Julläsning

Julläsning

Ett tag framöver lägger vi ut julnoveller på den här sidan.

Vi börjar med två stycken av Charlotte Ekbom. Sedan lägger vi till en om dagen eftersom, som alla får ligga kvar, så scrolla nedåt om du vill se de senaste.

Lucian och jultomten


Charlotte Ekbom



Det var en sen kväll den tjugotredje december och den gamle mannen satt vid köksbordet och bläddrade i tidningen. Tekokaren fräste på diskbänken och i fönstret lyste en adventsstjärna.  När det ringde på dörren reste han sig förvånat upp. Han gläntade på dörren och möttes av en kvinnas vädjande ögon. Genast backade han tillbaka, men när hon tog ett steg över tröskeln lät han henne ändå komma in. I händerna bar hon ett elektriskt ljus och först nu såg han att hon var vitklädd.

   – Lucia var väl för över en vecka sedan, muttrade han och drog med handen över byrån.

Hon tittade upp och log hastigt. Ögonfransarna var målade i svart och hon hade en spricka i underläppen.

   – Är det du som är jultomten?

Han drog generat i skärpet på sin röda morgonrock. Håret var oborstat och i sitt vita skägg kunde han förstå att det gick att göra en koppling.

   – Förlåt att jag kommer här och stör, du har ju säkert nog med ditt.

Den gamle mannen rätade på ryggen, plötsligt förvirrad. Jo, nog hade han väl ett och annat han skulle kunna fixa med. Även om han inte hade några större planer för julhelgen skulle han nog griljera skinkan ifall hans dotter skulle komma på besök.

   – Förlåt igen, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag bor i lägenheten under dig.

Han nickade fundersamt och bad henne stiga in i köket.  Med lätt darrande hand hällde han upp en kopp te och satte den framför henne på bordet. Försiktigt frågade han om hon ville berätta vad som hade hänt. Hon ruskade på axlarna.

   – Min man och jag har bråkat.

   – Och därför har du lucialinne på dig?

En röd nyans spred sig över hennes kinder.

   – Påsen med luciakläderna i stod kvar i hallen från förra veckan. Jag var så arg när jag gick – och hade inga kläder på mig – och det ända jag fick med mig var påsen …

   – Får jag fråga vad ni grälade om?

   – Om det vanliga … Om att han inte verkar bry sig om mig, om att han alltid håller på med sin dator. Jag har verkligen ingen lust att gå tillbaka till honom.

   – Men vart ska du ta vägen? Det är ju julafton imorgon och allt …

Återigen ringde det på dörren. Den gamle mannen såg paniken i hennes ansikte och i nästa stund hörde han någon skrika ute i trapphuset.

   – Öppna dörren, Lisa, jag vet att du är där inne.

   – Försvinn härifrån, skrek hon tillbaka.

   – Men jag älskar ju dig!

Hon fnös ljudligt.

   – Bevisa det!

Det blev tyst igen och när de en stund senare gick tillbaka in i köket rann tårarna nedför hennes kinder. Lite tafatt böjde sig den gamle mannen fram och la armen över hennes skuldror.  Utanför fönstret gnistrade stjärnorna och om bara några timmar skulle det bli julafton. Mannen hade inga andra släktingar än sin dotter, men hon hade nog med sitt och hade inte velat lova någonting inför julhelgen. Kanske hittade hon på något roligare och då fick han sitta själv på julafton i år igen. Det kunde vara värre, han hade i alla fall tak över huvudet.  Tankarna avbröts av att det åter bankade på dörren.

   – Släpp in mig, jag kan inte leva utan dig! Kom ut ska jag bevisa det för dig!

Lucian skrattade tillgjort, men gick sedan ut i hallen. Den gamle mannen följde efter. Försiktigt satte hon kinden mot dörren.

   – Jag älskar dig, kom ut så jag får visa dig!

Sakta vred hon om låset och dörren öppnades på glänt. Där utanför stod en man med ljust krulligt hår. Han var klädd i vitt stjärngosselinne och hade en staffansstrut på huvudet.

   – Han älskar mig verkligen, viskade hon mot den gamla mannen innan hon försvann in i stjärngossens famn.

De var precis på väg att försvinna nedför trappan, hand i hand, när lucian stannade till och vände sig om.

   – Tack för teet och omtanken, jultomten. Om du inte har något för dig imorgon kväll får du gärna komma hem till oss.  Vi skulle älska att ha en riktig jultomte på middag.

Den gamle mannen stod kvar en stund i dörröppningen och log. Han hörde dem stänga dörren om sig på våningen under. Undrens tid var visst ändå inte förbi.

 


Julgranen


Charlotte Ekbom

   Du sitter på en bänk i solen. Även på långt avstånd ser jag baksidan av dina breda skuldror som konturer under den beiga vinterjackan. Ditt huvud kläds av en vit stickad mössa och det bruna, lite för långa håret i din nacke sticker ut som små lockar mellan mösskanten och jackkragen. Decembersolen lyser starkt från en nästan molnfri himmel och när jag kommer närmare ser jag hur du blundar och låter strålarna smeka ditt höstbleka ansikte. För mig är det ett ögonblick av värme, en innerlig värme, att se dig sitta där och veta att du väntar bara på mig. Några få sekunder dröjer jag tyst bakom din rygg utan att bli upptäckt. Sedan knackar jag försiktigt på axeln och ser dina blåa ögon öppnas och glittra emot mig. En blick så öm och varm, sådan som vår kärlek är.

   Först då lägger jag märker till din mun. Det är ditt leende, det är något med ditt leende. Du ler inte emot mig som du brukar, det är något som inte är som det ska. Jag saknar ord för vad det är, har aldrig sett det hos dig förr och dess kraft ger mig isningar ända in i själen. För ett kort ögonblick ser du in i mina frågande ögon med ett uttryck fullt av allvar, fullt av smärta. Sedan skrattar du lätt och ställer dig upp för att ge mig en kram. Så står vi där och håller om varandra. Länge, länge. Alldeles för länge för att det ska vara normalt. Jag vägrar plötsligt släppa taget. Vägrar höra orden. Vad det än är. Det är jul och jag vill bara att det ska vara du och jag för alltid. Vad det än är vill jag inte höra det. Inte nu. Inte dagen före julafton. Snälla, låt mig bara få ha dig detta korta ögonblick. En liten tid av lycka. Låt oss tillsammans fira en underbar jul.

   Men verkligheten letar sig in i våra kroppar, precis som kylan till sist når ända in till våra ben. Du tvingar mig ifrån dig. Händerna håller du fortfarande kring mina armar, men din kropp skjuter mig ifrån dig och på dina sammanpressade läppar ser jag att du kämpar med orden. Just de orden som snart ska komma ur din mun. Är det slut nu? Har du hittat någon annan? Är det vad du vill säga? Tack för den här tiden. Lycka till och god jul. Vi kanske ses någon gång.

   Jag vågar inte fråga. Vill inte veta. Orkar inte höra sanningen en gång till. Ser bara hur mina drömmar om den varma, mysiga julhelgen spricker sönder. Av alla pepparkakorna blir bara smulor kvar och av granen en hög av bruna barr. När din mun öppnas för att säga orden är det jag som sätter handen mot dina läppar.

   – Tyst, prata inte, väser jag med rösten redan full av gråt.

Jag känner tårarna trycka på allt kraftigare i ögonvrårna. Vi hade det ju så bra, varför vill du inte ha mig längre? I min naiva värld trodde jag att det vi hade var annorlunda, att du faktiskt inte skulle överge mig, att det kanske kunde ha blivit du och jag för alltid. Är det något du är rädd för, skrämmer jag dig? Jag kan ändra mig. Vad det än är kan jag ändra mig. Har jag gått för fort fram? Allt mitt pladder om en första jul tillsammans. Varför kan jag aldrig hålla käft? Bara njuta av det som är utan att ständigt gapa efter mer.

   Mina tankar är sega som kall risgrynsgröt, men ur min mun kommer bara de tunga andetagen. De riktigt tunga.

   – Du, försöker du och drar försiktigt min hand från din mun.

   – Jag vill inte höra, ropar jag och vänder mig om och springer. Springer på den snöklädda gångvägen jag kom ifrån. Springer bort ifrån dig. Ingen annan människa syns till, bara mörkgröna granar följer min väg. Tysta och kloka står de där och iakttar mig utan att röja en tanke. De har klarat sig ifrån sågen ännu ett år, men vad vet de om lycka? Lyckan av att inte fällas till marken, dagen före jul. Snön ligger i små högar på deras grenar och i ett förtvivlat ögonblick viker jag av från gångvägen och störtar ut genom en upplogad snödriva. Dragkedjan i min jacka är uppknäppt till hälften, men jag bryr mig inte om hur snön letar sig in mellan mina tröjor och försöker kyla ned både mig och min kropp. Snön når ända upp till knäna, över kanten och in i mina kängor, och jag kämpar som ett djur för att komma framåt. Till granarna. De som ska trösta mig. De som aldrig ska överge mig. De som kommer att förstå.

   Krypande på alla fyra tar jag mig de sista metrarna fram till granen. Min julgran, tänker jag. Min trygghet. Så kryper jag under dess nedersta grenar och lutar kinden mot stammen. Den luktar koda och skog och genast känns min rädsla mindre påtaglig. Ovanför mitt huvud cirklar ett par svarta kajor, skrämda av den inkräktare som just lagt sig till rätta under deras höga träd.

   Jag hör inte stegen från dig. Hör inte trycket från dina stövlar mot snön. Känner bara när du sjunker ned bakom mig och din handflata rör vid mitt hår. Förnimmer bara dina andetag i mina öron.

   – Jag älskar dig, viskar du sakta och lägger dig så tätt intill mig. Sedan säger du knappt hörbart: Vill du gifta dig med mig?                            

   Din kropp helt nära mig i snön, under en gran. Vår julgran. Inga ord. Bara andetag.

Julfesten

Conny Knutsson


Det var under decembers sista dagar. Företaget ”Wow!”, med sin chef i spetsen, bjöd in till en julfest. Nu skulle årets säljare av upplevelser och andra evenemang få fira in julen. Företaget hade hyrt in sig i en fastighet i staden hjärta och personal från en restaurangskola hade levererat maten dit. Det var också de som lagt upp julmaten fint längs borden där julens läckerheter fanns att hämta.
Men innan dessa läckerheter skulle hamna på sina tallrikar hälldes dricka av alkoholhaltiga drycker upp i gästernas glas. Det var nubbar till sillen, öl i de stora glasen och det som skulle så där sött inleda julbordet, glöggen med mandeln, russinen och pepparkakor till förstås. Chefen, John, som så ofta, klädd i prydlig kavaj, bred slips med företagets logga, inledde kvällen med några ord om företaget och hur året hade gått.
– När jag tog över företaget för ett par år sedan var det inte någon lätt uppgift. Det var ett misskött företag som inte hade någon ordning på sin verksamhet. Men sedan jag köpte in det och omstartade det hela med sin nya image och namn så har allt bara pekat uppåt. Wow! eller hur, sa han och solade sig i glansen.
Peter, var en av de som log ironiskt och sökte med blicken försiktigt mot sina medarbetare. Han fick medhåll, instämmande nickande och ögon som sa allt. Peter var där på praktik via arbetsförmedlingen. Hade som så många andra i säljarbranschen tappat sitt ursprungliga jobb som telefonförsäljare för många av olika välgörenhetsorganisationer och tillfälliga jobb att sälja bland annat mobilabonnemang i köpcentrum. Han hade tappat drivet i sitt jobb och mycket därför också konkurrerats ut i en stressad, osäker och ibland oseriös värld. Nu hade han varit arbetslös och inskriven på arbetsförmedlingen i mer än två år. Hade sökt och försökt men bara fått tillfälliga säljjobb utan trygghet och förankring.
Nu via jobb- och utvecklingsgarantin hoppades han via en praktikplats få möjlighet att senare kunna få en anställning på ett företag som säljer upplevelser. Företaget med det lite speciella namnet, har sedan ett par månader lyckats etablera sig och öppnat alltfler butiker. Längs stadens centrala stråk och dess huvudgata blev Peter placerad. Butiken med fem anställda säljare på plats plus några som for runt och marknadsförde Wow. Samtliga unga drivna säljare och med då den äldre Peter som nu ständigt försökte vara så ”anställd som möjligt”. Lite udda kände han sig bland de unga männen och kvinnorna och kände som han stod lågt i hierarkin. Men han hade också en medarbetare som han alltmer bekanta sig med, Laura, företagets allt-i-allo. Hon som satte på kaffet, tevattnet, rengjorde mikrougnarna, städade alla utrymmena i lokalen. Det var hon bra på. Mycket noggrann ibland till överdrift. Laura var tillsatt till denna tjänst av någon myndighet. Hon var sedan barnsben lättare utvecklingsstörd.
När chefen, John, nu hade hållit sitt långa tal som mest verkade vara en beundran till sin egen insats så var det dags att äntra buffén...
Det blev att insupa de goda läckerheterna från julbordet. Det åts och dracks och pratades
för fullt mellan tuggorna. Peter trivdes och tyckte det var kul att träffa några från de andra säljställena i stan. Efter ett par nubbar till sillen och törstsläckande öl så hade också en berusning tilltagit hos gästerna under kvällen och Peter var inget undantag. Kändes på så sätt också att han hade lättare att komma in i gemenskapen kring borden. Några söta efterrätter och kaffe började intas efter den bastanta julmaten. Kändes skönt och välbehövligt för balansen i kroppen. Under detta nu lite mer tillbakalutande av efterrätter, kaffebröd med kaffe och te till att avrunda med så reste sig John och började hyssja ner surret i lokalen.
– Jag hoppas maten smakat bra, inledde chefen sitt anförande med.
Ett medgivande ”mmm” hördes från medarbetarna runt borden. Han fortsatte: – Jag vill passa på att tacka våra eminenta kockar och servitriser. – Nu är det dags för något annat, fortsatte John. Julklappsutdelning...
En säck fylld med paket hade förts fram till John som satt på ett av bordens kortsida. En efter en fick sitt namn uppropat och kom fram, tog emot paketen och tackade sin chef. Samtliga paket såg likadana ut i formen och färg på pappret. Peter satt länge och spänt och väntade på om han skulle få någon julklapp. Till slut dök den upp, även han fick sin julklapp. Kände sig lättad. John dök ner på djupet i säcken och lyckades ytterligare hitta ytterligare en julklapp.
– Hm, har inte alla fått sin julklapp? Men titta ett paket till, till Peter.
Det gick ett sus av förvåning genom lokalen. Alla öppnade sitt paket och den ena efter den andra tjoade glatt av beundran över vad de fått. Samtliga ett upplevelsepaket. Dessutom dyra sådana, i 3000 kr-klassen. Det var lyxiga spabehandlingar, övernattningar på fina herrgårdar med trerätters, provköra Lamborghini, flygtur m.m... Peter fick också sin, en luftballongtur. Wow, tänkte han, en dröm som nu gått i uppfyllelse. Samtliga paket från ”Wow!” och välkända från sortimentet. – Hoppas det passar var och en annars kan ni byta med varandra, förklarade chefen.
Peter öppnade andra paket med samma form inför många nyfikna blickar. Det såg mycket likt ut ett upplevelsepaket men det var en chokladask av finare sort. I denna paket låg också en fin, om än naiv, liten tavla med blommor, hjärtan och några julliknande motiv. Också ett handskrivet A-fyra med en fin dikt som Laura skrivit ner som kändes träffande. Även den naiv, men med fina budskap i innehållet.
”Mhmm”... lät de andra allt mer salongsberusade kollegorna. Syftat på hjärtan och den kärleksfulla dikten vandrade blickar mellan varandra och någon yppade ”Wow du ligger bra till hos henne". Peter tackade Laura så mycket men kände samtidigt lite utsatt av det som skett. Även chefen som redan från början ”hmade” mycket över det extra paketet var där och på nåt vis hängde på de andras små hånfulla leenden.
– Tyckte du var så snäll, därför fick du denna av mig. Tycker många av de andra är dumma och bara klagar så fort man gör fel, sa Laura nästan viskandes tätt intill Peter.
Hela situationen kändes jobbig för Peter då det blev så här. Varför hade hon lagt ner detta paket i säcken och nu blev ju allt så öppet inför alla andra?
Kvällen fortsatte med lite mingel och musik men vartefter timmarna närmade sig sen kväll så började en efter en började droppa hem efter festen. Några tog taxi andra gick och någon skulle ta sig hem kommunalt. Peter, som började alltmer titta på klockan och inse att om han skulle hinna med sista bussen hem så var det dags att avsluta festen. Han gick fram för att tacka chefen för kvällens fest och julklappen. En efter en hade gjort det och de flesta med hjärtliga kramar trots att de flesta många gånger fnyst åt när det har pratats om honom. De hade fått gensvar och Peter nöjd med sin present och kvällen gick fram för att tacka för kvällen. Det var som om chefens min ändrade sig när väl Peter kom fram. Tackade förvisso tillbaks men log mer påklistrat och hade allvarligare blick.
– Jag vill att ni stannar en stund, du och Laura. – Men då missar jag sista bussen, sa Peter med nervöst röst. – Det ordnar sig, jag ser till att ni kommer hem med taxi.
De tre lämnade lokalen kring midnatt, tackade personalen för deras insats och lommade iväg ut mot gatan. Taxi var redan på plats. En serie av tankar for genom Peters huvud. Varför ville han ha hem mig och Laura? Hem till sig? Taxin svängde upp mot en stor villa, väl inklädd i ljusslingor. Laura hade suttit och sett väldigt bekymrad ut hela vägen och hanns oro övergick ofta i tårar som försiktigt trillade några gånger. Där fram satt John i en tyst, förtegen värld.
De tre klev in huset. Stora ytor, rustikt och luxuöst inrett. Inte helt oväntat. De visades ner till villans gillestuga. John hänvisade plats för dem, i soffan. John satte sig i en stor fåtölj snett framför. Han hällde upp ett glas whisky åt sig. En öppen braskamin värmde upp rummet med viss gemytlighet.
– Jag har tagit med er hit, Peter och Laura, av en speciell anledning...Vet ni varför?
Peter o Laura tittade bekymrat på varandra och svarade samstämmigt ”nej”? – Det handlar om rättvisa. Jag är mycket för att det ska vara rätt. Var och en ska göra rätt för sig. Också belönas med rättvisa. Ni fick båda ett upplevelsepaket av mig, tänkte ni på det? Ni är ändå inte anställda på samma vis som de andra. Ni säljer inte lika mycket som de gör...Ni renderar inte lika mycket pengar till företaget som de andra. John tog en klunk av whiskyn.
– Men ni har gjort er lika mycket förtjänta av detta ändå, observera detta, sa han med en allt mer predikande ton. – Men, sedan var det det där med att en av er fick ett paket mer än alla andra. Varför det? Laura kände sig pressad, snyftade fram...
– Jag ville bara vara snäll mot Peter för han har varit så snäll mot mig...
John gav henne en näsduk för att torka tårarna. Situationen kändes olustig.
Varför hade John hakat upp sig så mycket på detta och satt där som värsta boss och pressade oss något som inte borde beröra honom så här mycket?
– Det var bra tänkt, Laura. Godhet ska belönas. Men varför så här, mitt framför alla andra, sa han och slog ut med armarna.
Laura var mållös och tårarna trillade. Peter kände hur frustration och ilska började gro hos honom..
– Nu, Peter, ställs du inför ett val. En av dessa julklappar ska du välja bort... – Välja bort, varför det? Båda känns värdefulla för mig att få... trevade Peter ur sig. – Nu gör du som jag säger. Jag är din chef, även om du är här som praktikant. Ta bort den som du anser vara minst värdefullt för dig då...fortsatte han med viss irritation i rösten.
Peter svalde några gånger och inne i hans huvud malde tankarna. "Varför detta? Vad vill han och varför?” Att sitta bokstavligen mellan två människor och behöva välja bort en av presenterna kändes oerhört pressande. Vem skulle han såra och vilken av dessa presenter skulle han behålla... Minuter gick men kändes som timmar av tystnad. Peters blick flackade mellan den starka och bestämda chefen och den rödgråtna och sårbara Laura. Än mer pressad blev han då chefen reste sig ur fåtöljen och visade fram båda julklappar med varsin hand. – Peter, ska det vara så svårt att välja? Vilken av dessa är mest värd? Tänk efter nu!
Efter ett djupt andetag anförde Peter: – Jag behåller Lauras.
Chefen tittade med oblida ögon på Peter tog några steg mot brasan som förfarande brann för fullt i den öppna spisen. Han slängde in upplevelsepaketet i elden. Förstummade såg Laura och Peter hur elden förtärde paketet.
– Så, nu vet jag var jag har dig, Peter, sa han och överlämnade Lauras paket till honom. – Så, nu får ni ge er iväg. Ni har varsin taxi som redan väntar ute på gårdsplan...
Varför hade han gjort så här? Varför slängde han dessutom upplevelsepaketet i elden? En tårögd Laura och en förundrad och distraherad Peter skildes i varsin taxibil...
Hela helgen hemma for tankarna ständig kors och tvärs i Peters huvud. Denna trevligt anordnade julfest med god mat, dryck och trevlig gemenskap hade på något sätt bara förstörts av detta som chefen i slutet av kvällen gjort. Vad ville han visa? Maktfullkomlighet? Fanns något som alla retade upp sig på hos honom, hans många gånger överlägsna attityd. Förvisso många uppmuntrande ord till samtliga vid olika tillfällen men samtidigt med en slags underton att det var tack vare honom det gick bra.
Det kändes mycket olustigt att gå till jobbet på måndagen. Det var ju julafton på onsdag men två dagar kvar att vara där innan ledigheten kändes tillräckligt jobbigt. Skulle han sjukskriva sig? Han övervägde några gånger men slutligen tog han beslutet att måndagen den 22 december tog han sig plikttroget dit. Han var ju ändå bara praktikant och bara fullfölja sin period. Sedan får han titta efter något annat. Han hade med största sannolikhet bränt sina chanser att få jobba på Wow!
Ingen chef var där under förmiddagen. Många kunder dök upp och köpte upplevelsepaket så här dagarna före jul. Kändes bra. Tankarna om festen och efterspelet skingrades ständigt. Inte heller mycket plats för prat om festen och det där med paketen.
Strax före Peters lunch dök chefen upp. Kom in kundvägen och stövlade in på sedvanligt sätt med bestämda steg och med högburen nacke. Hälsade kollektivt på oss alla med små nickande och ”god dagens”! In mot kontoret bakom disken och innan nycklarna rasslat färdig för att låsa upp tittade han mot Peter.
– Följ med in, jag vill prata med dig.
Med tveksamma steg och ovilja som kändes som att helst bara vända om och rusa iväg tog han sig in på kontoret. Chefen hängde av sig sin långrock, hatt och sjal innan han satte sig till rätta på sin stora kontorsstol. Gjorde en gest att Peter skulle slå sig ner framför honom. Peter kände hur pulsen steg inom honom. Nu fick han vara beredd på allt och kände hur han försökte bygga upp en försvarsstrategi mot det som hände i fredags.
– Har du träffat Laura idag? Inledde han överraskande med. – Ja, lite grann så där. Hon verkade lite dyster... –Varför skulle hon vara det? sa han snabbt och bestämt.
Peter ryckte lite på axlarna och fick efter en stund ur sig:
– Tyckte kanske det kändes jobbigt när jag var tvungen att välja bort en av julklapparna. – Just det! Du valde bort en av dem... – Ja, du ville ju det... – Och Du valde bort just Min!
Det blev alldeles tyst en stund. Peter vred sig på stolen som om han ville skruva sig djup ner i golvet.
– Du valde Lauras före min... Vet du hur mycket min kostade? – Ja, det var tretusen någonting, hasplade Peter ur sig. – Peter, vet du vad jag tycker om ditt val?
Det blev andäktigt och utanför surrade den andra världen som han helst bara skulle vilja springa bort till. Han hade blicken sänkt för att slippa se chefen och hans uttrycket.
– Peter, titta på mig!
Han lyfte motvilligt blicken mot chefen.
– Du valde rätt. Ditt val beundrar jag. Bra gjort!, sa han med ett uppsprickande leende.
Han fortsatte: – För mig var det bara att på kort tid plocka åt mig en massa lådor ur lagret. Tog inte många minuter. Lät Laura få slå in paketen med julpapper hemma en dag, den dagen som du fick mer av hennes uppgifter på jobbet. Värdet på varje chokladliknande ask ni fick är inte mycket mer än en tjusigt omslag och en bunt papper på insidan. Det egentliga värdet måste ändå lösas ut från en kod som finns i paketet. Inget har kostat mig något personligen då upplevelsepaketen var kvar från förra ägaren. De efterskänktes som en bonus på att jag tog över företaget.
Peter lyssnade, tittade och följde varje min och rörelse chefen gjorde. Han kände sig lättad...
– Laura däremot, fortsatte chefen, ägnade både tid och tankar till sin present till dig. Det var med stor noggrannhet som hon skrev och gjorde dessa bilder det vet jag, sådan är hon. Det kan tyckas vara lite naivt innehåll men utifrån hennes goda hjärta och tankar så är det en fullträff.
Peter sjönk ihop lite efter alla spänningar. Lugnt och lite ursäktande anförde han: – Jo, det var just det som fick mig att göra valet. Det hade känts så fel att välja bort hennes gåva till mig...
– Du har ett gott hjärta, Peter. – Jag ställde dig inför en tuff utmaning, ett val som krävde sitt. Ungefär som att spela schack och offra en av sina bästa pjäser. Du offrade din drottning den som hade gett dig bäst rörlighet och kunde gjort dig till vinnare. Alla andra här på företaget hade behållit sin drottning, för de är drillade att vinna. Vinna för Sin egen skull...och jag behöver dem, i företaget så som det är uppbyggt. Att sälja, vinna och få provision. Men denna test gav mig insikt om vem du är, så frågan är om du verkligen passar in i företaget såsom det ser ut nu?
Det blev en märklig tystnad. Vad ville han? I ena änden beröm men så som han anade, möjligheten att få jobba här tycktes som bortblåst.
Efter en lång stund med bläddrande med papper började chefen på nytt att prata.
– Jag har ett jobb till dig, Peter. Tänkte starta upp en ny inriktning. Upplevelsepaket för välgörande ändamål. Finns en lokal redan som jag har planer på att starta denna verksamhet i. Tror det är ett jobb som kommer att passa dig perfekt.
Peter sken upp som en sol när detta besked kom. Wow! Vilken ide. Den så ofta märkvärdiga chefen tycktes ha ett gott hjärta innerst inne.
– Tror denna affärsidé är riktigt god, bokstavligen, sa chefen med glimten i ögat. Första steget är att vi, du och jag, ska börja spåna på idéer hur vi ska utforma det hela. Grejen är att den som köper eller får paketet både ska känna sig själv stimulerad och att det samtidigt ska vara till godo för andra. Kanske följa med på en resa till något välgörande projekt, behöver inte vara så långt borta, räcker på andra sidan Östersjön. Jag tror människor många gånger känner sig mer stimulerade av att ge till andra än att bara till sig själv. Ta bara nu till julen, hur många av oss får inte dåligt samvete när vi kan köpa julklappar för flera tusen och andra knappt har råd med några till sina barn.
– Så nu ska jag vidare. Du ska snart få skriva på papper och bli anställd. Ska på ett möte nu om vissa banklån och förhandla om villkoren för nya lokalen. Gå hem nu och börja förbereda julen. Vi ses efter julhelgerna. Låt de andra sköta ruljansen nu, ger dem lite extra bonus så blir allt bra.
Chefen och Peter skiljdes utanför butiken skakade hand och önskade varandra en god jul.
Hungrig på mat, men mätt inombords av detta underbara besked och så lättad över att han vågade låta sitt hjärta få avgöra valet av julklappen. Han bestämde sig för att gå hela vägen hem. Snön hade kommit, äntligen, och flingorna singlade ner och bäddade in staden.
En bättre julklapp än så här, kunde inte Peter ha fått:)

I juletid

Heidi Jergovsky

 

 

 Fel jävla dag att handla på, sista vardagen före julafton, närmare bestämt tre dagar innan, en fredag dessutom.  Det var smockfullt med folk i Sollentuna Centrum, redan utanför på torget märktes julruschen av. Han släppte ner fimpen på backen precis utanför utgången och trampade på den lite slarvigt, innan han med en ljudlig suck, som fick en tonårstjej i långt svart hår att blänga på honom, gick in genom svängdörrarna.

När han kommit in stannade han och funderade på om han skulle åka upp en våning med rulltrappan direkt, eller om han skulle gå till Lagerhaus först. Han beslöt sig för det senare.

 

Inne i centrumet var ett jämnt sorl av röster, och ett klapper av klackar. Genom sorlet kunde han urskilja en amerikansk julmelodi, från gången bortöver någonstans.

Millan, hans syrra, hade liksom lite i förbigående men ändå fullt tydligt, nämnt att hon ”hade sett de vackraste ljusstakar hon någonsin sett”, på Lagerhaus. Hon gjorde så varje år, talade indirekt om för honom vad hon ville ha i julklapp. Båda låtsades som om det hon sa inte hade någonting alls med julkappar att göra, men båda var införstådda i spelet. Och det funkade. Hon fick alltid det hon ville ha av honom. Han vek sin blå tygkasse dubbel, stoppade den under armen, och gick gången fram en bit, och in på Lagerhaus. Där var förstås också mycket folk, men han såg ljusstakarna nästan genast. Syrran hade beskrivit dem väl för honom. Och visst var de vackra – vita porslinsljusstakar med slingrande blommor uppför staken, och guldpålägg här och var. Han kollade prislappen på en av dem. Tvåhundratjugo spänn! Och syrran ville dessutom ha två! No way, att han tänkte betala ett sånt pris.  Han ställde tillbaka ljusstaken, skakade på huvudet och gick ganska snabbt ut ur affären.

Jaha, då var det nästa, Kjell & Company. Hans morfar körde inte samma insinueringsmetod som syrran. I själva verket sa han att han inte ville ha någon julklapp alls, precis som mormor och morsan. Fast de fick alltid julkappar ändå, och morsan skulle bli jättebesviken om hon inte fick några; hon älskade att få presenter. Hennes julkapp var dock avklarad redan, ett par silverörhängen från en liten affär inne i stan.

Morfar var det inte svårt att fixa julkappar till. På Kjell & Company fanns lite av varje. Han hade tänkt sig ett fint läderfodral till morfars mobil. Efter mycket letande hittade han ett ställ med mobilfodral i läder, två olika modeller, och båda modellerna i fem färger. Den ena modellen var jättesnygg, men priset var inget vidare för hans plånbok. Han beslöt att titta vidare på andra ställen innan han bestämde sig. Han gick ut ur affären svängande den blå tygkassen i sin högra hand.

Intill Kjell & Company låg affären där han tänkte hitta julkappen till mormor, nämligen Body Shop. Där var inte fullt så mycket folk som på de båda ställena han besökt innan. Han fick gå runt och läsa på olika burkar och tuber länge innan han hittade det han sökte, en dyr ansiktskräm av ett känt och dyrt märke. Efter mycket funderande ställde han ner burken på hyllan. Den var dyr och han ville kolla lite på fler ställen. Han gick ut från affären och stannade upp utanför. Nu hade han böcker att köpa. Akademibokhandeln nästa alltså. Han gick tillbaka till huvudingången och tog rulltrappan upp, gick förbi en massa julskyltande affärer, och nådde till sist Akademibokhandeln, hans favoritaffär alla kategorier. Här kunde han gå och snöa hur länge som helst, titta på böcker, drömma om böcker, och köpa böcker. Nu kollade han runt lite, och hittade till sist boken han letade efter, en fågelbok med tillhörande CD-skiva med fågelläten. Den skulle bli en uppskattad julkapp till lillbrorsan.  Han älskade fåglar men hade bara en gammal ”Fåglar i färg” från 60-talet efter farsan, och den var inaktuell för länge sedan. Han gick fram till kassan med boken i handen, betalade med två hundra spänn och sa att han ville slå in den själv när han kom hem. Han stoppade boken i sin blå tygkasse, och gick ut ur affären.

Nu var det Sabina, hans flickväns tur. Han tänkte först ta sig tillbaka till nedre plan, men beslöt sig för att kolla lite där han var först. Vägg i vägg med Akademibokhandeln låg faktiskt en affär som såg lovande ut. Han läste på skylten en bit upp. Blue Lavender. Han gick in.

Inne i butiken fanns en hel del som han skulle kunna köpa till Sabina, men han hade redan tänkt att han ville köpa ett halsband till henne. En liten bit in i butiken såg han något som skulle kunna vara smycken som hängde på en platta på väggen. Han gick dit och fann att det var precis vad han letade efter. Där hängde flera halsband i olika modeller, men ganska liknande varandra i stilen. De var snygga allihop, men det var speciellt ett som han tyckte om. Det dyraste. Förstås. Han såg länge på halsbandet, och gick till sist ut ur butiken utan att ha köpt det.

Till sist hade han Tova, Millans femåriga dotter, som Millan, den här gången rakt på sak, hade sagt till honom att hon ville ha – en prinsessklänning. Jahaja, det kunde man ju redan innan man såg en räkna ut vad den kostade. Men han skulle i alla fall se efter lite. Han hade ju två dagar till på sig, och hittade han ungen klänning i Sollentuna centrum till ett hyfsat pris, så kunde han ju alltid åka till stan på lördan eller söndan. Han hade fått tips på en affär som kunde tänkas ha prinsessklänningar av en polare. Efter mycket letande hittade han så affären till sist- Annorlunda Små hette den. Och där var den! Superklänningen. Direkt innanför ingången. Ljust rosa med en massa spets, guld och rosetter. Bara så söt! Tova skulle bli helt underbar i den. Han vågade nästan inte titta på prislappen. Men det gjorde han till sist, och fick en chock. Sexhundrafyrtio spänn! Det var alldeles för mycket pengar för honom. Hoppas att det inte var lika dyrt inne i stan.

Han tog rulltrappan ner och gick mot utgången. Det var mörkt när han kom ut ur centrum. Han gick över torget mot 607:an. Den stod inne, så han sprang och hann precis fram till bussen innan den sista hade klivit på.

 

I hallen lyste hallampan välkomnande som alltid. Han brukade ha den tänd för kattens skull när han inte var hemma. Eller förresten så var den alltid tänd, dag som natt. Han tog av sig skorna och jackan och gick in i köket, lade ifrån sig tygväskan på en köksstol, och satte sig på en annan. På bordet låg allting förberett; julklappspapper, fyra olika, presentsnören, i en hel massa färger, och adressetiketter. Han tog fram innehållet i sin blå tygväska och lade det på bordet. Så började han arbetet med att slå in de omsorgsfullt utvalda julklapparna – en fågelbok, ett par vita porslinsljusstakar, en prinsessklänning och allt det andra.

Det hade varit en bra dag för honom i Sollentuna centrum.

 

Snöskred - små fåglar talar inte


Ulrika Marmfeldt Lindgren

Äntligen hade det börjat snöa. Stora snöflingor föll sakta mot marken och lade sig som ett mjukt duntäcke över staden. Talgoxarna satt tysta på trädgrenarna och konstaterade att det från och med nu blir svårt att finna mat. Deras ögon riktades mot rönnbärsträden som hade några klasar av frysta bär kvar. Kärva tider väntade. En invigning av ett nytt köpcentrum, som skulle kallas Kristallen, var kommunens stora händelse denna vecka. Byggherren Forsgren hade klarat av byggplanen. Han satt på sitt kontor och var mer än belåten. Nöjt såg han ner från sitt högt belägna kontor på de köplystna människor som strömmade till. Parkeringsvakter stod utställda strategiskt för att trafiken skulle flyta. Anställda ungdomar delade ut lappar med julklappserbjudanden. En jultomte satt vid entrén och välkomnade alla att smaka på pepparkakor och lussebullar. Glöggen doftade ljuvligt för dem som kom in. Det var två veckor kvar till jul. Harald Forsgren lade upp benen på sitt arbetsbord och lutade stolen bakåt och satte händerna bakom huvudet. Det hade krävts mycket jävlar anamma för att få ihop detta. Han hade jobbat i princip dygnet runt sista halvåret. 
Problemen hade hopat sig redan från början. Hade han vetat att de skulle bli så mycket att reda ut under de två åren bygget pågick hade företaget inte tagit det här uppdraget. Först hade byggarbetarna från Polen inte kommit enligt avtal, utan först två månader senare. Sedan hade materialet som de skulle ha till taket inte ens en gång varit beställt, när det väl skulle levereras. De hade fått inkalla en arkitekt som snabbt ritade om taket så att det blev en stor glaskupol istället. Det hade visserligen redan byggts på ett annat köpcentrum, på andra sidan staden förra året, och det var inte populärt att göra ett likadant. Men nu var det bråttom så att det skulle bli klart till julhandeln. 
Egentligen var det här taket snyggare tyckte han, och det gav mer ljus inne i byggnaden. Det svåra med glaskupolen var att det ständigt måste hållas rent. Detta hade gjort att de måste minska vinsten för Forsgren & Son. Vilket de egentligen inte hade råd med. Han höjde blicken och lät den följa kupolen från sida till sida. Snön lade sig vackert på kupolglaset och stannade. Forsgren konstaterade att det i alla fall inte var blötsnö som kom. Talgoxarna flög över till arbetsbodarna som stod uppe på berget. De satte sig under takbjälken och tittade in på Forsgren som reste sig upp och tog sin kappa för att gå hem. Han såg fåglarna som flög mot fönstret och gick fram och visslade till dem. Sedan släckte han lampan och lämnade arbetsboden och fåglarna hamnade i mörker.
Det hade snöat nästan oavbrutet i en vecka. Någon dag hade det varit töväder, men sedan kom kalla vindar in över landet, och allting hade frusit till is igen. Hela landet var täckt av snö. Det såg hoppfullt ut inför julafton. Barnen kunde kanske få använda sina pulkor de skulle få i julklapp.
Roger hade skottat i en timme nu. Svettig ställde han upp snöskoveln och lutade sig mot handtaget. Han bannade sig själv för att han inte hade börjat skotta redan när första snön kom. Det hade varit töväder några dagar för att sedan vända och bli iskallt igen, så istäcket under snön hade hunnit bli stenhårt. Han måste hacka sig fram meter efter meter. Egentligen skulle han vilja köpa salt och slänga över hela gången. Då skulle han slippa det här. Men deras tre hundar fick problem med tassarna då. Nej, det var bara att fortsätta och hugga med spaden. Sedan skulle han gå in och ta sig en kopp glögg och njuta av tystnaden.
Hans hustru Christina och deras dotter Towe hade åkt till det Kristallen för att köpa julklappar, de skulle vara borta i många timmar.
Christina hade tur. De fick en parkeringsplats precis vid ingången. Klockan var fyra och det hade börjat mörkna. Ingen märkte när ett stort sjok snötäcke plötsligt släppte högst upp på taket och gled några meter neråt. Det bildades meterhöga vallar på taket som såg ut som höga svallvågor om sommaren. Ett hasskydd stoppade snöns glidande neråt. Men skyddet hade inte satts på plats på ett korrekt sätt. Man hade endast spikat vartannat hål och nu började det ge vika på grund av den tunga snön. Det var femtio meter ner till kupolens slut och därunder stod bilarna på parkeringen. Några fåglar flög över till kupolens tak som blev fritt från snö och satte sig. De kände att glaset värmde på deras små fötter.

Christina hade köpt alla julklappar och behövde sätta sig ner och pricka av listan i lugn och ro för att kontrollera att de inte hade missat något. De slog sig ner på cafét och vilade fötterna efter flera timmars promenerande.
Towe drack av Coca colan och följde tomten med blicken som kom gående en bit ifrån dem. 
—  Mamma , nu kommer han. 
— Mm. 
— Men titta då. 
— Va, ja. Jag ser. 
Hon nickade och kastade en snabb blick och log. 
— Jag måste kolla att vi har köpt allt. 
Towe vände blicken uppåt. 
—  Snön åker rutchkana! 
—  Jaa. 
Vad menar hon nu? 
— Där är det jättemycket. Och där har det åkt en bit. Det är som vågor nedanför. 
Christina tog en stor klunk kaffe och tittade på sin dotter. 
— Vad säger du för något? frågade hon och petar på Towe. 
— Nej, men hej. Sitter ni här?
Det var deras granne som kom gående med en bricka framför sig. 

— Får man slå sig ner. 
—  Ja, varsågod. Vi har plats. 
— Vilken tur jag har. Det är fullt överallt. Inte ett bord ledigt. Hej Towe. Har du köpt någon julklapp idag?
Towe vände sig om. Glömde det hon precis sagt och nickade. Tog sin cola och sög i sugröret. 
— Det ska visst bli töväder nu några dagar. Ska bli skönt, det har varit så hemskt kallt nu en tid. 
— Hoppas bara snön stannar över julafton. 
— Jo men det ska det göra. Säger SMHI i alla fall.
Christina tittade på sin mobil och såg att klockan var mycket. De skulle hinna köpa en julklapp till, innan det blir kväll. Hon önskade grannen god jul och så gick de iväg. Småfåglarna satt som vanligt under takbjälken och hörde att det hade börjat rinna i stupröret. Plötsligt kom ett stort snötäcke farandes uppifrån och gled förbi dem och föll ner backen med en duns. De flaxade till lite och tittade ner. Tvekade om de skulle stanna kvar där de var eller kanske byta plats. Några kom tillbaka som varit ute och letat mat. Fort flyttade sig några för att lämna plats till dem på bjälken. De nickade på huvudet och meddelade att det såg bra ut på matfronten. De hade funnit flera talgbollar upphängda i trädgårdarna i närheten. En fågel pekade mot Kristallen och de andra följde hans blick. De såg på kupolen att den stora snömassan som redan åkt ner en bit, gled ner ytterligare tio meter. Sedan var det stopp. Ett nytt hasskydd stoppade upp igen. Samtidigt åkte ett plan mycket lågt över köpcentret. Det cirklade över området och väntade på att få landningstillstånd på flygplatsen två mil bort. Oljudet från planet gjorde att folk inte reagerade när snömassan vräkte sig ned en bit till.

Christina hade handlat färdigt och var nöjd. En vecka kvar till julafton och de hade inskaffat alla planerade julklappar. Julgran skulle Roger handla tillsammans med Towe under veckan. 
—  Nu åker vi hem och äter en god middag
—  Mm, sa Towe som började bli hungrig.
De gick mot bilen och måste stanna en stund vid utgången för att det var en gosskör som sjöng och många människor hade stannat för att lyssna. Till slut kom de förbi och ut. De lastade in påsarna i baksätet och satte sig i bilen. Christina backade ut. Så pass långt att hon inte var under köpcentrets tak längre.  Hon startade vindrutetorkarna för att få bort snöflingorna. 
Det kraftiga hasskyddet orkade inte stå emot längre. Det vek sig helt och nu satte starka krafter igång. Massan började glida. Det byggdes på mer och mer snö. Flera ton vit snö vräktes ner den sista biten. Därunder hade Christina backat ut och lade precis in ettan för att köra iväg. Men först böjde hon sig över till handskfacket för att ta fram handskarna. Hon hörde ett ljud som inte kunde härledas till något, och undrade vad det var. Utanför bilen började folk springa åt olika håll. Något hårt slog i hennes huvud och allting blev mörkt.
 
— Mamma, vakna!
Långt borta hörde hon sitt barn ropa. 
— Mamma!
Hon tittade upp. Hon hörde Towes röst och någon drog i hennes axel. Det var alldeles svart runtomkring dem. Vad hade hänt? Hon greps av panik. 
— Jag är här, jag är vaken gumman. Var är du? 
Hon sträckte ut handen och kände efter sin dotter. Deras händer hittade varandra. 
— Mamma vad hände? 
— Jag vet inte.
Hon letade efter sin mobil i fickan och kände att det värkte i huvudet. 
— Vad är det som har hänt?
Hon fick upp mobiltelefonen och klickade på sidan för att tända lampan på den. Nu såg hon sin dotter. Hon riktade ljuset mot fönstret. Det var vitt utanför. Såg ut som hårt, hårt packad snö. Hon riktade lampan mot taket. Det var intryckt längst fram där hon satt och buckligt längs med hela taket. På bilens bakruta har det tryckts in så pass mycket att det spruckit över hela glasrutan. Hon blev orolig att glaset ska spricka helt. 

— Towe, kom fram och sätt dig här. Jag tror att vi har fått en massa snö över bilen.
Strupen snördes ihop samtidigt som hon sa det. Hon höll upp mobilen så att Towe skulle se var hon satte fötterna.
Bilens motor gick fortfarande hörde hon nu, och hon skyndade sig att stänga av. Panik höll på att utveckla sig inom Christina. Hon andades några djupa andetag och släckte mobilen. 
— Vi måste helt enkelt sitta här och vänta tills de har skottat fram oss, sade hon och skrattade till lite. 
— Men det kanske tar jättelång tid. Pappa vet inte vad som hänt. 
Christina provade att ringa. Endast nödsignal stod det. BRA, det är precis vad detta är, tänkte hon och tryckte på dial. Hon hörde signalerna gå fram men inget svar kom.

Utanför var det ett enda stort kaos. Hela parkeringen med runt femtio bilar närmast utgången hade hamnat under snömassan. Ett äldre par som precis hade parkerat och klivit ut ur bilen hade fått snömassan över sig och tryckts ner mot marken. Båda hade slagits medvetslösa direkt och kvävdes nu sakta till döds. Flera bilar med folk i satt fast under snön. 
Efter snöskredet fallit stannade allting upp för en kort stund. Sedan skrek en kvinna gällt från entrén, hennes barn hade sprungit ut till bilen före henne. Hon hade sett när snömassorna slagit ner barnen.
Nu blev det fart på folk.
—  Vi måste kontrollera om det kommer mer snö! 
— Ja, innan dess kan vi inte börja gräva fram bilarna!
Den förste som talat sprang ut genom entrén och vidare längs med husväggen under taket tills att han kom förbi snömassan. Sedan sprang han ut på parkeringen och såg uppåt. Ingen mer snö låg på taket. Han tog upp telefonen och ringde 112. 
Nu började alla förstå vad som hade hänt. 
— Det sitter folk fast i bilarna, skrek några. 
—  Vi måste få bort snön!
En man sa att han hade en spade i bilen och sprang iväg för att hämta den. Några rusade fram och började gräva med händerna. Mannen som varit och hämtat sin spade kom tillbaka och började skotta där han visste att bilparkeringen började. Tjutande sirener hördes. Det var tre brandbilar som sicksackade sig mellan bilarna.
Det hörde Christina. Svaga ljud från bilarnas sirener nådde ner till henne och Towe. Hon förstod att hjälp var på väg. Hon övervägde om hon ska försöka öppna ett sidofönster men var rädd att det skulle komma in massor av snö i bilen också. 
En tanke slog henne. Hur var det med syret. Skulle det ta slut snart? När hon tänkte på det kom paniken igen och hon måste börja djupandas.

Roger var precis färdig med infarten. Han ställde undan snöskyffeln och letade fram en lykta ur garaget som han sedan placerade i snön vid mitten av gången. Nu kommer det se fint ut när Christina och Towe kommer hem. Han ropade in hundarna och gick in och sparkade av sig snön i grovrummet och lämnade stövlarna där. Klockan var snart sex konstaterade han och gick och satte på Nyheterna på teven. Han hämtar en öl från skafferiet och satte sig ner nöjd och belåten med det han gjort. Han skulle vänta med glöggen tills Christina och Towe kommer hem istället.
— Ett köpcentrum utanför Stockholm har drabbats av ett stort snöras och över femtio bilar har hamnat under snön som är flera meter hög på vissa ställen.
Roger reagerade och tog tag i remote controllen för att höja volymen. En kamera zoomade in Kristallen som han genast kände igen. Det var dit Christina och Towe hade åkt. Han ställde sig upp och kände efter om mobilen låg i byxfickan. Nej, fan var är den! I jackan!
Han skyndade ut i grovrummet och slet upp mobilen. Tappade den i brådskan så att den föll i golvet och batteriet åkte in under tvättstället.
— Va faan, röt han.
Lade sig ner på golvet och försökte hitta batteriet. Hundarna blev jätteglada och trodde att han vill leka. Han puttade undan dem. Batteriet låg längst in vid väggen bland smutsen. Han kröp in och grabbade tag i det. Snabbt satte han ihop mobilen och tryckte på ON. Åh, vilken tid det tog! 
Han tryckte på Christinas namn och signalerna gick fram.
— Svara, svara sade han för sig själv. Sedan gick hennes telefonsvarare igång. Han stängde av och försökte igen. Samma sak igen.
Han måste dit!

Fort skrev han en lapp att han åkt till centret och lade den i köket synligt för Christina. Om hon nu skulle komma hem, vilket han hoppades från djupet av sitt hjärta att hon gjorde, och ringde till honom.
Han fick ställa bilen en kilometer från centrum för att polisen har stängt av vägen, och nu sprang han sista biten fram. Det var fullt med folk som stod och grävde fram bilarna när han kom fram. Han såg att ett tiotal bilar nu kommit fram ur snön. Stora strålkastare hade satts upp och var riktade mot platsen. Han tog upp mobilen för att se om han missat något samtal. Det hade han inte.

Christina hade blivit sömnigare och hade svårt att hålla ögonen uppe. Towe sover redan. Hennes andetag syntes under jackan. Syret började ta slut, förstod Christina. Luften var fuktig och råkall. Hon tog i av alla krafter och försökte öppna en dörr vid hennes sida för att om möjligt få in lite syre. Men det gick inte att rubba bildörren överhuvudtaget. Skynda er därute, tänkte hon. Roger slet tag i en spade som stod uppställd i snön. Han kände på sig att Christina fanns här någonstans. Annars skulle hon ha ringt vid det här laget. 
— Det sitter några i den här bilen, ropade en man som grävde invid honom. De såg en hand slå mot fönstret där en liten bit av fönstret kommit fram.
De jobbade intensivt med spadarna för att få upp bilens dörr. Till slut hade de frigjort bilen tillräckligt för att kunna öppna. Ambulanspersonal stod redo med syrgas och tog hand om de nästan avsvimmade som drogs ut ur bilen.
 Nästa bil började de röja framifrån där det var minst snö. På tio minuter hade de kommit fram till ett fönster och konstaterat att bilen var tom. Fort gick de till nästa bil. Den var också tom.
Nästa bil hade fått fruktansvärt mycket snö över sig. De var fem män nu som alla arbetade intensivt. De förstod att syret snart skulle ta slut i de stängda bilarna. Så fick de fram sidoskärmen på bilen. Roger såg att det var samma färg som Christinas bil. Men det behövde ju inte vara hennes bil för det, försökte han lugna sig med. Han skottade nu som en galning. Snön var stenhård. Bilen måste ha blivit mosad, tänkte han.
Han drog bort den sista snön från framrutan med spaden. Kastade sen spaden och bad alla lysa in i bilen med sina mobiler. Han skrapade bort ännu mer snökokor och tittade in. Därinne såg han Christina och Towe sova fridfullt intill varandra. 
—  Christina, ropade han och slog på fönstret.
De andra fortsatte att gräva runtomkring. 
— Vi måste slå sönder fönstret. De måste få in syre!
Han tog sin spade igen och drämde den i fönstret på ena sidan. Det blev endast en spricka i glaset. Han tog i igen. Samma sak.
—  Vänta lite, sa en man som hade ett spett i handen. Han lyfte det högt i luften mellan sina händer och slog ner det med full kraft. Nu blev det ett hål. Han gjorde så flera gånger tills det hade blivit ett stort hål.
Varken Christina eller Towe hade reagerat på allt oljud. Men nu kom syret in och spreds i bilen och ner i deras lungor. Det hade börjat blåsa upp också och en kall vind kom in genom hålet. Christina vaknade till liv. Ett starkt ljus nådde hennes pupiller när hon öppnade ögonen.
Håller jag på att dö nu, tänkte hon.
Så slets bildörren upp och hon hörde Rogers röst. Towe satte sig upp och såg förvirrat på pappa. 
— Du kom och räddade oss, sade hon.
Roger lyfte upp Towe och kollade att allt var okej med henne. Sedan hjälpte han Christina ut ur bilen. Hon var blek och matt, och måste bäras till en filt som lagts ut. Roger backade några steg ifrån bilen och tittade på den. Hela taket var intryckt. Det var tur att Towe var så liten annars hade det kunnat gå illa med hennes huvud och nacke.
Det var den sista bilen med människor i som grävdes fram. Om det hade gått tio minuter till hade de inte överlevt.
Talgoxarna såg på skådespelet från sin takbjälke. De undrade varför det var så upplyst därnere där de för två år sedan hade haft sina bästa träd att sitta i.

Din allra första jul


Charlotte Ekbom

 

Det är julafton igen och jag ser dig sitta bredvid granen. Nära alla paketen. Du fascineras över granens rött glänsande kulor, det glittriga glittret och de små lamporna som är uppsatta på grenarna. Hela ditt lilla ansikte snörs ihop när du sträcker ut din lilla arm och sticker dig på barren. Runt omkring dig ligger högar av presentpapper och snören som du älskar att känna på med dina små, knubbiga fingrar. Bakom ryggen på dig och framför dina fötter ligger alla de julklappar du just fått: byggklossarna från moster och morbror, legot från kusinerna och rittavlan från farmor.

   Mitt hjärta fylls av kärlek. Det känns bara så vackert att få uppleva julen genom dig, att få vara med om allt igen för allra första gången. Jag vill att du ska få njuta av allt – granen, snörena, paketen – i din egen takt. Men så kommer ännu en julklapp emot dig. ”Öppna nu”, förmanas du och jag ser hur du tvekar. Du har ju redan fått så många saker som du inte riktigt hunnit utforska och just nu vill du hellre leka med det nya tåget du just fick. ”Här älskling, det är till dig”. Du tar paketet och leker ett tag förtjust med det vita snöret. Men en sax kommer farande och klipper bort det och någon hjälper dig öppna presenten. Det är en nalle. En fin, brun, gosig nalle. Du borrar in huvudet i magen på den, men slänger den sedan åt sidan när ännu ett fint inslaget paket läggs framför dina fötter...

   Jag ser hur någon av de vuxna tittar på klockan. Julaftonskvällen börjar bli sen och ännu ligger många julklappar kvar under granen och barnen måste ju snart gå och lägga sig … Nej, vänta! vill jag skrika. Ta det lite lugnt! Låt barnen få genomleva julen i sin egen takt. Snälla, låt bli att alltid stressa! Barnen översköljs med nya saker och får knappt någon tid alls att njuta av sina julklappar en i taget. Med varje paket får de en ny kick som vi bara låter vara några minuter innan vi manar på för att få dem att öppna nästa paket, och få nästa kick.

   Det är ju så många av oss föräldrar lever våra liv – jagandes efter nya kickar. Men vore det inte rimligt att låta barnen hantera julens överraskningar i sin egen takt? Vore det en sådan katastrof om några av julklapparna fick ligga kvar under granen tills nästa dag och öppnas när barnet är redo för det? Varje paket öppnar en ny värld för barnet. Nya lekar föds och fantasin skenar iväg. Varför kan vi inte låta barnen få ta vara på den stunden och verkligen få njuta av sina presenter? Vi behöver inte stressa på våra barn hela tiden. Den varan kommer de att få tillräckligt av ändå när de blir lite äldre. Barnen behöver tid att bara få vara, få leka och få utveckla sin kreativitet och fantasi. Tid att bara få njuta och uppleva julen.

   Det är vad jag tänker när jag sitter i fåtöljen bredvid dig. När jag ser dina stora hänförda ögon glittra emot mig. Men jag säger förstås ingenting. Julen är ju ändå barnens och givandets högtid och då är huvudsaken att alla är glada. Och du är ju glad, om än lite förvirrad och väldigt, väldigt trött. Mitt kära barn, min ängel. Jag vill ju bara att allt ska vara perfekt. Att du ska få njuta och vara precis så lycklig som bara ett barn kan vara - sin allra första jul.

 

Barn försvunnet


Ulrika Marmfeldt Lindgren

 

 

Skräcken som speglades i rösten när hon ropade pojknamnet fick mig att rysa. Jag vände mig om och såg en förtvivlad mamma som tappat bort sitt barn. Hon såg vilt omkring sig och ropade igen, ännu gällare. Det var precis så jag hade gjort, tänkte jag. Trots att det var fullt med människor omkring henne var det ingen mer än jag som reagerade. Det var dan före dopparedagen.

 

Samma sak hade hänt mig för tio år sedan, när jag och min man åkt in till Stockholm city dagen före julafton. Det var korkat att åka in till city för att köpa julklappar men att dessutom ta med sin femåriga dotter en sådan dag borde bötfällas. Vi parkerade sent på eftermiddagen i parkeringshuset som låg under varuhuset och tog hissen upp.

 

Inne på varuhuset var det så mycket folk att det var kö åt vilket håll man än skulle. Sakta rörde sig lämmeltåget i gångarna i högertrafik. Julmusik pumpades ut ur högtalarna och vid ingången stod en hårt sminkad kvinna på ett podium och visade upp den senaste parfymen. En jultomte gick omkring med en bjällra och önskade alla en god jul.
Min man åkte upp till plan fem för att köpa böcker att ge bort i julklapp. Jag skulle köpa ett par varma handskar till min pappa och tog sikte mot väsk- och handskavdelningen på bottenplanet. Försökte sicksacka mig fram för att komma fram fortare,  men gav upp efter några meter. Min dotters hand som jag höll i hårt var varm och svettig. Jag tog av henne mössan och lade den i handväskan. Till slut var vi framme vid handskavdelningen och vek av.

 

Jag lyfte upp min dotter på en monter där hon kunde sitta och vänta på mig. Jag skulle se henne hela tiden samtidigt som jag valde handskar. Längst ner på montern såg jag ett par som intresserade mig. Jag böjde mig ner för att titta närmare på dom. 

Handskarna fanns i rätt storlek och jag tog ett par och reste mig upp leende mot min dotter.

Hon var inte där! Skräcken som kom efter två sekunder, när jag uppfattat att hon inte satt på sin plats, var ofattbar. Snabbt tittade jag mig omkring. På ena sidan var lämmeltåget, på andra sidan montrarna med handskar. Hon fanns inte någonstans. Jag ropade halvhögt och tog ett steg mot den plats där hon suttit. Nu förstod jag att hon var borta på riktigt och då kom tunnelseendet. Det var som att jag blev blind. Jag skrek hennes namn allt vad jag orkade. En man gick förbi mig precis när jag skrek, han vände sig om och tänkte stanna men trycket bakifrån tvingade honom framåt.

 

Handskarna som jag valt föll ur min hand. Tankarna om vad som kan ha hänt for i ilfart igenom min hjärna. Om jag ropar ännu högre, då hör hon mig och kommer tillbaka.

 

En hand tog tag i min arm och fick mig ur chocken för en stund.  Jag vände mig om. En kvinna som hade varuhusets arbetströja på sig frågade om jag letade efter en flicka som var så här lång och höll hon upp handen i höftnivå.

— Ja, svarade jag och såg förtvivlat in i hennes ögon.

— Kom, jag såg nog henne när hon gick igenom lämmeltåget till andra sidan och frågade efter sin mamma.

Hon ledde mig som en zombie igenom massan av människor och på andra stod min flicka och såg sig förvirrat omkring. Mitt hjärta slog lika hårt som om jag hade sprungit en mil. För att inte skrämma henne tvingade jag mig att vara lugn. Jag lyfte upp henne och kramade hårt.

— Varför gick du iväg? frågade jag sedan.

— Men du var borta och jag skulle bara leta efter dig, sa hon.

Det var ju sant, när jag böjde mig ner vid montern var jag borta för henne. Istället för att gå och titta bakom montern gick hon i väg för att leta efter mig.

Här var det slut med julhandeln för min del. Jag gick till ett lugnt café och stannade där med min älskade dotter tills min man köpt alla julklappar. Aldrig mer skulle jag åka in till city med en femåring utan vagn. Vi hade lämnat vagnen kvar i bilen för att vi tänkte att den skulle vara i vägen när det är mycket folk.

 

 

Nu hörde jag mammans desperata rop efter sin son och jag var tillbaka i nutid. Jag skyndade mig fram till henne för att hjälpa till att leta efter hennes pojke. Det fick ta hur lång tid som helst.

Jag gjorde samma sak som den anställde gjort på mig för tio år sedan, och tog tag hennes arm. Lugnt frågade jag henne.

—  Är det en pojke eller flicka?

—  Det är en pojke. Han är fyra år.

Hon såg desperat ut.

— Jag ska hjälpa dig, sa jag lugnt och såg henne i ögonen för få kontakt.

— När såg du honom senast?

— Han stod här.

Hon pekade mot en vägg där det stod skyltdockor.

— Vilka kläder har han på sig, och vilken hårfärg?

— Han har en svart täckjacka och är blond med halvlångt hår.

— Vad heter han?

— Pontus.

— Och vad heter du?

— Maria.

— Okej, jag letar på den där sidan och du på den. 

Jag pekade så att hon skulle förstå vad jag menade.  Hon nickade och verkade ha förstått vad jag sagt.

 

Jag skyndade iväg. Nu var det bråttom. Det gällde att fånga in honom så snart som möjligt

Jag gick framåt och ropade efter honom och såg mamman gå samma väg på den andra sidan av planet genom glasfönstren som delade av våningen. När jag passerade rulltrappan såg jag en liten kille som var på väg upp till nästa våning. Han stod ensam och var nästan uppe. Signalementet stämde överens så jag började springa upp i rulltrappan.

- Pontus, ropade jag högt. Men orden nådde inte fram av allt sorl. 

Pojken gjorde ett hopp när han var uppe och rundade hörnet. Jag ökade takten och bannade mig för att jag hade så dålig kondition. När jag kom upp hindrade en kör som sjöng julsånger min sikt. De som stannat för att lyssna stoppade upp i gångarna. Han måste vara här någonstans, tänkte jag och tog mig igenom folkmassan. När jag kommit ut på andra sidan letade jag överallt. Men pojken fanns ingenstans. Jag frågade i en kassa om de sett en ensam pojke men personalen skakade på huvudet. De meddelade att det man kunde ropa i högtalare efter honom i receptionen på bottenvåningen.

Jag gick ännu längre bort och kom fram till rulltrappan som gick neråt. Jag började undra om jag hade sett fel. Det plingade till och såg på långt håll hissdörrar som öppnades. En familj kommer ut och plötsligt ser jag pojken gå in i hissen.

— Vänta, jag vill med, håll upp dörrarna, ropade jag. Jag skyndade över golvet och rundade en monter full med vaser som darrade till av en knuff från mig. Hissdörrarna hann slå igen innan jag var framme. Men jag kunde se åt vilket håll hissen gick och den är på väg neråt nu.

Jag bestämde mig för att jag gå tillbaka till mamman för att berätta vad jag sett. Vi måste skynda oss ner till receptionen.

 Det har gått lite för lång tid nu vi behöver hjälp, tänkte jag.


Hon var förkrossad vid det här laget. Jag ledde henne ner till bottenvåningen för att efterlysa honom. En vänlig dam släppte allt för händerna och tog hand om oss på en gång.

 

EN LITEN POJKE SOM HETER PONTUS HAR TAPPAT BORT SIN MAMMA. HAN ÄR SEX ÅR OCH HAR BLONT KORTKLIPPT  HÅR OCH EN SVART TÄCKJACKA PÅ SIG.

PONTUS, OM DU HÖR DETTA. GÅ TILL EN KASSA DÄR MAN BETALAR OCH SÄG DITT NAMN SÅ KOMMER MAMMA OCH HÄMTAR DIG.

 

Utropet upprepades en gång till.

 

Maria lämnade sitt mobilnummer till receptionisten och vi bytte också nummer med varandra.

Vi bestämde oss för att leta på bottenvåningen tillsammans. Det var nedåt jag sett pojken åka. Det var inte lätt att ta sig fram bland alla människor. Bara att följa strömmen och söka med blicken så gott det gick.

 

Vart kan han ha gått, tänkte jag och höjde blicken och såg att de hade hängt upp ballonger runt ett podium där en modevisning skulle ske. Ballonger lockar barn till sig. Vände mig om och försökte se om han kunde ha sett ballongerna när han kom ut ur hissarna. Jo, kanske. Min magkänsla sade att han måste ha gått dit. Jag ökade takten. När jag kom fram såg jag en liten kille som har klättrat upp på podiet och stod och buffade på ballongerna så att de skulle flyga runt.

— Hej, heter du Pontus, frågar jag.

 Han tittar på mig.

— Ja hur visste du det?

 

Jag log och mitt hjärta blev varmt.

—  Kom, sa jag. Din mamma letar efter dig.