Sommarläsning

Sommarläsning

Här kommer vi varje dag att lägga ut en text av en medlem i sällskapet, fram till den 11 augusti.


Texterna ligger kvar till och med den 15 augusti.


Nu de två sista dagarna lägger vi ut poesi, av två av våra poeter:




Leka liv



Veronica Stanei.Macoveanu



Man föds, man dör, blir nästan

ett yrke att "leka liv"

Tårarna - själens ofärgade blod

Man föds, man dör - bara två

ögonblick emellan övar man

en omöjlig balans

Ovanpå hårda strängar

till en oändlig fiol



Varför



Veronica Stanei-Macoveanu



Varför tror du

att himlen rasat så

tungt över dig

att glädjens vägar synes stängda

Varför lägger du din sorg

till världens sorg

när dina ögonlock belyser dess skönhet

Du samlar lidande i handflatan

såren - runda pärletårar

Du vet att hoppet finns

så låt ett leende blomma i ditt ansikte

förvänta dig inget nu

morgondagens värld sa trösta

brutna kronblad




Tonårsflicka


Eva Giese

 

Men ser du inte barn, att du är vacker

med hy så frisk och jämn som rosenblad.

Du borde tacka Skaparen och vara glad,

men brister ut i sorg och gråtattacker.

 

Ty barmen enligt dig, för lite putar.

Du ropar på kirurg och silikon

och har som förebild en sexikon,

nån läppförstorad typ med mun som plutar.

 

Hur jag  förbannar den reklam i tiden

som gör att verkligheten blir förvriden

och dryper gift i mången tonårsdröm.

 

Du späda blomster, Sarons väna lilja,

o, må du växa stark och kunna skilja

ut sant från falskt i livets strida ström.

 

 


Till min basker



Eva Giese

 

Med vädrets makter är jag nu försonad

och botad från min trista vintersnuva.

Nu kastar jag min gamla ylleluva

och tager på min älsklingshuvudbonad.

 

Bohemiskt käckt på svaj jag kan den bära

och stoppa den i fickan helt behändigt.

Så tidlöst klädsamt och så evigt trendigt,

vad kan man av en mössa mer begära!

 

Den känner inga gränser, den står fri

från klass och kön och ras, ja, alla skranker

som jämlikhetssymbol helt adekvat,

 

en sinnebild för sann demokrati.

Så tag min dikt med alla dess skavanker,

min trogne vän och promenadkamrat.



Tyngdlöshet



Eva Giese


 

Tiden må tyckas trög

som snigelns färd genom gräset,

men i backspegeln sedd,

flög den på snabba vingar.

 

En gång var jag ett barn

och kung över tyngdlösheten,

nuddade himlen med tån i

gungans svindlande båge.

 

Än minns jag kådans doft

och den sköna svedan i handen,

när jag från tallens topp

skådade ner på mitt rike.

 



Gräsens hav

 

 

Eva Giese

 

 

Kom, låt oss fara på gräsens hav

över gröna djup, genom gungande strån.

Nu hissar vi segel, det blåser en vind,

som för oss bort, långt bort härifrån.

Vi styr mot Arkadiens fagra kust,

det skummar kring bogen av

hundloksblom

och maskrosens stjärnstoft dansar ner

på segel och bom.

 

Under oss anas en annan värld,

en hemlig mörk, av rötter och mull,

där det som förbrukats

blir jord och stoft,

och återuppstår till hav av gräs

för livets skull.

Men till Arkadiens fagra kust

de gröna vågorna skeppet bär

och den förliga vinden lovar oss,

att vi snart är där.

 

Kom, låt oss fara på gräsens hav

över gröna djup, genom gungande strån.

Nu hissar vi segel, det blåser en vind,

som för oss bort,

långt bort härifrån.

 



Marstrand till Sollentuna

är ganska lång väg!

 


Lars G Lindström



Nu drar jag! Nu åker jag norrut - hemåt!  En söndag i maj då ishockey-VM mellan Sverige och Kanada avgörs i Helsingfors.

     Jag lämnar ett Marstrand bakom mig där regnet i går stod som spön i backen. Nu när jag ska åka hem instängd i en bil skiner solen. Inte ett moln stör den blåa himmeln. Blått som vattnet utanför Marstrandsön. I dikena växer gula maskrosor trotsigt och i skogsdungarna blommar magnifika fält av vitsippor. Livet är värt att leva!

 

Marstrand  

För att komma till och från Marstrand behöver man inte längre färjas. Så har det inte alltid varit. Numera finns en seglingsfri högbro över det stora sundet mellan Nordön och Instön. Vägverkets gula färjor har fått en arbetsuppgift mindre. Jag vet inte om man är särskild glad åt det!

     Marstrand ligger så långt västerut i Sverige som det nästan bara går att komma över en rad öar och med hela stormande havet utanför. Vid vackert väder ser man ut till fyren på Pater Noster-skären.  Halva staden ligger på Koön och dit kommer man lätt med bil och buss. Den andra halvan – den som anses finast – är Marstrandsön och i princip bilfri.

     I går befann jag mig på den bilfria delen. Så när som på två mindre brandbilar. De står strategiskt stationerade nära kyrkan som någon slags åkallan om att det inte bör inträffa någon storbrand här. Ty här finns nästan bara trähus. En brand skulle kunna få förödande inverkan på bebyggelsen. Precis som i forna dar då hela städer ”brann upp” eller – ”brann ner”. Det spelar just ingen roll - för resultatet är detsamma. Bara brandrester kvar efter sådana våldsamma bränder. Och skorstenstockar som sticker upp mot himmeln såsom ett obesvarat rop på hjälp - där uppifrån!

     Marstrand är mest känd som badort på Oskar II:s tid. Då var det socitetsmässigt att bo några sommarmånader på något av de fashionabla pensionaten. I dag är stora delar av Marstrandsön uppköpt av göteborgare som tillbringar ett visst antal veckor här i sina sommarhus. Många med små fina täppor och blommande rabatter runt om. På vintern är det öde och tomt. Nästan lika tomt som på stadens mest kända turistattraktion, Carlstens fästning. Den anlades i slutet på 1600-talet av stormaktstidens främste befästningsexpert Erik Dahlbergh. På sin tid var den en av Europas starkaste fästningar - men ändå vid två tillfällen intagen av danskarna.

   På Carlsten satt stortjuven Lars Molin, känd under öknamnet Lasse-Maja eller ”den byxlöse äventyraren”, fängslad tillsammans med råbarkade brottslingar och mördare. Lasse-Maja blev beryktad för två saker: Dels för att han oftast utförde sin tjuvnad utklädd till kvinna. Dels för att han såsom en svensk Robin Hood stal från de redan rika och gav till de fattiga. Han var dömd för första, andra och tredje resans stöld under några tidiga år i början på 1800-talet. Efter ett kyrkinbrott i Järfälla dömdes han 1813 till livstids fängelse på Carlsten. Domarna var på denna tid inte till för att återanpassa människor i samhället utan för att straffa! 1838 benådades Lasse-Maja av Karl XVI Johan och flyttade till Närke, inte långt ifrån den plats där han växt upp. Han nedtecknade själv sin levnads-beskrivning, som finns utgiven i många upplagor. Den är en fantastisk berättelse där Lasse Maja bredde ut sig ordentligt om sina äventyr. Kanske sin tids mest spännande kriminal-roman långt innan Henning Mankell och Håkan Nesser gjort detektivskrivandet till skön-litterära mästerverk. Det kan man knappast säga om Lasse-Majas berättelse även om han tog ut svängarna ordentligt. Lasse Maja, vars riktiga namn var Lars Larsson, dog 1845.

 

Kungälv

Jag åker riksväg 168 förbi Kungälvs Ytterby. Snart passerar jag utkanten av Kungälv. Här finns också en fästning, men av betydligt äldre datum. På en hög klippa där älven delar sig i Nordre och Göta älvar anlades Bohus fästning 1308 i det som då kallades Kongahälla. Bohuslän tillhörde ännu Norge. Att den är så gammal kan vara en av förklaringarna till att numera mest är ruiner kvar. Men ändå har fästningen en stark dragkraft på besökare i Kungälv. Såvida turisterna inte hellre föredrar att studera den gamla träkyrkan från 1679. För annars finns här inte så mycket att titta på även om stadens kärna är idyllisk med charmig gammaldags träbebyggelse.

     Jag väljer att åka den gamla E6:an framför nya motorvägen genom Stenungsund. Att Stenungsund en gång var en idyllisk badort är det få som minns. I dag är samhället helt präglat av den petrokemiska storindustrin. När Stenungsund marknadsför sig som ”Bästkusten-en bra bit av Bohuslän”, så tänker de flesta mera på öarna Orust och Tjörn än på tätorten. För den inre delen av Hakefjorden är visserligen fortfarande salt, men knappast längre badbar.

     Ganska avlägset från tätorten ligger insomnat i grönskan Ucklums gamla socken intill Bohusläns största sjö Hällungen. Här levde min morfar och mormor ett strävsamt liv. Och här är min mamma född och gick i skola. Morfar Johan var anställd i Kungliga Svenska Postverket som lantbrevbärare. Det innebar att han dagligen – utom söndagar – gick till fots med den tunga postväska åtskilliga mil. Han var som det sjungs om i visan ”Jag är den glade lantbrevbäraren” omtyckt av alla och en sann historieberättare. Det var honom ”ett kärt” slit. Hur många skor slet han ut under sin levnad? Jag bara undrar.

     För morfar var Kungl Postverket inte bara en trygg statlig inrättning. Statens kaka är säker och innebar att han kunde försörja familjen, ha råd att hålla ko, gris och några höns. Som gjorde att livet blev mera ihärdigt än det annars skulle ha varit. Därför – det är jag ganska övertygad om – skulle han vrida sig flera varv i sin grav om han fick veta hur man i dag skrotat den svenska Posten. Alls ingen riktig post längre! Inte heller för Ucklums cirka 2000 själar. Vem bryr sig? Inte Aktiebolaget Posten i alla fall!

 

Trollhättan

På krokiga, backiga vägar, inte precis dragna som motorvägar efter linjal. Utan som kossorna letade sig fram i naturen kommer jag på nytt fram till Göta älv vid Lilla Edet. Det är ett litet samhälle med ca 4000 invånare i tätorten. Här tillverkas Sveriges mest kända toalettpapper vid stadens pappersbruk med anor från sent 1800-tal. Ingen skitsak precis för att samhället ska fortleva! Rent av överleva!

     Toapapper, javisst, men här ligger faktiskt Sveriges äldsta sluss. Äldre än Polhems sluss från 1750-talet lite längre norrut i Trollhättan. Trollhättefallen i Göta älv hör till de största i Sverige med en av Europas längsta slusstrappor. Nivåskillnaden är på 30 meter. Här byggdes ett av de första statliga kraftverken i början på 1900-talet.

     Trollhättan är ”staden som lever med fallens dån” säger turistreklamen lite fräckt. Men det är i så fall ett tämligen kort fall,  för slussarna är öppna för fritt fall bara några få dagar i mitten på juli. Stadens främsta PR-vapen heter numera ”Film i Väst”. I bolagets ateljéer har spelats in ett 20-tal filmer. Några kända titlarna är ”Fucking Åmål”, ”Jalla, Jalla”, ”Tsatziki, morsan och polisen” och flera av danske Lars von Triers filmer. Det finns kanske skäl för att staden ibland kallas Trollywood. Sammantaget ger filmindustrin bättre publicitet åt Trollhättan än en krympande svensk bilindustri, och den svenska ursaaben står numera uppställd på museum. Nog tycks det som om Saab Automobile ibland dansar på en slakare lina än Björk Gudmundsdottir gjorde i Lars Von Triers ”Dancer in the Dark”.

 

Grästorp

Västgötaslätten är enorm och väldigt platt. Plattare än på många håll i Skåne, som sägs vara ett av våra plattaste landskap. Det är inte sant, Skåne är småkullrigt och avslutas med den väldiga Hallandsåsen. Den här slätten tycks mig mycket plattare!

     Långt i fjärran ser jag två vindkraftverk, vars armar rör sig i långsam mak. Ger de något märkbart bidrag till Sveriges kraftförsörjning? Nästan obetydligt skulle jag tro jämfört med vad den reglerade Göta älv sammantaget ger i effekt i  Vargön, Trollhättan och Lilla Edet.

     Utkastat på slätten ligger Grästorp. Grästorpsborna säger hellre ”mitt i Västra Götalandsregionen”. Det förändrar inte något! Man är ute ur samhället nästan innan man ens kommit in i det. Det domineras av väldiga silos. Kommunalhuset i någon dyster brunaktig kulör är i tre våningar med en utanförliggande brandtrappa. Inte någon vanlig konstruktion på svenska kommunalhus.

     Tåget Herrljunga-Borås passerar rakt genom samhället och bommarna är nerfällda när jag kommer åkande. Jag står stilla med bilen en stund. Medan de röda lamporna blinkar frenetiskt funderar jag på vad som kunde ha hänt här för länge sedan. Här hade nämligen morsan en förälskelse med en skräddare som ville gifta sig med henne. Men fick nobben. Och tur för mig, för hur skulle jag annars blivit till? Eller sett ut?

     Grästorp en solig söndagsförmiddag är nästan tömd på människor, så när som på två hjälmförsedda cyklister som läskar sig med glass vid Q-Starbaren intill järnvägen. I ett skyltfönster intill visar Cotton Blue trista damklänningar, nästan som dom mamma bar i sin ungdom. Modet förstår jag mig aldrig på! Det är inte heller längre lönt att skylla på skräddaren.

 

Lidköping

I bilradion sjunger Lill Lindfors att ”Livet är inte det värsta man har, kaffet står och drar”,  Medan jag passerar genom små samhällen med lustiga namn som Örslösa, Häggarne, Råda och Håle känner jag djävlar i mig att livet inte är mycket värt om jag inte får kaffe snart!  Men ”Hin Håle” grinar mig i ansiktet. Här finns få barer inom synhåll. Bara bönder ute på sina marker. Jorden står som täta dammoln bakom deras traktorer. Trots söndag – vilodagen!

   Strax utanför ”Lidköping vid Vänern” till skillnad mot Linköping i Östergötland gör jag ett kort stopp vid Filsbäcks bad och camping. Här alldeles vid det stora innanhavet finns spåren kvar av en nerlagd järnväg. Det gamla stationshuset är omgjort till reception för campingen. På en bänk intill sitter en äldre man.

- Får du några fina kort?, frågar han mig när han ser min kamera.

- Svårt att svara på det, säger jag. Jag knäpper bara. Det verkar vara väldigt långgrunt här. Lågt vatten kanske...?

- Ja, men i fjol gick det ända fram till stenarna där, säger den äldre, och pekar på en plats bara några meter från där jag står. Det känns plötsligt som om det kluckar under mina fötter, trots att jag har nästan en kilometer öppen strand fram till vattenlinjen.

- Man kan se Läckö slott på en udde längst ut i Kinneviken, säger den äldre.

Jag ser det inte! Men jag får mig en kopp kaffe i cafeet.

Livet är plötsligt det bästa man har!  

 

Mariestad

Vid Götene lämnar jag väg 44 och kommer ut på E3 mellan Göteborg och Stockholm. Trafiken hårdnar betydligt. I fjärran reser sig Kinnekulles platåberg 307 meter över Vätterns strand. Plötsligt ringer mobilen:

- Hej, det är Eva. Var är du någonstans?

- Jag har just svängt ut på E:3:an.

- Då har du ju ändå hunnit en bit på väg.

- Men det är långt kvar. Passerade nyss skylten 331 km till Stockholm.

- När kommer du? Jag kan ha middag klar.

- Kanske halv sju.  Säg sju förresten ...

- Kör försiktigt!

     Vid Lyrestad - som inte är någon riktig stad utan bara en samling hus och en krog - passerar E3 över Göta Kanal. Men inga kanalbåtar i sikte. Säsongen har inte börjat för sådan trafik. Tjos, vad det börjar att gå uppför. Vid Finneröjda ska jordgubbarna ska stå röda om några månader. Här är det riktigt backigt. Snart ska jag nå Borasjön med klosterruin, klockstapel av modernt datum och café i den gamla sockenstugan. Den är ihopfogad av två gamla smedsbyggnader från Nyhammar. Här precis på gränsen mellan Svear och Götars riken har jag alltid stannat för att vila och dricka kaffe. Någon gång har det blivit ett snabbt dopp i sjön när väder och vind medger det. I dag blir det bara kaffedopp – hembakat var så säker!

   Det berättas att Tiveden i gamla tider var en farlig plats där man kunde råka illa ut. Stråtrövare härjade i skogarna och överföll ryttare och ekipage med häst och vagn. Men här vid Ramunda Bruk verkade ”tivedsbönderna” till de vägfararnes hjälp och vederkvickelse. Här låg också ett landets första postkontor inrättat 1634.  Ramunda kyrka uppfördes inom murarna 1686 till 1688, men flyttades 1899 till Laxå stationssamhälle.

    Jag tar en timmes paus i denna gudomliga miljö. Ett kort besök på kyrkogården intill hör till. Ingen kyrka (den är ju flyttad), men ett litet kapell och några hundratal kvarvarande gravar. Här har Dr Victor Cassel och hans hustru Augusta Cassel, född Strokirk sista vilorummet. Det är en mäktig inhägnad grav med tunga kedjor, hörnstolpar och med en till synes lika mäktig konisk formad gravvård. Som dock visar sig vara av tunn plåt och ihålig. Dr Cassel verkade vara en för sin tid betydelsefull man. Han dog 1873, 61 år gammal. Hustrun överlevde honom med 30 år och begravdes intill maken först 1903.

     Till vänster om Cassel finns en gravvård för kyrkoherden i Ramunda, Axel Walldin, som levde mellan 1849 och 1932 och makan Anna Sofia, 1872-1947. Församlingen reste stenen. Till höger om Cassel är rest en ståtlig grå natursten. Det går knappt att skönja inskriptionen. Jag följer de tunna linjerna med pekfingret och stavar mig fram till löjtnant G A Erosander. Inga årtal!  Bara att kamraterna reste stenen! Vad hände honom här i livet? Var det kanske en olycka. Fantasin skenar lätt iväg när man står så här och spekulerar.

     ”Livet är inte alltid det bästa man har!” Även efter döden märks skillnader mellan rik och fattig ut. Även om storheter kan vara ihåliga!

 

Laxå

Ganska precis halvvägs mellan Göteborg och Stockholm - 250 km i båda riktningarna - ligger Laxå, en numera avsomnad järnvägsknutpunkt. Här finns ingen stins som träder fram i skärmmössa och SJ-emblemet och med den röda spaden under armen för att vinka av de tågen. Bommarna går ner och upp i ett ständigt kretslopp. Men de flesta tågen rusar bara förbi i svindlande höga hastigheter. Några lokala rälsbussar gör dock kortare stopp vid den ganska obetydliga stationsbyggnaden. Dock med imponerande höga fönster med rundning upptill.

Huvudgatan i Laxå heter Postgatan. Det är inget bra namn längre. Gatan ligger helt öde i solgasset så när som på två kvinnor som drar på en tung bagagevagn i riktning mot stationshuset. Kanske kommer ändå ett tåg som stannar här? Eller är de på väg till taxistation intill? Där står dock inga bilar inne! En skylt anger att man gör bäst i att ringa 0584/411 60 om man vill ha en bil.

     Det är dagens bild av Laxå – ett kommunikationsproblem. Men snart blir det bättre tider i Laxå, lovar kommuninformationen. Jag undrar vad man tänker på? I Laxå händer just ingenting! Här är lika lugn som på kyrkogården i Ramunda. Man har till och med flyttat hit den gamla fina träkyrkan.

     Om en halv timme är det nedsläpp för VM-finalen mellan Sverige och Kanada.  Laxåborna tycks redan ha tagit plats framför tv-apparaterna.

 

Örebro

Bilen rullar sakta mot Stockholm. En skylt visar att det nu är 130 km kvar till Örebro. Och snart börjar motorvägen. Visst går det fortare och är säkrare på en bred och lätt doserad motorväg, men inte är det så spännande. Landskapet är åter alldeles platt. Långt bort ser jag ånyo två ”utslängda” vindmöllor, som ska rädda Sveriges energiförbrukning när alla kärnkraftverk väl är stängda. Hur ser Sydkraft, vars grant målade byggnad jag just passerar vid infarten till Örebro, på denna framtidsvision? ”Visst är det bättre, men int´ är det bra”, sjunger Allan Edwall i bilradion. Precis så är det nog!

     Av Örebro ser man inte mycket från motorvägen. En gång i tiden ett centrum för svensk skoindustri. Kanske tillverkades här i trakten de skor som morfar sen slet ut på sina långa vandringar med postväskan? Var de dyra att inhandla? Förmodligen inte tillräckligt eftersom vi inte längre har någon skoindustri kvar värt namnet.   

     Svampen går inte att missa ens från motorvägen. Det är ett av Sveriges första konstnärligt utformade vattentorn, invigt 1958. Hittills besökt av nästan hela Sveriges befolkning, det vill säga omkring 8 miljoner besökare. Från toppen har man en fantastisk utsikt över Örebro och nejden runt omkring. Men därifrån ser man inte Svampens systertorn. Det ligger nämligen i Riyadh i Saudarabien!

     Vid en valriksdag här i Örebro kröntes 1810 Carl XVI Gustafs farfars farfars brors farfars far, det vill säga Karl XVI Johan, ursprungligen Jean Baptiste Bernadotte från Pau i Frankrike och marskalk i Napoleons armé. Han skulle bli svensk och norsk konung när Carl XIII avled 1818.

  

Arboga

Bara 39 km kvar till Arboga. Här organiserade frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson 1435 ett möte till vilket han kallat andliga och värdsliga stormän och borgerskapets främsta. Detta har senare kallats Sveriges första riksdag. Engelbrekt anses som en av vår medeltidshistorias främsta företrädare, tyvärr grymt mördad året efter riksdagen av sin främste fiende Måns Bengtsson Natt och Dag. Denne brottsling är genom sin handling underkänd att stå staty här i staden. Men inte Engelbrekt. Han står ståtlig som den hövitsman han var framför ingången till Heliga Trefaldighetskyrkan. Men se! En ”usling” tycks ha fått en gravsten bara ett stenkast härifrån. Jag läser: ”På denna kyrkogård är stortjuven Lasse-Maja gravsatt efter sin död 1845”. Oj, liket  lever ännu!

 

Västerås

Nästa mål på min långa färdväg mot norr är Västerås. I VM-matchen handlar det om verkliga mål. Sverige har gjort sitt första. Mathias Tjärnqvist tryckte in 1-0 efter 10.17 i den första perioden. Sen säger, eller snarare skriker, reportern: ”att nu gör Sverige 2-0 genom Johan ”Pebben”  Axelsson.”

     Det började märkas en svag gulddoft över Tre Kronor. Halleluja! Men innan första perioden är slut reducerar kanadensarna till 2-1 genom Shawn Horcoff. Micke Tellqvist i den svenska kassen kan inget göra där han ligger platt utslagen på isen. Det här tycks bli en kamp helt i Engelbrekts anda! Jag har hjärtat i halsgropen. 

     När jag styr ut ur Arboga stad har jag börjat andas igen. Det är nästan bilfritt på den breda E18. Så blir det när cirka 2 miljoner svenskar sitter fängslade framför tv-apparaterna. Jag får dock nöja mig med rapporter i bilradion. Halva andra perioden har gått till ända och matchen står och väger. Nyss hade Mats Sundin ett jätteskott strax utanför kanadickernas mål. Kanada vinner skottstatistiken med 11-10 och perioden slutar 0-0.

     I hockeyfinalens slagskugga har jag nått fram till Västerås. Nu återstår bara att passera ”Sveriges närmaste stad” innan jag når hemtrakten av Sollentuna.

 

Enköping

Reklamslogan ”Sveriges närmaste stad” är gammal men gäller fortfarande. Stadens fäder har satt upp stora skyltar vid infarterna om att man är så, så nära. Närmare kan man egentligen inte komma. Då är man redan där!

     Vad kan Enköping erbjuda dig som turist? Jo, här finns massor av parker, kanske 20 stycken. Du kan välja din egen: Klosterkällan, Blå Trägård eller Drömparken. Enköping fick i år Stadsmiljörådets utmärkelse 2003 för sina fina parker. Om du väljer att flytta hit, erbjuds du ett boende i tiden (vad betyder det?) med närhet till storstadens puls och tempo. Det senare måste vara Mälartåget, som tar dig till storstaden på 43 minuter. Men när hela Mälarbanan är utbyggd ska det gå på 35 minuter – bort från Sveriges närmaste stad!

     Annars är det allsvenska fotbollslaget Enköpings SK det mest remarkabla som hänt staden i modern tid, om man ska tro vad pressen skriver om. I dag möts ESK och  Djurgården från Stockholm  Det räknas nästan som derbymatch. Arrangörerna väntar sig nytt publikrekord. Trots VM-final på tv.

    Den tredje perioden har just startat. Sverige är en man mindre i 16 sekunder. Det  klarar våra svenska hockeykämparna, men efter 9,03 kvitterar Kanada till 2-2  Nu känns ingen guldvittring längre. Shane Doan har genom sitt kvitteringsmål dragit ner ridån!

     ”Logiskt”, säger reportern, som tycker att Sverige spelat dåligt så här långt in i den sista perioden. ”Man har kommit in i en negativ trend”, tillägger en kvinnlig bisittare. Hon menar att Sverige nu måste skärpa sig och ta egna initiativ!”

     Mitt initiativ är att klara den sista biten till Sollentuna och den utlovade middagen. Det är belöning nog. Jag har inget behov av några guldmedaljer. Men det känns i hela kroppen att jag suttit instängd i ett plåtskal i nästan sju timmar. Hela tiden koncentrerad på övrig trafik. Det känns både i rygg och bak som i huvud och nacke. Helt enkelt ”jag är trött”. Det erkänner också tidigare sollentunabon och hockeyproffset Mats Sundin, som har en jättechans att avgöra matchen i slutminuterna och föra hem VM-pokalen till Sverige. Men han skjuter över.  ”Jag var för trött”,  säger han senare i en intervju.

Precis när jag svänger av E18 mot Barkarby är matchen slut. Det står fortfarande 2-2 och nu väntar ”sudden death”. På ren svenska betyder det  ”förlängning av matchen där första mål avgör!”

 

Barkarby

Vid torget i Bakarby ligger det gamla tingshuset från 1718. Där avkunnas inte längre några domar. Byggnaden tillhör numera det ansedda Lasse Majas värdshus och utgör konferenslokaler.

     Det var på denna plats som Lars Molin, alias Lasse-Maja dömdes till 40 par spö och ”livstid fästning”. Om inte precis ett dödstraff, så i alla fall var det inte långt ifrån. Livstids fästning var nämligen ingen dans på rosor. Det var liktydigt med en ganska snar död på grund av vistelse i kalla och trånga celler, snålt med mat och dryck och inte alls någon hälsokur.  Detta var framtidsperspektivet för stortjuven Lasse-Maja, när han efter att ha piskats på Barkarby torg kördes under hård bevakning i sluten kärra till Marstrand.

     Härom kan man läsa på en skylt uppsatt på torget. Men Lasse-Maja överlevde i hela 22 år på Carlsten, mycket på grund av att han undslapp den värsta plågan – att bryta sten. I sin kvinnoroll hade han lärt sig alla kvinnosysslor som att  städa, sy, skura, tvätta, mjölka och laga mat. Lasse-Maja blev därför uttagen till officerskock och det var han ända fram till sin benådning 1839.

     Kanske är detta som förespeglat krögaren genom att döpa krogen i Barkarby till Lasse-Majas värdshus. Men jag läser på annat håll att värdshuset är stängt för reparation. Och när man öppnar igen så är det med ett nytt namn. Sorry, Lasse-Maja!

 

Sollentuna

Marstrand till Sollentuna tycks vara en ganska lång väg. Men nu är jag äntligen framme. På tomten Nytorpsvägen 19 står tre utslagna tulpaner i sluttningen upp till villan. Tre avtryck precis som de jag fått av stortjuven Lasse-Maja. En märklig man onekligen. Mer värd att beundras än förnekas.

     Radion skräller till! VM-fighten är avgjord. Det blev inget guld till Sverige denna gång. Kanada vinner på ett mål som varken publik, domare eller målkamera har sett ligga bakom svenska målvakten Tellqvist. Möjligen under honom. Men ”överstedomaren” anser efter att ha studerat alla videoupptagningar i ett otal perspektiv, att pucken faktiskt var ”inne” med två (2) centimeter. Där hjälper inga svenska protester. De svenska lirarna står med böjda huvuden medan VM-hjälten Anson Carter i Kanadas lag kysser VM-pokalen. Det är något som hör till. I denna stund av tung motgång är silver inget alls värt för ”de svenske”.

     Sensmoralen av denna historia är att guld och silver är icke allt. Precis som Petrus ord i Apostalagärningarna 3:6 .”Silver och guld haver jag icke, men det jag haver det giver jag dig”. Det är helt i  Lasse-Majas anda.

     Och min hustru giver mig en god middag. Livet är värt att leva igen. Guld värt!




Bilfärden




Ingrid Heldt



Vägen slingrar sig genom små städer och vacker natur. En röd liten bil åker där bland andra. Det är Marietta som kör och Monica som sitter bredvid henne. De pratar och betraktar omgivningarna. 

"Vilken vacker plats. Titta på lönnen där. Den har precis börjat få röda löv" säger Marietta. 

"Ja, och det är en behaglig väg. Inte alls många bilar, en ganska lugn väg", säger Monica.

"Ja, det är skönt".

"Har du något emot att jag sätter på radion? Nyheterna börjar".

"Nej, inte alls, sätt på den du".

...god eftermiddag och välkomna till...

"Kan jag ta ett tuggummi?" frågar Monica.

"Visst, de ligger i handskfacket".

...två personer har arresterats och...

"Vad i helvete! Se upp din...," utbrister plötsligt Marietta.

"Vad är det frågan om?" undrar Monica.

"Äh, vissa människor kör som om de inte hade något körkort"!

...i norra Sverige har det kommit mycket snö de senaste veckorna och...

Plötsligt gör Marietta en väldigt oväntad sväng så bilen svajar till och Monica blir lite rädd.

"Marietta, var försiktig för Guds skull! Vad hände?"

"Bilen bakom oss, hur kan hon köra så?!" svarar Marietta.

"Vill du ha lite vatten?" frågar Monica.

"Nej, inte just nu, men spara lite till mig...faan också!", säger Marietta medan hon är tvungen att göra ännu en skarp sväng.

"Vad gör du?! Ta det lugnt!! Du höll på at köra av vägen! Och jag spillde ut vatten, titta vad blöt jag är"!

...vi ska nu göra en kort paus för trafiknyheterna...

"Lyssna Monica, trafiknyheterna".

...en varning till alla som kör i Engårdsområdet, söder om Kvarnhagen...

"Men det är ju där vi är. Hörde du Marietta?"

...alltså i Engårdsområdet. Se upp! Det har kommit in rapporter om att en person kör omkring i en bil på fel sida av vägen. Polis är på väg till platsen. Ingen männiiska har ännu kommit till skada. Vi repeterar - en bil befinner sig på fel sida av vägen...

Marietta säger då: En?! Det är ju minst fem stycken här..."



Till min älskade


Peter Yngen

 


Min älskade, tänkte att jag skulle ringa men nu ser jag att klockan är för mycket. Du sover säkert med huvudet nerborrat i kudden, snusar så där som du gör. Skulle vilja ligga bredvid, dra fingertopparna över insidan på din mjuka underarm och försiktigt viska tre små ord i ditt öra. Istället skäms jag, vad flyger i mig när jag blir så där kort i tonen. Jag blir glad när du ringer, du får inte tro något annat men ibland blir allt fel. Jag ber verkligen om ursäkt. Du har jobbat borta länge nu och jag är stressad, det vet vi men jag vet inte riktigt om det är den verkliga orsaken. Jag tänker på veckorna vi hade i Spanien, då var jag inte pressad men ändå lite sur, visst var jag. Varför?

Sol, ledig med massa böcker, vin, sex, underbar sex, god mat (även om jag tröttnade på salladen, har de bara gurka, tomater, oliver, ägg och sardeller)? Jag vet inte varför jag skäller och bråkar, rummet vi lever i har liksom krympt sedan barnen flyttade. Jag väntade mig mer syre, krispig, hög och klar luft men nu känns den snarare fadd. Hur känner du?

Jag orkade inte ta pendeln i morse, var lite sen, jag borde verkligen tagit tåget men jag tänkte inte, satt i bilkö nästan en timme innan kamerorna drog dagens första tjugolapp. Gled sedan runt likt en målsökande drönare medan jag skrek och förbannade bristen på plats. Väl inne tog det säkert en kvart och ett par koppar kaffe innan jag slutat gräma mig över tiden som spillts. Så övergick mitt fokus på att skälla ut Mona som missat att få iväg jobbet jag slitit med sista tiden. Hon blev skitsur, skyllde ifrån sig, hatade och smällde i dörren. Uppriven slog jag mig ner, bläddrade i högarna, för att röd i ansiktet stoppa ner kuvertet i väskan, och på det viset sortera undan insikten om vem som verkligen gjort fel. Svettpärlorna rann. Hur står folk ut med mig?

Den här fem-två metoden är nog inget. Jag har gått ner, det har jag men jag får huvudvärk och fryser, framförallt mot kvällen, jag huttrar framför teven. Har du gått ner? Du får inte bli för smal, säg att du äter ordentligt de andra dagarna, jag älskar din mjuka mage, fjunen och doften av din varma hud. Det ser inte bra ut när folk blir för smala. Ja, du har rätt, jag säger folk och tänker kvinnor! Män kan se ut hur som för min skull, men kvinnorna, när de är utan former, med byxor som hänger, vad fan ska det vara bra för. Kvinnor är vackra när de inte vräker i sig eller späker sig, när de bara är. Frukosten på tisdag och fredag morgon längtar jag till, gud vad jag längtar, jag tror att det är yoghurten och frukten som får mig att fortsätta, om ifall att, menar jag. Dessutom känner jag mig lättare till sinnet, kanske orkar jag springa snart, hänga på Janne och ta några varv vid sportfältet, knäcka honom i spurten.

Hur är det med din far? Är han aldrig sur? Tror inte jag sett honom på dåligt humör en enda gång. Vad är det, trettio år sedan jag träffade honom första gången, arg javisst men sur, nej aldrig. Visslandes eller svärandes men butter eller långsint, nej inte han inte.

Det är så vackert ute, som om den svenska folksjälen målat marken med trädens alla färger. Monica Zetterlund på något vis, sakta vi går genom stan, höstens vemod fast i träden här omkring. Tänk att hon ringde, sa att hon inte ville dö på det viset, så sorgligt. Sjöng med alla stora jazzmusiker, filmade, spelade buskis och teater. Jag såg henne på Fasching en gång, jazzklubben på Kungsgatan. Lång och gänglig, fick ledas upp på scenen, så skör och sårbar, bad om ursäkt, drack vatten, satt där på en hög pall och tog igen sig tills hon plötsligt, med ett bestämt leende, nickade igång musikerna. Hon visste vad hon ville, målade klubben med fallna löv.

Minns du när du fyllde min lägenhet. Vad hette pjäsen? Skulle de spela tio föreställningar, varsamt utvalda löv för skådisarna att trampa runt i, plockade ett och ett av dig, den unga ambitiösa scenografen, bara för att de till vinterns föreställningar skulle kunna spatsera runt i höst. Hade inte jag i god tid gått ut och fyllt sopsäckarna hade du fortfarande sprungit omkring under träden och samlat. Jag minns hur gott det luktade medan de torkade på golven i våningen, det var vackert, både i tanken och i verkligheten. Du ser skönhet, ödmjukhet inför tillkortakommanden och mänskliga drag i allt. – Jag kan inte slänga den trasiga koppen, han var så liten när han gjorde den, – vilken söt bil, – jag älskar den dammsugaren. Känner du igen dig? Minns du hur du bad mig lova att jag alltid skulle älska dig? Jag sa att jag älskade dig just i det ögonblicket men att jag inte kunde lova något om nästa dag. Så djävla tråkigt och oromantiskt, jag blir trött när jag tänker på det men rationellt, eller hur.

Vem vill leva bland ettor och nollor? Inte jag, ändå är det dit jag leder mig. Där någonstans kanske min surhet bottnar, min önskan att få rationalitet i allt medan livet krumbuktar och kränger sig kring mig. Som när jag krasst säger: Krämen är ur tuben! Jag är en IKEA-fascist, avgudar och ber till logiken. Inte undra på att jag är trist.

Ibland tänker jag att jag borde byta jobb, inte för att jag vantrivs men för att det känns meningslöst, Mona skulle bli glad. Jag flyttar runt saker, hjälper folk att sälja något eller så får jag någon att bete sig annorlunda, göra sitt men upp och ner, eller i en annan ordning. Allt sker utanför mig, eller under mig, jag rör runt i en djävla gryta som skall hållas varm och som inte får brännas vid. Jag får lön, nej vi, du och jag får lön för våra uppoffringar men det är allt. Grytan är helt utan näring för oss som rör. Om jag satt i spärren på Häggviks station skulle jag få i mig riktiga saker, tankar som jag skulle kunna ta med hem, dela med mig av. Det sitter en äldre man bakom luckan som alltid, och då menar jag verkligen alltid, har en bok framför sig. Han tittar inte ens upp när folk passerar, jag har suttit på bänken i vänthallen och kollat in honom. Han bläddrar ständigt, en mjuk oändlig rörelse med armen, som japansk dans, det är helt otroligt vad fort pupillerna far över texten. Tänk vad mycket mhan får i sig. Läser säkert en bok om dagen, fyller huvudet. Den tjugofemte vet han mer än vid förra månadens löning. Fantastiskt, där skulle jag vilja sitta. Öva upp motoriken, få sidorna att dansa med orden. Jag borde skita i idén om vem jag är och hur jag vill bli sedd, ta på mig något enkelt, kliva in på SL och söka jobb men jag är för feg.

Barnen har det i alla fall bra (tror jag). Johan har jag inte hört av på länge men Sara ringer, hon har äntligen lämnat Patrik bakom sig, eller får man inte säga så? Hon måste veta vad vi tycker, inte har hon tagit miste.

Egentligen borde man säga rakt ut. – Han är helt åt helvete för dig! Men vad gör man, köper svenskt kött, bjuder på middagar, pratar om livet, försöker förstå. Jag tror att vi skjuter oss i foten. Även om Sara blev förbannad så skulle hon respektera oss, åtminstone nu, när hon gjort slut, eller vad tror du? Min mamma gillade inte min första relation, hon sa det inte men alla kände. Nu stoltserar mamma med att hon hade rätt som ogillade henne men gillade dig. Jag vill nästan lämna dig i ren protest. Tänk om jag gift mig med henne bara för att vara obstinat. Då hade livet sett annorlunda ut för oss vill jag lova. Man kan ha svårt för vad ens föräldrar hittar på och det är nog bra att man inte kan hindra dem från alla tokigheter de tar sig för, särskilt den gången det hettade till och man själv var krämen i tuben.

Hur får man sina barn att undvika alla gropar man själv kravlat runt i? Ibland tror jag att generna spelar större roll än förnuftet. Jag tänker på när man kollar in någon supersmart person på tv, man sitter där och häpnar över de logiska tankar som lett fram till allt personen åstadkommit. Nobelplaketten glimmar till i rutan och så plötsligt börjar personen tala om sin gudstro. Jag blir alltid lika förvånad. Albert Einstein menade att vårt universum bara kan fungera på ett vis. Gud kunde leka allsmäktig veckan lång men hade han ändå inget val. Den gode Einstein uttryckte kanske saken lite sublimare, det var andra tider - men ändå. Förresten berättade Sara att hon gått ur svenska kyrkan.

När kommer du ner till Sollentuna? Jag längtar. Kan du inte försöka ta ledigt en fredag-måndag så vi får lite tid. Jag får inget gjort när du är borta. Jag känner mig som en stor sten som ligger på stranden och väntar på att mitt livs våg skall skölja över mig, få mig att blänka. Lustigt, just i denna sekund, när jag skriver detta känner jag mig plötsligt självsäker, stark och styv. Vad lite som krävs. Du måste komma.

 

Det kom en räkning från polismyndigheten. Det är dyrt att flyga nu för tiden! Du såg så söt och koncentrerad ut på bilden. Sådant blir jag inte det minsta sur över, pengar kommer och går, en bot gör ingen skillnad, det är andra saker jag ruttnar på. När jag tänker på det så inser jag att det oftast är dig jag blir sur på! Det är absurt, jag är irriterad på den jag avgudar och älskar högst av allt. Barnen också förstås, dem kan jag vara riktigt djävla sned på men inte på många andra. Är det närheten? Sliter vi på varandra, gnuggas till grus. Tänk om vi tänkte exakt lika hela tiden, som om min hjärna var en kloning av din, sida vid sida, två personer med identiska tankar om allt. Vad skulle hända? En Bonniergubbe hade en passionerad relation med en av sina chefredaktörer. Hon var vänsterradikal och stod på barrikaderna, han personifierade patriarkatet och räknade pengar, hon ville vara fri, han ägde henne, ändå älskade de varandra. Hur stark är köttets lust och hur stor del av relationen kommer ur tanken? Hur länge skulle vi två klonade varelser stå ut med varandra. Eller är det just det vi skulle göra, hänga samman. Enäggstvillingar som skilts tidigt i livet beter sig ofta ganska lika trots att de är på var sitt håll men om barn från samma ägg är sura när de lever ihop vet jag inte. Kanske köttets uppgift är att skapa möten som i sin tur öppnar upp för hjärnorna. Sedan sköljs man fram och tillbaks, som ebb och flod. Köttet tar vid när hjärnorna har tröttnat eller behöver komma ifrån i största allmänhet. Så där ligger jag som en sten på stranden, avkopplad och uppvärmd av solen, så rullar du in som ett stort underbart blått täcke av hav för att fukta min brända hud, fokusera tanken och åter få mitt kött att bulta. Kom hit!

I morgon skall jag träffa min barndomsvän Olle. Vi ska till en liten pub på söder där han brukar hänga. Han ringde häromdagen. Pinsamt, jag borde ha ringt honom för länge sedan. Jag ringer aldrig mina vänner, du är i telefon hela tiden men inte jag. Vad beror det på? Är det manligt och kvinnligt? Jag vet inte om jag känner någon man som ringer sina polare hela tiden. Johan kanske gör det fortfarande. Minns du, när han var i tonåren, satt i telefonen jämt. När jag var liten var det dyrt att ringa, min mormor la på utan att säga hej då, det kostade för mycket, rikssamtal till och med. Hon sa tack, så var samtalet slut. Det är alltid tjejerna som snackar i telefonen på pendeln, högt och ogenerat om allt och alla. Killar pratar också men inte på samma vis. Det är kanske därför kvinnorna steg för steg tar över världen. Snackandet, samtalen, förmågan att samarbeta leder till höga betyg, större kunskaper och djupare förståelse. Tro mig. Smarta och snabbfotade listar ni snart ut hur ni skall föröka er på egen hand medan vi, svullna imbecilla kukar dör som dinosaurier, släpandes runt på våra proppfulla överdimensionerade pungar. Min älskade, hör vad jag säger, snart är vi män ett minne blott.

Jag borde sluta nu, UR har tagit över sändningen, jag måste vara pigg till i morgon. Kan du inte kolla om du får ledigt några dagar eller skall jag komma upp. Vi kanske kan ta in på ett mysigt rum, varför inte Umeå stadshotell, beställa upp mat, stanna inne hela helgen, dricka vin, älska. Eller åka någon annanstans dit ingen känner oss. Nej, det tar bara tid, du checkar in, gör dig i ordning, jag flyger upp till Umeå, tar bussen in, så stannar vi på rummet tills jag åker igen. Som nyförälskade. Jag vet en sak jag skall ta med, du skall få ett litet paket.

Minns du när vi var i New York, vilken resa. Längtar du lite extra efter mig nu? Jag saknar alltid den staden, en sverigedemokrats mardröm, så fylld av liv, tankar och olika åsikter. Kommer du ihåg promenaden i parken? Jag minns vad du hade på dig. Jag läste förresten om en SD-kille som var så trött på invandringen till Sverige så han bestämt sig för att emigrera till ett land som inte tar emot invandrare.

Nu rullar morgondagens tablå på teven, jag måste sova. Nej en sak till, berättade jag att vi fick tillbaks på skatten? Det tog tid men lyckades till slut så nu har vi slantar som vill rulla. Det var därför jag tänkte att vi kunde kosta på oss lite extra. Skämma bort oss en smula, skämma bort dig. Jag längtar så otroligt mycket. Jag kan inte tänka mig en bättre person att dela livet med. Så rakt igenom hederlig. Är tillit det mest värdefulla? Att blint kunna lita till en annan, att kunna luta sig mot någon. Eller insikten att andra, vid varje andetag, till fullo litar på en. Vad tror du? Guld väger åtminstone lätt i jämförelse. Tänk om alla gick att lita på, vilken svindlande tanke, vilken fart vi hade haft och vad gott om tid vi skulle få. Inga krig, hederliga svar på allt, inga lögner som skymmer sikten. Effektivitet och rum för kärlek. Visst är det naivt att tro på kärleken och på det kloka med att tala sanning men jag vill vara naiv och var skall jag börja om inte med mig själv? Jag lovar att aldrig vara sur på dig på det utstuderade, beräknade vis jag varit. Alla snackar om att förändring tar tid men jag tror att det är tvärt om. Det är när saker står still som allt tar tid. Ta en vanlig turistbuss, sätt Jesus vid ratten och hans son på sätet bakom, sätt sedan sonens dotter på platsen invid och låt det fortsätta så, hundra personer.

Längst bak i bussen sitter vi, två tusen år är inte långt bort. Bussen kan stå still eller röra sig med en väldig fart. Om alla gjorde lite mer rätt än fel skulle allt förändras. Slutar vi upprepa tidigare generationers misstag genom att, utan lögner, tänka efter en smula och ta till oss vad vi lärt under resans gång tar allt fart på ett sätt som ger tid för eftertanke.

Einstein såg att evolutionen på sikt tar oss till sanningen men jag tänker börja nu! Jag älskar dig. Jag vill inte springa runt. Jag vill krypa ner under täcket, ligga där mellan dina ben, nära ditt innersta väsen. Jag tänker på så mycket skit i stället för att bara vara, åka med, glädjas i stunden. Jag vill känna hur du njuter, försöka fånga lyckan som sköljer genom dig och sedan stilla vänta, blunda och göra allt för att komma underfund med vem som snusar bredvid mig med huvudet nerborrat i kudden. Sedan, försiktigt innan du vaknar, öppna ögonen för att ägna dagen åt att lära mer om vem du är. Gör mig en tjänst. Kolla vilken helg som passar dig, boka ett mysigt rum och svara sedan på detta mejl. Ge mig ett datum att se fram emot. Jag kommer aldrig att vara sur på dig igen.


 


I skuggan av fikonträden



Lars G Lindström

 

 

1.

På torget La Plaza Almijara i Competa står tre fikonträd. Om det nu är det? Ingen tycks riktigt veta vad det är för träd. Frågar man den lokale polismannen, skakar han på huvudet. Frågar man servitörerna på baren intill, ser de enbart villrådiga ut. Ingen jag frågar vet något om dem. Fikonträd är sällsynta uppe i bergen, men dessa står här som ett bevis på att de klarar sig bra, kan växa och frodas. Under dessas lummiga kronor söker sig byns gubbar gärna en stunds vila,  för när solen når över  hustaken och skickar sina brännande strålar ner på torget, är det skönast att sitta på bänkarna i skuggan av fikonträdens kronor. Där ser man nästan aldrig byns kvinnor sitta  - möjligen kvinnliga turister som inte förstår att detta är ett männens privilegium. Byns tämligen bastanta och oftast svartklädda kvinnor tillhör inte den s k ledighetskommittén. De kan ses skynda över torget, kanske på väg till den lokala saluhallen eller i något annat ärende, för att något senare tyngda av kassar åter förflytta sig upp i byns gränder. Kanske stannar de en stund för att pusta ut, kanske byter de ett ord med någon grannfru. Männen däremot har all tid i världen till att lösa världens gåtor i hägn av fikonträden. Men inte sagt att de lyckas.          

 

2.

Competa och dess systerby Canillas de Albaida är två genuina s k  "vita byar". De ligger cirka 20 km öster om Malaga. Från kusten slingrar sig vägen cirka 250 kurvor upp på Sierra Almijara. Där klänger sig husen fast på berget som om de vore utmejslade direkt ur klippan. Det ena huset stöttar det andra. Skulle man råka riva ett föreställer man sig att alla skulle falla ungefär som dominobrickor. Här vid vägs ände kan man bara komma vidare uppåt på smått farliga grusvägar och upptrampade åsnestigar. Inte gärna med bil, för man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. En del av berget kan ha rasat och blockera vidare framfart. Eller så är vägen helt bortsopad på en viss sträcka och du kan möjligen ta dig fram till fots närmast bergväggen.

I byarna lever man av att odla vin på de branta sluttningarna mot söder, eller också apelsiner och citroner i dalarnas lundar samt allehanda grönsaker på de små terrasserade plättar man gävt fram ur kullarna, som bevattnas i sinnrika system. En del ända sen morisk tid. Ty denna del av Costa del Sol är bördig, skyddad från nordliga kalla vindar av Amijaramassivet på över 2 000 meters höjd.

 

Det finns turister här, men inte så många. De som söker sig hit gör det för att det är genuint och typiskt spanskt. Några har valt att bosätta sig här, antingen året runt eller under den del av året då klimatet är som bäst. För här kan man leva ett lugnare liv än det ofta hetsiga och kommersiella livet vid kusten i turistorter som Almijara, Nerja eller Torre del Mar. Här ser man i klart väder Medelhavet från sin balkong eller terrass på så där två mils håll. Pericos internationella bar är mötesplatsen för de utlandsboende och de turister som råka komma förbi.  Du beställer en café con leche eller ett glas av traktens vita, söta vin. Förstådd blir du utan spanska. Under Pericos stora vita parasoller är engelska, tyska och de nordiska språken vanliga. Och kyparna vet oftast vad du vill ha.

 

När man som turist kommer åkande på den slingrande bilvägen, utmejslad i berget, slås man av de bländvita byarna mot det annars ganska karga landskapet. Competa är den största vita byn. Bara det höga klocktornet i rödbrunt tegel bryter av mot den kompakta vitheten. Tornet raserades efter en jordbävning 1884, byggdes upp på nytt och återinvigdes 1898. Det hundraåriga klocktornet är ståtligt och dominerar det lilla torget. Kanske tyckte byborna som levde då, att ett så ståtligt torn också kräver anständiga kyrkklockor, och skaffade ett par som hörs över hela nejden. Det går inte att föra ett normalt samtal på torget när det klämtar för fullt. Klockuret däremot har en spröd och fin klang och slår varje kvart. Men klockan går fel! Så har det alltid varit, sägs det.

 

3.

Som turist hamnar man förr eller senare på Pericos bar. Jag kom dit en sen höstdag när mörkret var kompakt. Det var så där kolsvart som man föreställer sig att det bara kan bli på dessa breddgrader. Några gatulampor lyste upp en del av torget, men gav inte mycket sken. Ljus sipprade också ut från den öppna kyrkporten. Torget var packat av folk. Det verkade mest vara bybor. Man kunde bara urskilja ansiktsdragen på dem som stod närmast.  De stod i små grupper och pratade lite lågmält med varandra. De flestas ögon var riktade mot kyrkporten, där folk passerade in och ut.

Vad väntade man på? Jag blev nyfiken och beslöt mig för att stanna en stund och se vad som skulle hända. Tiden gick. Kyrkklockan slog ett kvartsslag. Sen ännu ett.

Det började kännas meningslöst att vänta på något som jag inte visste vad det var. Bättre då att fråga någon, resonerade jag för mig själv. Jag vände mig mot en äldre man intill mig.

- Que pasa?

- Muerte, fick jag till svar. Resten av vad han sa förstod jag inte.

- Vad var det fråga om? Död, hade jag uppfattat? Men vad? Hade det kanske hänt något i byn?

Fler människor strömmade till. Några kom i bil nerifrån byn. Strålkastarna lyste för en kort stund upp platsen, och kastade långa skuggor upp på husens väggar. Det blev något spöklikt över det fullpackade torget i sena natten.

- Nu måste jag få reda på vad som är på gång, tänkte jag där jag stod ett stycke från kyrkan.

Jag trängde mig fram genom folkmassorna i riktning mot kyrkporten. Där kanske jag skulle kunna se något, eller få ett svar på min undran. Jag tog mig fram under fikonträden, där det var något mindre med folk. Plötsligt såg jag några besynnerliga spår på gatan. Som av en klöv och helt blodrött. Så ännu ett! Jag följde spåren av röda klövar fram till kyrkporten. Häpen och förundrad fortsatte jag att följa dem nerför den branta José Antonios gränd. Några klövar syntes mycket tydligt, andra fick man riktigt anstränga sig för att se. Spåren förde mig snart tillbaka till torget. Detta var verkligen besynnerligt. Var det bara jag som sett dem? Ingen annan verkade ju reagera.

Jag försökte göra några som stod närmast uppmärksamma på de märkliga spåren. Men ingen tog notis om det. Folks blickar var nu riktade mot kyrkporten där en svartklädd yngre kvinna med nerböjt huvud lotsades in av en präst. Efter henne följde flera andra svartklädda kvinnor. Men var var männen? Hade de redan gått in, kanske? Så som det ofta är i Spanien,  att kvinnorna kommer först i andra hand!

 

”Plötsligt svänger två stora begravningsbilar upp på torget. Man makar sig åt sidan för att ge plats för bilarna.  Sex unga män går fram till den första bilen. De drar fram en blomstersmyckad ekkista som de lyfter upp på sina axlar och bär in den i kyrkan. Några äldre män går fram till den andra bilen och drar ut en vitmålad kista, också den blomstersmyckad. När de lyfter upp den, tappar en av männen greppet. För ett ögonblick syns det som om den skulle glida av ner i backen. Så med ett hastigt ryck får mannen dock upp den på axeln, och med lätt vaggande gång bär männen in också denna kista. När begravningsbilarna lämnar torget, sluter sig mörkret på nytt kring oss som står kvar.

Jag går fram ända till kyrkporten för att se bättre. Kyrkrummet är fyllt av folk. Längst framme vid altaret brinner flera hundra stearinljus i rader på rader på varann. Prästen står längst fram vid kistorna. Där står också den unga svartklädda kvinnan jag tidigare sett gå in. Runt dem ser jag flera korgossar i vita fotsida dräkter. Det luktar av rökelse.

Så med ens stängs porten framför mig. Byborna som är kvar lämnar torget. Efter en stunds eftertanke går också jag min väg - men utan att riktigt veta vad jag varit med om.”

 

På natten får jag en märklig dröm. Jag är åter på torget och möter där en ung man. Jag kan inte se hans ansikte, det är liksom bara vitt, oskönjbart, luddigt! Han ser spänstig ut, men haltar när han går. Plötsligt ser jag varför – hans ena fot är en klöv! Efter sig lämnar han för varje steg spår av röda klövar på marken ...

 

4.

Några dagar senare skulle jag få förklaring till det jag varit med om. En ung man, Carlos Fernandez, som bodde strax utanför byn, hade på morgonen gått upp på kullarna vid Torrox för att jaga kaniner. Han hade tagit sitt hagelgevär och något dussin hagelpatroner som han stoppat i byxlinningen. När han kommit högt upp bland pinjeträden, hade han stött på Fernando Perez. Dessa två var bittra fiender. Båda hade långt tillbaka uppvaktat den vackra Mercedes, dotter till en av byns mest ansedda köpmän. Carlos hade inte lyckats få hennes hand. Detta hade han aldrig kommit över och han ruvade ofta på hämnd. Fernando, som tidigare var gift och också hade en tonårig son, hade lämnat sitt äktenskapet för att flytta ihop med Mercedes på hennes hacienda ett stycke utanför byn på vägen mellan Competa och Canillas de Albaida. Detta hade folk pratat mycket om bakom ryggen på Fernando och Mercedes.

 

Bråk hade tydligen uppstått uppe i pinjeskogen. Ett skott hade brunnit av och från nära håll träffat Fernando i bröstet.  Det var kanske inte direkt dödande, men han hade avlidit av blodförlusten. Det sa i alla fall den herde som passerat förbi med sin hjord av getter. Han hade sett en man ligga i det höga gräset som färgats rött av allt blod. Herden hade hämtat sin mulåsna och på den fört Fernando ner för kullarna till byn. Men inget fanns att göra. Fernando var så död han kunde vara. Man hade sökt efter Carlos, men han var försvunnen. Carlos gamla mor hade snart fått höra om den bedrövliga händelsen. Gumman, som hade svagt hjärta, hade segnat ner. Man hade försökt med konstgjord andning. Men hon hade dött där på fläcken. Av skam, sas det. Allt detta hade hänt samma dags förmiddag. Budet om två döda, varav en i en blodsuppgörelse, hade gått som en löpeld genom byn.

 

Så hände det att Fernando och rivalens mamma skulle begravas samtidigt. Enligt spansk ritual skulle det ske redan samma kväll. Därför hade byborna nyfiket samlats på torget framför kyrkan för att vara med om denna sällsamma händelse. Mercedes hade anlänt till kyrkan i sällskap med prästen. Svartklädd och med slöja hade hon stödd på prästen snabbt försvunnit in i kyrkan. Men Carlos hade inte synts till. Ingen hade heller väntat sig det, då han i så fall genast skulle ha blivit haffad av en lokala polisen. Han höll sig säkert undan någonstans uppe i bergen, trodde man. Ingen visste naturligtvis precis hur det förhöll sig.

Märkligt var också att Fernandos son, den 17-årige Alfonso, inte heller kom till kyrkan för att vara med om sin fars begravning. Han hade setts i byn tidigare på dagen och då gått runt på torget med en käpp i handen. Senare hade man hittat spår av rödfärgade klövar på torget och runt kyrkan! Många hade förundrat sig över detta. Några talade om blodshämnd.

Dagen efter hade Fernando och Carlos mamma förts till  den lokala begravningsplatsen i byns utkant.

Polisen hade en tid sökt efter Carlos, men inte mer än som behövs för att de nödtorftigt skulle ha fullgjort sitt uppdrag. Han var anklagad för mord, alternativt för dråp. Men Carlos hade inte visat sig sen den morgonen då skottet brunnit av. Mercedes bodde kvar gården. Hon hade väntat på Alfonso där, men han dök aldrig upp.

Därmed skulle denna historia kunna vara slut. Men inte riktigt.

 

På platsen där Fernando hade förblött,  fann byborna någon tid därefter en gravvård av sten. Framtill i en glasförsedd nisch kunde man nattetid på långt håll se ett kraftigt ljussken, men när man kom närmare fanns där inget att se. Inget ljus som brann, och ingen lampa eller något annat heller.

Folk var mycket skrockfulla i dessa trakter och fantiserade om något övernaturligt väsen som gjorde att det såg ut som om det brann en ”eld” nattetid. Man såg heller aldrig någon på platsen. Andra menade att det nog var Alfonso som på något sätt hade med saken att göra. Hur kunde ingen förklara.

 

På dagen ett år efter dödsskjutningen, hade några herdar av en händelse funnit klövspår i blod runt gravvården. De var av samma slag som man tidigare sett på torget. De hade följt spåren en bra bit genom pinjeskogen fram till en djup ravin. Där upphörde de. Långt där nere hade man hittat  liket av Carlos fastkilad i en trädklyka. En gren hade trängt in i ryggslutet och gått ut genom kroppen på andra sidan. Det måste ha varit en plågsam död. Med stora svårigheter hade man hissat upp Carlos´ lik och fört honom till byn. Polisen hade varit där och identifierat kroppen och skrivit en rapport om saken. Fallet hade direkt avskrivits som olyckshändelse. Carlos hade begravts till kvällen. Även denna gång hade det varit mycket folk samlat på torget.

På sitt sätt hade rättvisan haft sin gång, menade byborna. Men någon förklaring till ljusskenet kring gravvården fick de aldrig. Sen dagen Carlos döda kropp återfanns, sågs det aldrig mera. Inte heller hörde man någon gång av Alfonso.

 

6.

I Competa återgick livet till det vardagliga. Turister kom och gick. De hittade till Percios bar vid Plaza Almijara. Kanske tog de sig en café con leche eller ett glas av traktens vita söta vin och ventilerade dagens små händelser. De världsstora frågorna fördes av byns gubbar alldeles intill under fikonträdens kronor. Och gummorna skyndade som alltid över torget.

När kyrkklockan slog sina tio slag, tittade alla på sina klockor och fann att den som vanligt gick fel.

 

 

 



Målfoto



Sain Sucha

                                                            

 

Peter kastade en hjälplös blick mot Sandra, men där fanns inget att hämta. Hans resväska, vidöppen och bara halvfull, väntade på resten av innehållet som hade svårt att hitta dit. Plötslig rusade Tindra in med sina utsträckta händer.

”Jag behöver inte alla tre badbyxorna, men tack ändå,” sade Peter.

”Pappa vill nog ta med sig ett foto av dig, Tindra. Ge honom skolfotot!” sa mamma.

Tindra vände tillbaka till sitt rum. Sandra log och tittade på Peter som skakade på huvudet och sa, ”Du vet, dit jag är på väg kan jag inte ha något foto med mig.”

Den förbeställda taxin hade kört fram till porten. Han stängde sin resväska som den var, plockade upp sina väskor med kameror och andra fotoprylar, kysste Sandra, kramade Tindra och rusade mot taxin. Sex kronor per minut i väntetidstaxa hade stor dragningskraft!

Han behövde ett par minuter innan han kände sig bekväm i bilen. Resan från Östermalm till Arlanda tog i vanliga fall lite mer än en halv timme. Peter var glad för att taxichauffören var en fredfull typ som istället för att terrorisera sina kunder med dunka-dunk, spelade mjuk klassisk musik från en cd, och koncentrerade sig på trafiken.

 

Peter tänkte på Tindra som hade erbjudit honom tre badbyxor. Hur kunde han förklara för henne att han inte behövde några badbyxor alls eftersom det på stället han skulle till inte fanns vatten att bada i … där rann bara blod; varmt och tjockt att börja med, sen bara kallt och kladdigt.

Och hur många floder av blod hade han sett? Det startade i Vietnam; då, som en novis krigsfotograf, hade han träffat Döden i hennes röda dräkt, ansikte mot ansikte. Och det var inte någon livad träff! Ändå, passionen och känslan för äventyr inom honom hade överkommit den skräck som Döden alltid bär med sig. Istället för att höra, lukta och se på den misär som omringade honom hade han låtit sina öron, näsa och ögon träda i tjänst hos sina kameror som ruta för ruta och i bråkdel av en sekund fångade det makabra spel en människans hjärna kanske skulle glömma i framtiden om det inte fanns, svart på vitt, det bevismaterial som varje krigsfotograf dokumenterar.

Efter Vietnam var det Kambodja. Sedan Angola, Palestina, Bangladesh, Iraq och några platser till. Bosnien var en mardröm, följt av New York och Afghanistan. Och nu Irak igen!

Om någon frågat honom vilken av alla dessa platser som gav honom sömnlösa nätter så skulle han inte kunna ge något direkt svar. Varje mänsklig tragedi hade sitt eget recept för elakhetens gryta där levande varelser slaktades och förintades, och sedan bröts ner till näring för alla hungriga munnar som väntar under ytan på Moder Jord.

På något obeskrivligt sätt hade hans feber för äventyr gett väg till en kyla som följde honom på senare uppdrag. Han var där, inte som en person utan som ett externt objektiv till kameror som bara tittade på allting och överförde sina intryck till en liten plastbit som hade förmåga att bevara allt som han hade sett.

Han hade väldigt motvilligt accepterat resan till Irak. Han visste inte riktigt vilken uppgift han hade denna gång? Enligt de senaste upplysningarna var det planerat att ett gäng onda människor skulle ge sig på ett annat pack onda människor i slutet av mars. Och ur denna ogärning, där ondskan skulle våldta ondskan, skulle Godheten framträda i sin vita klänning av bomullsbandage, bärande stora röda och bruna blommor av blod; den ska lukta gott av bränt kött och dynamit, och hennes glada skratt ska påminna oss om tusen gråtande barn som har förlorat sina anhöriga. Peter hyste en stor avsky för mördande tyranner, men han hade ingen större dragning till mördande idioter heller. Och nu kände han sig mittemellan båda typerna. Därför ville han inte ställa upp denna gång. Men Sandra hade visat honom en tjock bunt med obetalda räkningar, och det räckte till för att förvandla hans nej till ett nja som överfördes till ett ja!

 

Det spelade ingen roll vilket krig han fotograferade; han återvände alltid till Vietnam i sina tankar. Vietnam var hans referens, och alla andra grymheter som begicks i olika krig var graderat mot det han sett som debutant. Till och med alla krigsbilder från hela världen jämfördes med de skakande bilderna från Vietnam. Det starkaste minnet av Vietnamkriget var en bild han hade tagit på en kvinna och en liten flicka. Flickan sprang framför sin mor med utsträckta händer. Hennes händer var utsträckta på samma sätt som Tindras händer när hon kom med hans badbyxor. Den vietnamesiska flickan hade ingenting i sina händer. Vad bjöd hon på? Men utsträckta händer kanske inte alltid bjöd på något, utan kanske var där för att ta emot … barmhärtighet, medlidande eller nåd! Men den flickan fick aldrig något av det. Vad hon fick var ett regn av kulor och napalm. Sekunderna efter han tagit denna bild förintades både flickan och hennes mamma av en granat. Han undrade var mor och dotter hette! Sandra och Tindra? Nej, nej, inte dem. Men varför inte? De två måste ha haft namn, och varför inte Sandra och Tindra? Han såg hur Sandra hår lyftes av vinden när hon försökte komma i kapp med Tindra, som sprang framför henne med Peters badbyxor i sina händer. Det dånade av explosioner och det brann omkring dem. Han sprang efter dem, men de var för snabba för honom med alla hans kameror. Sedan försvann de i vimlet. Det var kaos överallt. Han letade efter dem i flera timmar. Slutligen såg han en polisstation. Han gick in. Det var packat med folk som sökte sina kära. När hans tur kom beskrev Peter sin hustru och dotter för poliserna.

”Har du något foto på dem?” frågade de Peter.

Han hade inget.

”Hur tror du att vi skulle kunna hitta dem där ute?”

Peter sade ingenting, tog sina kameror och gick ut till torget. På andra sidan torget såg han Sandra och Tindra igen. En stridsvagn kom i deras riktning. Peter insåg att de två var måltavlan för stridvagnen.

”Stanna!” skrek han.

 

”Va?” frågade taxichauffören undrande medan han körde i hundratio på motorvägen.

De två stirrade på varandra.

”Nej, ingenting,” sade Peter.

”Mår ni inte bra?” frågade föraren.

Peter kände hur svett droppade från hans panna. Han tittade ut genom bilrutan och såg de närmade en avfart på E 4:an.

”Ta den högra filen,” sade han till chauffören.

”Vad?”

”Ta den högra filen!” kommenderade Peter.

Taxichauffören bytte fil och tittade frågande på Peter.

”Jag har glömt en viktig sak hemma, kan du köra tillbaka och sedan till flygplatsen.”

Chauffören gjorde som Peter sagt. Förmodligen var Peter inte den första förtärda själ han hade kört!

 

”Glömde du ditt pass igen?” undrade Sandra när hon öppnade dörren.

”Nej,” sade Peter. ”Kommer du ihåg bilden jag tog på dig och Tindra på midsommar?”

”Ja.”

”Jag vill ha den med mig.”

”Vad?”

”Jag vill ha din och Tindras bild med mig,” sade Peter med gråten i halsen.



Schackspelaren


Nettan Wall


Det var onsdagskväll och Kurre hade snofsat till sig. Varje onsdag tvättade han
håret och tog på sig rena kläder. Det var klubbkväll. Kurre begav sig till
Bibliotekshuset. Han gick nerför trapporna och hängde av sig sin jeansjacka i
kapprummet. Kurre släntrade in i Tintomarasalen och möttes av ljudet av
smattrande schackklockor. Han såg sig omkring. Som vanligt var det fullt med
folk där. De yngsta schackspelarna stod på knä på stolarna för att nå pjäserna.
Vid brädet kunde barn och pensionärer umgås naturligt med varandra och på
schackklubben fanns människor från många olika länder, med olika yrken och
bakgrunder. Inget av det spelade någon roll. Det enda som bedömdes här var
ranking, kvittot på ens schackliga framgångar. Ranking är lika med status. Hög
ranking – hög status, låg ranking – låg status och dessa siffror visade var i
schack-hierarkin du befann dig. Kurre kunde rankinglistan utantill. Klubbens
högst rankade spelare, Vassilios Kotronias, hade svindlande 2685 i ranking.
Själv hade han 1532, vilket betydde att han var lågrankad och befann sig långt
ned i rangordningen.
Kurre gick fram till tavlan och letade upp sitt namn. Där var det. Kurre
Svensson. Han skulle tydligen spela vit mot Bengt Asp ikväll. Bengt hade 1927 i
ranking. Kurre hämtade en kopp kaffe och slog sig ned vid de vita pjäserna på
bord 19. När tävlingsledaren sa att det var dags att starta ronden, hade Kurres
motståndare ännu inte kommit. Kurre flyttade sin D-bonde två steg, tryckte på
schackklockan och skrev ner draget i protokollet. Ett par minuter senare kom
Bengt. Han sträckte fram sin hand och gav Kurre ett slappt handslag. Sedan tog
han av sig jackan, satte sig ner på andra sidan bordet och skrev d4 i sitt
protokoll. Bengt spelade d5 och startade Kurres klocka. Med Kurres nästa drag,
c4, blev det Damgambit. Istället för att slå C-bonden, valde Bengt att försvara
sig med c6, Slaviskt. Den här öppningen kunde Kurre och även hans
motståndare, så de första tio dragen spelades snabbt. Det var först en bit in i
mittspelet som Kurre var tvungen att börja tänka. Det var då det brukade gå
utför för Kurre. Han var van att förlora.
Trots att Kurre varit medlem i Sollentuna schackklubb i nitton år, fyra månader
och fem dagar och dessutom hade plöjt igenom en herrans massa schackböcker,
låg hans ranking stadigt på dryga 1500. Hans högsta notering, hans stolta rekord,
hade varit 1608, men nästa rankingperiod åkte han rutschkana ner igen så det
bara svischade om det och landade hårt på arslet. Efter det hade han aldrig
lyckats nå över 1600 igen.
Kurre var en förlorare. Både i schacklivet och i privatlivet. Han hade varit
arbetslös en längre tid nu och det var inte lätt att känna sig värdefull när man

inte var med och bidrog. Hade det inte varit för schacket, hade han nog inte känt
någon större mening med tillvaron över huvud taget.
De andra medlemmarna på klubben höll ganska bra koll på varandras ranking de
med, men det var bara Kurre som hade memorerat alla medlemmarnas adresser
och telefonnummer. Han hade aldrig ringt till någon. Jo förresten, en gång hade
han ringt återbud, när han blivit sjuk och hade varit tvungen att skjuta upp ett
parti i klubbmästerskapet. Det hade bara hänt en gång på nitton år. Inte ens
flunsan kunde stoppa Kurre från att spela schack. Han hade aldrig varit hemma
hos någon av de andra i klubben, men han gick ofta förbi deras hem. Kurre hade
fyra olika rundor han brukade ta. De täckte alla de klubbmedlemmar som bodde
i Sollentuna. Tack vare promenaderna, höll han sig fysiskt aktiv och schacket
gav honom mental stimulans.
När Kurre hade gjort sitt 24:e drag passade han på att ta sig en bensträckare. Han
gick runt och tittade lite på de andra partierna som spelades. Han tyckte att det
var svårt att bedöma ställningarna. De bättre spelarna kunde med ett enda
ögonkast avgöra om någon stod på vinst eller om det såg ut att bli remi. Kurre
kunde inte utifrån pjäsernas placering på brädena avgöra detta. Däremot kunde
han tyda schackspelarnas kroppsspråk. En vinnare satt avslappnat tillbakalutad
och utstrålade självsäkerhet. De som stod på förlust, hade ofta ett ryckigt
rörelsemönster. En del bet sig i överläppen, andra hade vibrerande näsborrar och
Kurre kunde till och med se fuktblänk i ögonen hos vissa. En kille satt
ihopsjunken med pannan i handen. Kurre såg att en ung tjej skakade hand med
sin motståndare. De hade kommit överens om remi. Vid tionde bordet höll
spelarna på att ställa tillbaka pjäserna i utgångsställning, så det partiet var också
färdigspelat.
När Kurre kom tillbaka till sitt bord, hade motståndaren gjort sitt drag och själv
gått iväg från brädet. Kurre kunde inte se vilket drag Bengt gjort. Det var
pinsamt, så han sneglade försiktigt på Bengts protokoll. Jaha, han hade backat
sin vitfältslöpare till b7. Det såg inte ut som om han hotade något. Kurre visste
inte vad han skulle göra för drag. Han flyttade den springare han hade kvar på
brädet. Kurre kunde inte bedöma ställningen i sitt eget parti heller, men han var
glad att han ännu inte förlorat. Det var tråkigt att förlora alltför snabbt, när det
bara var en rond per spelkväll. Motståndaren kom tillbaka och de fortsatte göra
vartannat drag. Bengt såg väldigt nonchalant ut. Det verkade som om han inte
ansåg sig behöva slösa med energin mot någon som Kurre. Ett par gånger hade
Kurre sett honom luta sig bakåt i stolen och gäspa.
Kurre älskade klubbkvällarna, men mest av allt såg han fram emot
lagmatcherna. Han – som aldrig kunnat sparka en boll åt det tilltänkta hållet.
Han – som inte kunde svinga en racket. Han – som var så omusikalisk att hans

pianofröken hade lämnat tillbaka pengarna till mamma med orden: ”Kurre är ett
hopplöst fall”.
Han – var med i ett lag. Han – var en i gänget. Lag Viking hette de. Kurre kunde
inte tänka sig ett coolare namn på ett lag.
Kurre hade suttit och väntat på Bengts drag i evigheter nu. Bengt satt och
stirrade på brädet. Inget ovanligt med det, men det började ta sån tid utan att han
gjorde sitt nästa drag, att Kurre började undra: ”Har jag glömt att trycka på
klockan?” Nää då, hans egen sida av schackklockan var nedtryckt och
motståndarens klocka tickade på. Nåja, den tickade inte. Det var ett antal år nu,
sedan de gamla schackklockorna hade bytts ut mot digitala varianter i tidens
anda. Kurre började bli smått otålig i väntan på att motståndaren skulle göra ett
drag, trots att det var till hans fördel att killens klocka gick mot nedräkning.
Kurre tittade upp på motståndaren mitt emot. Hans anletsdrag var spända,
närmast krampaktiga. Bengt såg ut att befinna sig i ett chocktillstånd. Kurre blev
lite orolig, han höll väl inte på att få en hjärtattack? Han hade själv sett en
schackspelare stupa vid brädet och hört om andra som dragit sin sista suck
medan de spelade schack. Till slut tittade Bengt upp från brädet. Han såg
allvarligt på Kurre: ”Det är, det är … det är matt”, stammade han.
”Va”, sa Kurre.
”Du har mattat mig, det är schack matt”, förtydligade Bengt.
Samtidigt som misstron och förskräckelsen spred sig över motståndarens
ansikte, han hade förlorat mot Kurre – höjden av genans, så spred sig glädjen i
Kurres ansikte och i hela kroppen, ända ner till stortån. Han skulle aldrig
glömma den känslan. Det var äkta lycka.
Medan Bengt slängde på sig jackan han hängt över stolsryggen och krafsade ner
sin namnteckning på Kurres protokoll för att sedan försvinna ut ur lokalen
fortare än kvickt, satt Kurt kvar vid brädet och njöt. Han beundrade ställningen
han åstadkommit. Hans vackra vita pjäser hade tillsammans fångat in svarts
kung. Den var utom all räddning. Och Kurre hade vunnit. Han hade gjort
schack matt.
Han hoppades att alla som gick förbi hans bord, skulle snegla ditåt och bevittna
hans stordåd. För säkerhets skull, lät han ställningen stå kvar så. Stoltheten i
hans vanligtvis ihopsjunkna kropp syntes lång väg när han med säkra steg gick
fram till tävlingsledaren och meddelade att han hade vunnit sitt parti. Han var en
vinnare! I alla fall den här dagen.
På fredagen var Kurre riktigt entusiastisk när han började förbereda sig inför
söndagens lagmatch. Det var hemmamatch och han skulle spela svart. Kurre
knäckte en öl och hällde ut pjäserna ur träasken på vardagsrumsbordet. Han
bläddrade i schackböckerna som låg utspridda över bordet. Sådana där
moderniteter som datorer och Chessbase, som de flesta schackspelare använde

sig av när de förberedde sig inför ett parti eller analyserade redan färdigspelade
partier, förstod han sig inte på. Han föredrog att se pjäserna, ta på dem, smeka
dem. Han fantiserade om damen på schackbrädet. Drottningen. Hon som var
starkast av dem alla. Damens vackra former eggade honom. Hennes magi
förtrollade honom. Hon rörde sig fritt över brädet och behärskade fler rutor
samtidigt, än någon annan pjäs. Han själv var kungen förstås. Han stod där på
första raden, ståtlig och rigid, gömd bakom en mur av bönder. Skyddad av sitt
garde. Väntade tålmodigt där bakom, medan de andra utkämpade slaget. Först
när de flesta pjäserna hade slagits ut från brädet, tog han sitt första steg. Sakta
gick han, endast en ruta i taget, ibland rakt ibland diagonalt. Där ute i centrum
förenades han med sin dam och tillsammans erövrade de världen och hela
kungariket.
Kurre bodde inte i ett slott utan i en liten tvåa på Malmvägen 18A, ovanför
Sollentuna matcenter. Lägenheten var sparsamt möblerad. Det var revor i den
slitna skinnsoffan och där stack stoppningen upp. På golvet låg utspridda högar
med smutstvätt och tomma ölburkar. En gammal pizzakartong från Montenegro
låg under bordet. De smutsgula gardinerna var fördragna, men några ljusstrålar
lyckades ta sig in i rummet. Han bodde där själv. Ensam. Trots att han var 51
år, hade han aldrig varit gift. Han hade alltid haft svårt att närma sig kvinnor.
Visst skulle det vara trevligt med kvinnligt sällskap. En varm kropp att dela
sängkammaren med, men chansen att det skulle hända, var lika stor som att han
skulle komma upp i över 1800 i ranking. Vem skulle se något i honom? Vad
hade han att erbjuda en kvinna? Hon skulle obönhörligen dras ned i nivå med
hans ranking, hans plats i hierarkin, om hon slog sig samman med honom.
Kvinnor som blev ihop med kändisar eller affärspampar, fick plötsligt hög
status. Det fanns förstås fall där mannen åkte snålskjuts på hustruns framgångar.
Om han själv träffade en bra kvinna, skulle hon kanske hjälpa till att höja hans
egen status.
Sollentuna schackklubb hade i allians med Täby schackklubb, vunnit årets
elitserie. Kurre firade guldet, med en planka och bira på Paddy´s Pub. Trots att
Kurre inte hade någonting med klubbens fantastiska framgångar att göra, så var
han, som en av medlemmarna i klubben, representerad av mästarna i förstalaget.
Plötsligt ringde telefonen. Kurre hoppade till. Det var någon som ringde till
honom. Någon som ville ha tag på honom, ville prata med honom. Om det inte
var så att de slagit fel nummer förstås. Kurre småsprang till hallen där telefonen
stod i laddaren. Han kände igen numret på displayen. Det numret kunde han
utantill. Det var hans lagledare. Kurre gjorde ett glädjeskutt där på hallgolvet,
innan han snabbt svarade så att inte lagledaren skulle hinna ångra sig och lägga
på.

”Hej hej, du har kommit till Kurre”, sa han med ett närmast hysteriskt glatt
tonfall.
”Jo … hej det här är Dimi, från Lag Viking 4, det gäller lagmatchen på söndag,
hemmamatchen mot Rockaden 8.”
”Ja, jag kommer, mig kan du lita på, det vet du väl, när har jag missat en
lagmatch?”
”Alltså det är så att …” Kurre avbröt honom ivrigt:
” Jag håller på att preppa nu. Du vet jag brukar ju spela Franskt men nu har jag
kollat på en variant i Sicilianskt, Najdorf. Om jag möter en e4-spelare. Vad tror
du om den öppningen? Om jag möter en d4-spelare, spelar jag Slaviskt som
vanligt”.
Lagledaren verkade ha tystnat där i luren så Kurre fortsatte: ” Du vet, jag vann i
onsdags så jag är i toppform. Det ska bli kul, jag ser verkligen fram emot den
här matchen, vi ses på söndag, jag är där i god tid före elva.”
”Jag måste tyvärr meddela att Per Ingemarsson ska spela på åttonde bordet på
söndag. Han kommer att ersätta dig de ronder som är kvar.”
Per Ingemarsson, 1520 i ranking, bodde på Sofielundsvägen 9. Reserven.
Han lät innebörden av orden sjunka in. Han hade blivit petad. Han hade förlorat
sin plats i laget, sin plats i tillvaron. Han hade förlorat allt.
”Du får förstås komma ner till klubben och titta på”, sa lagledaren.
När Kurre inte svarade fortsatte han: ”Kurre, Kurre är du där?”
Tystnaden var kompakt.
”Är du kvar Kurre?”
Kurre andades allt häftigare. Fick inte fram ett ord. Han hörde klicket när
lagledaren la på luren. För varje andetag gick luften ur Kurre allt mer. På
vacklande ben tog han sig till vardagsrumssoffan där han sjönk ner likt en tung
tegelsten som föll till havsbottnen. Han såg på schackbrädet framför sig. Med en
svepande gest drämde han till alla pjäser med underarmen så de flög åt alla håll.
Den vita kungen låg och snurrade på bordskanten. Kurre sträckte sig efter
kungen och tog upp den med högerhanden. Han knöt pjäsen hårt i näven.
Han hade blivit undanskuffad som en gammal oönskad stofil. Per Ingemarsson
hade tagit hans plats i laget. Kurre platsade inte ens i fjärdelaget längre. Han
tillhörde det absoluta bottenskrapet i hierarkin.
Kurre samlade ihop all den självbevarelsedrift han hade tillgänglig i sinnet. Nu
fick det vara nog, Han tänkte inte sitta hemma och ägna sig åt självömkan. Det
var bara destruktivt – inte konstruktivt. Nej, nej, nej, han kunde inte låta det här
ske. Efter nitton lojala år i klubben, behandlade de honom såhär. Hjärnan
började smida planer. Samma hjärna som hade torskat mot så många andra
hjärnor. För schack var hjärnornas kamp. I andra sporter kunde man förlora för
att någon annan var starkare eller snabbare. Det var betydligt nedrigare att
förlora i schack, för det visade att du inte var lika smart som motståndaren.
Dummare helt enkelt. Han skulle allt visa dem. Han hade svalt så många
schackliga nederlag, men det här tänkte han inte acceptera utan vidare. Med en

svart spritpenna skrev han två bokstäver på kungens undersida. Bokstaven D och
bokstaven Ö. Han stoppade ner pjäsen i byxfickan. I städskåpet hämtade han en
trasa och ett glasrör. Nu var det dags att gå ut på promenad igen. Kurre gick
längs Tusbystråket. Han gick slokande som en vissen blomma. Han tyckte att
alla stirrade på honom och var säker på att de tänkte att där kommer en värdelös
typ. Det var väl klart att hans misslyckande lyste lång väg. Det syntes utanpå när
man kände sig så dålig inuti. Vid lekplatsen tog han upp en stor sten som han la i
jackfickan. I schack ska man alltid ha en plan. Det är bra i verkliga livet också.
Kurre hade en plan och nu var han på väg för att sätta den i verket.
Medan Kurre jagade upp sig, ökade takten i hans alltmer bestämda steg. Vilka
kräk. De skulle allt få ångra det de gjort mot honom. Om han inte fick vara en
del av schackklubben och lag Viking, skulle ingen annan heller få vara det.
Han kom fram till Turebergs torg och den stora blänkande kolossen som
utgjorde Sollentuna centrum. Han gick in i centrumet och på Systembolaget
köpte han en 75:a starksprit. Via snurrdörren ut till Aniaraplatsen, tog han sig
sedan in i Bibliotekshuset och nerför trapporna.
Dörren till kapprummet var låst, eftersom det inte var några aktiviteter i
Tintomara- eller Amorina-salen nu. Lampan där inne var släckt. Kurre tog upp
stenen ur fickan. Han höll stenen i handen och riktade ett kraftigt slag mot
dörrens översta glasruta. Krasch. Fönsterrutan förvandlades till ett spindelnät
med ett hål i mitten. Sylvassa glasbitar drösade ner på golvet. Kurre slog till en
gång till. Handen blödde. Nu kollapsade hela fönstret. Kurre trampade i krossat
glas och blod. Han lindade in kungen i trasan. Sedan öppnade han spritflaskan
och tog en klunk. Han dränkte trasan i sprit och knölade in den i glasröret. Den
nu halvtomma spritflaskan körde han ner i innerfickan. Kurre tog fram en
tändsticksask och drog två tändstickor mot plånet samtidigt. De tända stickorna
förde han mot trasan som genast fattade eld. Han kastade in det flammande röret
i kapprummet och såg hur några kvarglömda ytterkläder började brinna.
Rummet fylldes av ljus och hetta. Elden spred sig snabbt. Kurre höll andan och
sprang uppför trapporna och ut på gatan. Han tog ett par djupa andetag och gick
sedan lugnt hem och la sig på soffan.

Kurre halsar resten av spriten. Den bränner i halsen. Då ringer telefonen. Det är
lagledaren. ”Du Kurre, kan du spela på söndag?”




Krokodilskinn


Maud Bjarnelind


Den unge mannen tog trappan två steg i taget och försökte tränga sig före alla andra. Han sneglade på
Rolexklockan och hastade vidare.
– Flytta på dig kärring, ropade han innan han hoppade över spärren på Sollentuna pendeltågsstation.
Elsa hade hållit hårt i ledstången och segat sig upp. Hon förbannade den trasiga hissen även om den alltid
stank av urin. Nästan framme vid biljettluckan rusade en ung man förbi så nära att hon tappade balansen och
törnade emot den kakelklädda väggen. I ögonvrån hann hon se mannen segla över spärren. Elsa borstade
bort damm från den slitna kappan och ställde sig i kön. Mannen som redan hunnit till perrongen, spottade ut ett
tuggummi och skrek:
– Nej … första gången jag åker kommunalt och tåget är försenat!
Ansiktet hade fått en tomatröd nyans. Han rev sig i huvudet och lunkade fram och tillbaka. När ett tåg i
motsatt riktning dundrade förbi höll han för öronen och tog inte ett steg förrän tåget hunnit en bit ifrån. Först
då petade han sig i öronen och grävde i fickorna efter att ha mumlat något om att han glömt sina öronproppar.
Elsa tyckte att biljettförsäljarens mustasch verkade vara lika tjock som hennes fläta. Fast hennes hår var
grått och hans mustasch rödbrun. Som en pensel av ekorrhår, hann hon tänka, innan någon i kön knuffade
henne framåt. Försöket att läm- na jämna pengar misslyckades. Mynten var svåra att få upp, fingrarna stela,
inte bara av köld. Nu måste hon lämna den sista hundringen och det var bara början av oktober. Utanför
stationen hade hon hunnit se Sluggo, en av gubbarna på park- bänken. Han hade steppat bredbent, prydd
med den vanliga indianfjädern i håret och hojtat ”Det barkar åt fanders med hela mänskligheten”. Den tomma
sjuttiofemman hade han hållit som en tomahawk i handen. Elsa försökte ignorera suckarna bakom. De
slutade först när en metallisk röst meddelade att tåget var åtta minuter försenat. När hon öppnade
glasdörren slog hon i armbågen och tappade tygkassen, men hann dra upp den igen innan någon trampade på
den. Kassen var nästan tom, bara tre burkar än så länge. Hon hoppades hitta fler under da- gen. Pengarna för
tomburkarna drygade ut den lilla pensionen så att hon kunde unna sig en köttbit då och då. Det var inte bara
öronen och ögonen som var trötta nu för tiden, tänkte hon. De få tänder som fanns kvar fick jobba dubbla
skift. För säkerhets skull hade hon lagt ner en basker och en varm sjal. Sjalen hade hon hittat i containern vid
Bygatan, en fin svart med röda blommor på. Det var tur att hon fick ta del av överflödet. Elsa såg mannen som
knuffat henne i trappan gå av och an och prata högt i mobilen. Han såg ut som en finansrådgivare eller
bankman, tyckte hon, med ulster och portfölj av hög kvalitet. I motvind tog sig Elsa fram till kuren för att få lite
lä. Som vanligt fanns ingen sittplats ledig. Fyra ungdomar, friska och krya, satt redan där. De hade lurar på sig
men ändå spilldes musiken ut. När två av dem steg upp och började småbråka tänkte hon ta plats, men
mannen som knuffat henne hann före. Han satte sig med benen brett isär och precis då plingade det till i hans
mobil.

– Ja, det är Carl. Shit, jag kommer sent vet du. Måste byta vid centralen … tåg alltså, sa han.
Han avslutade samtalet och svettdroppar rullade nerför pannan. Nu var det mycket folk på perrongen. De
flesta stod stilla, förslutna i sina egna världar, drömde om mera fritid, min- dre jobb. Själv hade Elsa slutat
drömma för länge sedan, men hon hoppades fortfarande kunna slå sitt personliga rekord i tomburkar. Det året när det var VM i fotboll.
… Jisses så många burkar det hade blivit.
Elsa fick en lätt knuff och flyttade sig en bit. Hon kände sig minst av alla här. Kappan som hon fått hämta ut
från härbärget inne i stan värmde gott men hade blivit för stor. Hon tittade på byggkranarna. Man skapade ett
nytt område med bostadsrätter och redan när hon hört priserna hade hon hickat till. Mannen, som hette Carl,
sprätte iväg sin cigarettfimp. Den landade fram- för hennes fötter – bara halvrökt. Elsa tog stöd mot glasväggen,
böjde sig ner och tog upp den. Hon drog några djupa halsbloss och kände yrseln komma. Det var länge sedan
hon haft råd med cigaretter. Men hembränt ordnade Sigge på Hörnet åt henne till rimligt pris, en sup värmde
gott innan hon lade sig i någon trappuppgång eller förråd på Fyndets koloniområde. De gånger hon fick sova på
härbärget var de allra bästa. Då ingick täcke, dusch, frukost och snälla ord. Ibland lät de henne vara kvar och
måla, de timmarna var högtidsstunder för henne. Värken i fingrarna försvann så fort de nuddade vid en
pensel och vy- korten med skärgårdsmotiv kunde hon få en tjuga för om hon tog några varv runt Sergels torg.
Hon kostade på sig ett litet skratt trots alla gluggarna, brydde sig inte ens en gång om att hålla för handen.
Carl såg på Elsa med avsmak och mumlade:
– Om jag vetat att den kärringen skulle suga på min cigarett hade jag trampat på den Sådana där
gamlingar har gjort sitt. Herre Gud, när man inte ens en gång fattar att man borde gå till tandläkaren.
När tåget äntligen kom och alla kunde kliva ombord fick Elsa ingen sittplats, det var knappt hon kom på
överhuvud taget. Hon började mer och mer känna sig osynlig och nu hamnade hon med näsan fem centimeter
ifrån armhålan på en äldre man som luktade fränt av svett. Elsa kunde se rätt ner i en bok som en flicka i lustiga
afrikanska flätor läste. Hon kisade och lyckades läsa en rad ” Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter,
men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.” Flickan slog igen boken med en smäll och fräste till
kompisen:
– Snart har vi soppkök här också. Som i USA.
Lilla gumman, tänkte Elsa. Det har vi ju redan. Ser du inte mig. Ser du inte att jag behöver gå till
tandläkaren, att kläderna jag har på mig är skänkta av andra. Ser du inte att jag är mager, att plösen lossnat i
skorna. Nej visst ja… jag syns ju inte.
Elsa kunde inte låta bli att studera flickans ansikte. Den ockrafärgade hyn var glansig och slät. Den breda
näsan så kort att den slutade vid kindknotorna och ögonen sneda och mörka. Hon ville måla av henne, en konst
bara att blanda till hudfärgen, få fram lystern. Men färger kostar. Hon fick inte hänga varje dag på härbärget.
Plötsligt märkte hon att hon visst syntes. I en väska satt en chihuahua och studerade henne med varm, brun
blick.
– Jå, lilla gubben, du är i alla fall mindre än jag, mumlade Elsa. Söt är du också.
Det blev bättre med plats. Den äldre mannen som luktade svett, trodde nog att hon talat med honom, för
han krånglade sig genast iväg ett par meter. När det ringde ryckte hon till. Finansgeniet satt strax bakom

henne. Han lyssnade länge och portföljen höll han krampaktigt mot bröstet med ena armen. Krokodilskinn?
Elsa lutade sig bakåt. Hennes nyfikenhet var inte lika trött som kroppen.
– Men helvete, jag kommer ju. Lägenheten är min. Sätt er ner.
… ähhh … trettio minuter … skrek han och fortsatte viskande:
– Nej, nej, jag har fyrahundra tusen med mig.
Han lade ner mobilen i rockfickan med en hand som skakade lika mycket som Sigge på Hörnets. Det tjöt högt
när tåget gjorde en snäv inbromsning. Hon föll mot Carls knä samtidigt som hans händer flög upp till öronen
och portföljen åkte i golvet.
– Se dig för, kärringjävel, röt han och försökte mota bort henne med armbågarna.
Innan hon hunnit reagera låg hon på golvet men fick hjälp att kravla sig upp.
– Nästa Stockholm Central. Tåget fortsätter mot Södertälje.
Elsa släppte fram alla avstigande, det var lugnast så. Hon såg sig omkring i vagnen. Det var bara hon kvar, plus
tonåringarna – och en portfölj. Hon tittade ut på perrongen och såg ryggtavlan av den där Carl. Han höll
fortfarande händerna för öronen och knuffade sig fram. Vid rulltrapporna stannade han och slog ut med
armarna. Och vände om. Elsa fäste då upp flätan med ett par hårnålar och tryckte på sig baskern. Hon
knökade ner portföljen i tygkassen och täckte över den med en gratistidning. Sjalen draperade hon över axlarna
och medan folk steg på gick hon längre bak i tåget. Hon bytte vagn och bestämde sig för att åka till Södertälje,
sätta sig på ett kafé och kolla bytet. Hon var säker på att ingen märkt någonting. Hon var ju i det närmaste
transparent.


Sju månader senare

Det var någonting magiskt över natten mellan den tjugonde och tjugoförsta maj. Häggen blommade samtidigt
som syrenerna. Liljekonvaljerna hade redan börjat öppna sina klockor och doften i skogen var tung och söt.
Elsas kolonistuga var fylld till brädden med bra-att-ha-saker. På mindre än fem kvadratmeter rymdes en säng,
ett litet bord och en pinnstol. Det mesta av den resterande golvytan täcktes av banankartonger staplade på
varandra och fyllda med diverse prylar. Det var precis så Elsa ville ha det. Hon läste vidare i kvällstidningen
som hon hittat vid busstorget.
– Jisses, sa hon, Moder Jord ska gå under imorgon. Sjutusen år sedan Noak seglade ut med arken står det.
En massa matematiska uträkningar som gjorts av en bibelkännare visar alltså att det är dags, Picasso, sa hon
och öppnade dörren till buren där den blåa undulaten satt.
– Du har i alla fall vingar, fortsatte hon och fågeln klättrade ut och upp på hennes axel. Vi skiter i
buren nu. Då kan du flyga upp till Gud Allsmäktige Fader när det är dags.
.
I februarimörkret hade hon tagit sig in i förrådet till en av kolonilotterna och blivit förvånad när det var
tomt, inte ens renskinnet var kvar. Hela vintern hade hon sluppit frysa. Krokodilväskans sedelbuntar hade

förvandlats till varma ytterplagg och en tjock sovsäck, men den natten hackade hon de få tänder som fanns kvar.
Innan hon hunnit ge sig av på morgonkröken hade dörren öppnats av ägaren till kolonilotten: Anders. Elsa hade inte behövt förklara särskilt mycket, han hade förstått hennes utsatthet och föreslagit att hon skulle ta sig
an kolonilotten. Då fick hon tillgång till stugan också som var helt nybyggd, han hade ändå fullt upp på jobbet, avslutade han. Elsa mindes vad hon svarat.
– Jå tack, men jag har inte råd.
Då hade han skrattat, sagt att hyran kunde bestå i att hon gjorde i ordning lotten, satte lite frön och sånt.
Och så hade det blivit. Den dagen fick Anders ett nytt namn: ”Samariten” och Elsa kände sig som
Drottningen av Saba. I morgonljuset såg kolonistugan ut som ett slott och den doftade gott av nyuppsatt
virke. Samariten brukade knacka på, alltid med en påse smörgåsar och frukt med sig. Och frön förstås.
Elsa gick fram och slätade till påslakanet. Hennes första riktiga säng på över tio år. Hon, den gamla
tokan, hade köpt rosa sängkläder med prinsessmönster. Under sängen sov portföljen. Det fanns pengar kvar.
Nästan allt.
– Sista natten, mumlade hon och blicken gled mot hennes stövlar.
I den ena fanns en flaska kronbrännvin som hon köpt av Sigge på Hörnet redan i påskas. Han hade haltat
fram till henne och sagt ”Glad Påsk, halva priset.” Tänk att spriten fanns kvar … man kanske skulle, så här en eventuell allra sista natt … Men istället satte hon sig vid bordet, tände ficklampan och började måla. Skymningen hade lagt en silvergrå kulör över kolonilotterna. Vinden flöjtade i träden, löven dansade och skuggorna som bildades hoppade kråka i planteringarna.
– Jå du Picasso, är det någon som överlever imorgon så kan det vara bra att den får se hur vacker vår natur
var. Så länge den fanns kvar.
Elsa blandade smaragdgrön med sienna för att få fram färgen på ett buskage. Penseln vaggade dunlätt i hennes
hand. Ett par timmar senare var hon nöjd och släckte ficklampan. När hon borstade tänderna kände hon
igenom alla.
– Arton tänder kvar, sa hon till fågeln och skrockade. Det är fler än vad du har.
När hon la tillbaka tandborsten i pennfodralet hörde hon ett ljud som störde vindens jämna visslingar.
Genom tyllgardinen såg hon att en bil stannat vid vägens slut.
– Jäklar, sa hon. De har bytt ut sina mopeder mot en bil. Nu för tiden stod alltid krattan inomhus, lutad
mot ytterdörren. Hon hade redan skrämt bort tonåringarna ett par gånger genom att springa bakom dem och slå
med krattan. Uslingarna körde runt i planteringarna bara för skojs skull, matjorden sprutade åt alla håll och
de omsorgsfullt satta fröna förlorade sitt spirande liv. Elsa tog ett fast grepp om krattan, öppnade dörren
gnisselfritt och smög fram till husknuten. Hon såg en tjock man kliva ur bilen och slå igen dörren med en smäll,
medan en annan stod bredvid och vevade med armarna. Han skrek något. Männen öppnade bakluckan och
drog upp en svart sopsäck. De släpade sin tunga last uppför stigen och in i skogen.
– Nää, nu går jag och säger att detta inte är någon sopstation, fräste hon tillräckligt högt för att skrämma en

igelkott att byta ut sitt lunkande mot en imitation av gråsten. Men så kom hon på att eftersom världen ändå
skulle gå under, kunde det kvitta. En stund senare kom männen tillbaka tomhänta och Elsa stod kvar på sin post
ända tills bilen inte längre syntes. Hon passade på  att viska en ursäkt till igelkotten när den pep iväg mot skogen. Sedan gick hon in och lutade krattan mot dörren igen.
– God natt Picasso, sa hon till fågeln som frivilligt gått in i buren.
Elsa vaknade till de välbekanta ljuden av hundskall. Varje morgon i ur och skur gick ett gäng pensionärer
i skogen med sina hundar. Hon kallade dem för Hundpatrullen och de kallade henne för Tok-Elsa. Nu skyndade
hon sig ut och satte sig på en stubbe. Strax skulle hundarna få upp lukten av den torkade lammlungan som
hon köpt till dem och komma springande. Men det kom inga, hon kunde bara höra hundskall, rop och
skrik. När en polisbil syntes bakom tallarna, var Elsa säker på att hjärtat bytte färg från karmosinrött till
ostronvitt. I förskräckelsen tappade hon påsen med hundgodis och snavade på en trädrot när hon skulle smita
in. Poliser betyder problem, det visste hon, men ändå stod hon med näsan mot fönsterrutan. En kvinnlig polis
med hund pratade med Hundpatrullen och de pekade alla mot hennes håll.
– Picasso, idag går jorden under. Jå, helt säkert, sa Elsa när hon kunde se genom fönstret hur poliskvinnan
var på väg mot henne.
Hon låtsades inte höra när det knackade, satt bara tyst på sängen och strök med handen på
prinsessmönstret. Polisen gick runt, knackade på fönsterrutan och sa:
– Hej där. Elsa heter du, eller hur? Jag vill bara prata med dig. Det är inget farligt.
En stund senare satt hon mitt emot polisen som presenterade sig som Nicole Lundberg. Elsa ville backa, få lite
andrum, men det fanns ingenstans hon kunde ta vägen. Det var bara att sitta stilla på banankartongen och
andas lugnt. I Elsas knä vilade strax ett hundhuvud, medan resten av hundkroppen vaggade fram och
tillbaka.
– Hugo gillar dig, sa Nicole och nickade.
Elsa klappade hunden på huvudet. Pälsen glänste, den
påminde om glödande mörk koppar och elfenbensvitt i ett slingrande mönster. Att få måla den …
– Som en tigerkaka …, sa hon och fortsatte:
– Nää … jåå, pälsen.
– Gillar du undulater, frågade Nicole när hon såg fågeln gunga i sin bur.
– Jå, svarade Elsa. Han heter Picasso. Efter den blåa perioden, om du vet?
– Jag hade två när jag var liten. De fick till och med ungar, sa Nicole och log mot henne. Du kan vara lugn,
Elsa, ingen vill ha bort dig härifrån. Jag vet att du fått lov att vara här. Jag vill bara veta om du iakttagit något
utöver det vanliga under natten.
Elsa tänkte på Nicoles hårfärg, om den var honungsfärgad och om ockra kunde …
– Hallå. Nicole avbröt hennes tankar.
– Jå. En grå bil. Dom slängde sopor.
– Vilken modell var det på bilen då?
– Jag är inte så bra på bilmodeller, sa Elsa och drog i resåren i midjan. En stor.

Sista månaderna hade hon gått upp i vikt, och nu var hon nervös och svalde luft. Hon försökte sig på en
rapning med halvgott resultat.
– Har du någon aning om vad klockan var då du såg bilen?
Elsa fortsatte klappa hunden. Det bråkades runt i hennes huvud. Tystnaden avbröts bara av
väggklockans stadiga tickande. Till slut mindes hon att hon sett på den när hon borstat tänderna. Hon
hade känt på och räknat sina tänder vid varje sekund.
– Jå, tio över tre. Två män var det. En tjock, en smal, sa Elsa snabbt.
– Mera? Kläder, rörelser, längd?
– Jag tänkte mest på sopsäcken som såg tung ut.
– Och bilen var grå, sa du.
Elsa nickade. Någon anropade Nicole på telefonen, hon bad
om ursäkt och krånglade sig upp och talade med ryggen mot Elsa.
– Ja, grå, sa hon. Men på natten är ju alla katter grå.
Elsa fick syn på portföljen. Hon knuffade den längre in under sängen med hjälp av sin fot, för det var väl
onödigt att en polis skulle få syn på en sådan fin väska hemma hos henne. Hugo nafsade tag i foten. Elsa
gled ner en bit och lyckades sparka in portföljen med den andra, men Hugo lade sig på mage i ett försök att
trycka sig in under sängen, som om allt var en rolig lek. Just då kallade Nicole på hunden. Hon kopplade
honom och lämnade ett visitkort.
– Ja, om du kommer på något mer så kan du ringa.
Elsa följde med ut, plockade upp godiset som låg utspritt på marken och gav det till Hugo. Han slukade allt
på en gång och då skrattade hon utan att hålla för handen. Hundar bryr sig inte om utseenden, i alla fall inte på
det sättet, det visste hon. Elsa fick ett leende tillbaka av Nicole innan hon traskade iväg med hunden vid sin
sida.
– Antracitgrå, ropade Elsa efter henne.
Nicole gjorde tummen upp och polisbilen åkte iväg. Men tyst blev det inte, fåglarna drillade som besatta. Elsa
var övertygad om att de sjöng in jordens undergång.
På kvällen satt hon i sitt lilla slott och lyssnade på nyheterna. Det var då hon fick veta vad som hänt i
skogen. Det var inga sopor som blivit dumpade där, det var ett lik, en misshandlad människokropp som hittats.
Elsa ryste och gjorde korstecknet.
Elva över elva och världen fanns fortfarande kvar. Det piggade upp henne, hon satte sig vid bordet och
doppade penseln i vatten.
– Jå du Picasso. Nu ska jag försöka måla av det jag såg. Elsa arbetade länge och till slut sa hon:
– Jå, så var det. Antracitgrå bil av större modell. Det var någon dekal på. En man hade mörka byxor …
antagligen hängslen. Han var liten men kraftig i kroppen, som en ”Michelingubbe”…
förstår du, Picasso. Den andra var slank, hade mörkt hår och rock på sig … hm… Nicole vill nog se den här
teckningen, tror du inte?
Elsa lovade sig själv att ta sig ner till polisstationen redan på måndagen – om världen fanns kvar. Hon
tänkte stänga av radion och gå och lägga sig. Jordens undergång var nog gårdagens nyheter, men höjde

istället volymen när hon hörde ordet ”polisen”. ”Polisen är nu säker på att liket man hittat uppe i Fyndet
härstammar från en välkänd kåkfarare och langare bosatt på Malmvägen i Sollentuna. Som ung var mannen
distriktsmästare i tyngdlyftning men vid en bilolycka skadades benen svårt och han försvann från
sportsidorna. Polisen påbörjar dörrknackning och man ber allmänheten om hjälp. Efter nyhetssändningen
kommer numret till en tipstelefon att lämnas ut.”
Elsa sjönk ner på sängen. Hon ansträngde sig för att få luft och visste att hon måste tänka på något fint så att
hon blev lugn. Hon tänkte på Samariten, Hundpatrullen, Picasso, Hugo och Nicole, hela färgpaletten,
penslarna. Och där fylldes lungorna igen tills de nästan sprängdes. Hon tittade på Picasso och sa:
– Det måste vara Sigge, men vem ville honom nåt ont? Han gjorde ju inte en fluga förnär, annat än att han
langade lite. Okej, han kunde väl bli tjurig när han drack. 
Picasso svarade inte. Han hade kurat ihop sig redan vid elvatiden. 

På morgonen ruskade hon lite i buren så att fågeln skulle vakna.
– Det har börjat nu förstår du, sa hon till den nyvakna undulaten som blängde på henne. Jå, på nyheterna
klockan sju sa dom att en stor vulkan spyr ut aska på Island.
Hela söndagen gick Elsa omkring och plockade bland sina saker eller studerade alla ovetande som snodde
runt i kolonilotterna som om allt var som vanligt. Jorden skulle gå under och snart vara lika död som Sigge på
Hörnet. På kvällen sprayade Elsa vatten på Picasso som flaxade vilt och hon skrubbade sin kropp extra noga med grönsåpa innan hon bäddade ner sig i prinsessmönstret.
– God natt Picasso. Nu är vi redo, sa hon och knäppte sina händer.
På måndag morgon visste Elsa inte om hon skulle våga öppna ögonen. Tänk om det bara var hon som
överlevt, tänk om hela Sollentuna var en enda stor krater. Men så hörde hon Picassos kraxande och tog sig
upp ur sängen snabbare än på mycket länge.
– Som en gasell, skrockade hon och hällde upp kallt kaffe från termosen.
Elsa tog på sig en lila kjol och blus med rosa fjärilsmönster. Hon hade köpt dem i andrahands affären i
Häggvik en dag när alla hennes vykort sålts på en timme. Kläderna luktade fräscht efter att ha hängt ute hela
natten. Nu var hon tillräckligt fin för ett besök hos Nicole. Målningen och lite hundgodis stoppade hon i
tygkassen innan hon gick grusvägen fram, förbi villorna, rondellen och Konsumbutiken och trevåningshusen
längs Bygdevägen. Vinden tog i när hon kommit längst upp på bron. Hon fick hålla hårt i baskern och det var
tur att hon tagit kofta på sig. Elsa tog en omväg över busstorget för att kika i soptunnorna.
– Hallå där … Elsa … för fan … Känner du inte igen mig? Någon greppade tag i henne, hon tvingades
stanna.
– Jasså, är det du Sluggo, hur är det med dig nu för tiden då?
– Med mig är det lugna puckar vet du, men med Sigge är det värre, sluddrade han.
Karlen började lipa. Han stod framför henne och skakade. Visserligen berodde väl skakningarna på för lite
sprit, men han grät faktiskt. Hon drog iväg med honom en bit.
– Såja, sa hon och sträckte sig efter en servett som låg ovanpå soptunnan.

Han hulkade, snöt sig och rev sig i skäggstubben. Sedan kom det.
– Han skulle få femhundra spänn om han tog reda på vem som hade snott en sån där … en sån där …va
fan heter det nu...
… alligator.
– Alligator? Men såna finns bara på Skansen.
– Nej för fan. Killen … han som äger byggfirman… hade blivit av med den på ett tåg. Någon kärring …
med likadan fläta som din hade knyckt den … en fyllekärring.
Elsa tyckte att det var synd att världen inte hade gått under den tjugoförsta maj. Nu var det den tjugotredje
och hon insåg att hennes dagar kunde vara räknade i alla fall. Men Sigge hade nog knipit käft, det var sådant
han kunde – knipa käft. Elsas mun var torr som en dagen-efter-mun och visst skakade hon också, när hon
tog adjö.
– Jag kommer förbi och hämtar upp dig till begravningen.
– Du är snäll du, ropade han efter henne, men du stinker.
Det susade i hörselgångarna. Tårarna brände och la ett skummande nät över ögonen, men nog hittade hon
till Rättscentrum. Ett nybygge, dyrt, säkert någon mutaffär, tänkte hon och klev in. En kvart senare gick hon
och Nicole till hennes rum. Efter dem svansade Hugo.
– Vad är det som luktar så illa? sa Nicole och höll för näsan.
– Visst ja, mumlade Elsa och gav Hugo godisbitarna som han slukade.
Utan att säga något tog hon upp målningen. Nicole studerade den och under tiden tittade Elsa sig omkring i
rummet.
– Det fanns skoavtryck från två personer på marken och ett fingeravtryck är säkrat, men vi hittar inget
som passar ..., sa Nicole.
– Carl, sa Elsa och suckade. Har du en sax jag får låna?
– Carl? Nicoles ögonbryn for in under luggen men hon rafsade runt i skrivbordslådan och drog upp en
nagelsax.
Elsa grabbade tag i den och började klippa av flätan. Nicole bara glodde på henne.
– Jå, nån Carl har tydligen haft affärer med Sigge, erbjudit honom pengar i utbyte mot information, sa Elsa
och lät en halv meter fläta åla sig ner i papperskorgen.
– Vilken information då? Och hur vet du allt det här? Flätan? Elsa skruvade på sig:
– Sluggo sa att Sigge skulle få pengar. Jå, om han kunde hitta en portfölj av krokodilskinn som en man blev
av med under en tågresa i höstas. Eller rättare sagt; hittade den som stal väskan. Mannen heter Carl och bor
nånstans i Sollentuna.
Nicole trummade med fingrarna på bordsskivan. Hon tittade på målningen.
– Vi har misstanke om att en Carl von Frézon, VD för ett byggföretag, sysslar med svarta pengar, det kan
vara firmabilen du såg. Färgen och modellen stämmer, dekalens plats, faktiskt Carls utseende också. Den andre
ser ut som byggbasen.
Elsa kände hur röda fläckar slog upp på kinder och hals.
– Måste jag vittna?

– Nej, det tror jag inte. Får vi napp på avtrycken bör det räcka. Vi har skickat iväg en del prover för DNA-analys också. Det ordnar sig, sa Nicole och fäste blicken på henne. Jag tror du gjorde rätt som klippte av dig flätan. Du ser minst tio år yngre ut.
– Tack, men för mig räcker det om jag lever, viskade Elsa.
Hugo buffade med nosen på hennes hand varje gång hon slutade klia honom.
– Han är upp över öronen kär i dig, sa Nicole och brast i skratt.
Elsa ställde sig upp och Nicole erbjöd sig att följa henne ut men Elsa skakade på huvudet, det gjorde inte ont att gå ut från en polisstation. I dörröppningen sa hon:
– Jå, om du vill kan ni komma upp till mig nån dag så ska jag måla av er.
– Det gör vi gärna eller hur Hugo, sa Nicole och hundens svans gungade.
Nicole kom redan följande vecka och hade med sig en sprittande glad Hugo och en påse med småkakor från
Balders konditori. Hon berättade att eftersom Sigge känt alla alkisar och hemlösa borde han ha känt till vem som
stulit Carls portfölj. De hade varit så säkra på det, Carl och hans medhjälpare, men han hade ingenting sagt.
– I polisrapporten står att döden skett genom inre blödningar, avslutade hon.
Elsa ryckte till sig trasan som hon brukade rengöra penslarna med och hann torka redan innan första tåren
kom. Hon sa:
– Han var snäll, Sigge. Kanske inte alltid så ärlig och inte heller hel och ren, men …
– Kände du honom väl?
– Nää, sa Elsa, men jag tänker i alla fall gå på hans begravning. En tom kyrka är inget bra farväl till någon som
ligger i en kista.
– Utredningen visade också att byggfirman kört med dubbel bokföring, sa Nicole. Fallet är snart uppklarat.
De är häktade båda två.
Elsa snöt sig i trasan innan hon kramade ihop den till en liten boll. Hon kände sig inte längre transparent.
Idag var hon mer som regnbågen – färgrik. Hon fick ge Hugo den sista vaniljkakan och han hoppade direkt
upp i hennes säng.
– Hund och kaksmulor är bättre än hur många prinsessor som helst, sa Elsa.
Nicole höjde ögonbrynen och nickade lite, som om hon förstod.
Medan Elsa målade berättade hon om Samariten och att hon skulle få nya tänder och om alla frön hon
bäddat ner i jorden. Det bubblade ur henne.
– Och så har jag köpt en nattkräm. Tänkte att jag skulle försöka behandla min krokodilhy, så den blir
slät och fin. Eller åtminstone mindre räfflad.
Elsa doppade penseln i en kopparglänsande färg och blandade med havannabrun.

– Perfekt färg till Hugos päls det här.
– Apropå krokodilhy … började Nicole




Brott & Kärlek


Conny Knutsson


Alexander var på väg hem från jobbet. Hem till området i Rotsunda Gård efter ännu en arbetsdag. Sista
biten, bussturen hem från Rotebro station. Det plingade till i mobilen, alldeles före backen upp mot det
som kallas Kärleksbacken. Alex slängde en snabb blick mot mobilen. Det pirrade till i hjärtat när han såg
vem som skickade sms.et.
Av bussen och inte alltför många steg senare, gången in till huset. Dörren var upplåst bara att kliva in.
Alldeles innanför dörren stod hans fru, Annika och kramade honom ”välkommen hem”. Det doftade gott i
huset och hon verkade på riktigt gott humör.
– Du, sa hon och plirade med ögonen. Fick svar från provet idag...
– JAG ÄR GRAVID!
Beskedet som Annika så gladeligen lämnade, alldeles innanför dörren i hallen, fick Alexander alldeles
häpen och förstummad...
Vid middagen satt de på varsin sida av bordet, och det som bara för några minuter sedan var ett
spontant och glatt glädjeskrik från Annika hade förbytts till ett ansikte fullt av märkliga uttryck...
Alexander hade försökt spela med i glädjen så mycket han förmådde men redan innan middagen var
dukad och framställd på bordet hade Annika genomskådat honom...
– Så du menar att det här inte var något glädjebesked för dig?
– Jo, klart det var... men jag blev bara så chockad på något vis... hade så smått gett upp tanken... Alex
kände hur tuggorna växte i munnen och hade svårt att titta Annika i ögonen.
Ännu en gång plingade ljudet av ett sms...
– Vem var det? frågade Annika nyfiket.
– En från jobbet, sa Alexander instinktivt...
En serie av tankar for genom Alexanders huvud på kvällen då han hade lagt sig...
Han kunde gång efter annan se hur Annika strålade av glädje då hon berättade om sin graviditet. Han
spelade upp sina egna känslor vid samma tillfälle och hur hennes glädje samtidigt dämpades och så starkt
ifrågasatte Alex reaktion. Han kunde förstå hennes glädje, de hade ju försökt i så många år utan resultat.
Tyvärr hade också denna evinnerliga jakt på möjligheten att de skulle bli föräldrar också tagit på
förhållandet. Från Annikas del var det som om bara det var enda anledningen till att man skulle ha sex.
Helst på speciella tider och i perioder då sannolikheten var som störst. Var fanns den tidigare spontana
leken? Kärleken, den kära leken, såsom den var tidigare?
Det var på Alexanders jobb på juristbyrån som hon dök upp. Den så vackra Esmeralda. Hon var det i alla
fall i Alex ögon. Det fanns något nyfiket i hennes blick som ganska tidigt hänförde honom. Hon, några år
yngre än Annika och nyligen separerad.
Hon jobbade som alltiallo på firman och var väldigt serviceminded. Tog emot många av samtalen
på telefon, fixade fikat och plockade med allt möjligt som behövdes, tog emot och skickade post. Alex
såg till att få ständiga ärenden till henne. Han passade på så fort tillfälle gavs... Hennes vackra leende
gjord honom allt mer förtjust i henne. Han började också läsa av att en ömsesidig känsla från henne börjat
gro allt mer.
Det var ett stort steg då de första gången träffades utanför jobbet. De var ute och åt på en fin och
romantisk restaurang några kvarter bort från jobbet på Kungsholmen. Kvällen slutade med en lång kyss
innan de tog farväl av varandra. Denna kväll då Alex hade skyllt på övertid på jobbet var början till ett
förhållande vid sidan om äktenskapet. Fortsättningsvis var det mycket ”övertid” och i detta ingick ofta att
hälsa på hos Esmeralda. Från början mest lite omfamningar och kel i soffan i vardagsrummet men snart i
en allt intensivare form.
Alex glömmer inte i första taget när han var otrogen, det hade aldrig hänt förut mer än något enstaka
småhångel på danshak eller något barhäng men aldrig gått så långt...
I samma takt som kärleken ökade till Esmeralda så minskade den till Annika. Hon blev mest en jobbig,

krävande fru på hemmaplan som bara skulle få saker gjorda. Då och då kärlek och sex, men mest kändes
det som om det bara hade ett syfte från Annikas sida...
Samtidigt i den andra världen sms ́ades det för fullt. Aldrig en kväll eller natt utan små fina ord av kärlek.
Alltid ett ”god natt” med ett hjärta efter.
Misstänksamheten från Annika började bli mer och mer ipåtaglig. Då denna mobil med förvisso oftast
avstängt ljud ofta lyste till och vibrerade svagt på nattduksbordet så undrade hon ibland vem det var. Alex
fick dra lögner om att det var spel eller annat som lät från mobilen.
Vartefter Annika blev rundare om magen så ville hon allt tidigare i säng. Nu var det slut med sex, i bästa
fall lite småkelande innan hon vände sig om för att somna.
I en annan värld satt Alex ofta uppe sent på kvällar och nätter och chattade ivrigt med Esmeralda på
Facebook eller sms ́ade.
Aldrig hade jobbet känts så stimulerande för honom som nu. Hon fanns ju där, varje dag. Mer och mer
började vissa arbetskamrater misstänka att de var mer än bara arbetskollegor. Ett allt mer vågat dubbelliv
hade Alex gett sig in i, och hur länge kunde allt hållas hemligt och lite hade han redan läckt lite för några
av sina manliga arbetskompisar.
Det var inte bara ”övertid” på jobbet som gällde. Alexander var i unga dagar tävlingscyklist. Något han
mer eller mindre la av med efter träffat Annika, då tiden för kärlek och juristutbildningen tog för mycket
tid. Det blev mest att hålla igång formen som han cyklade och för att orka vidare med sin utbildning som
krävde sitt.
Nu när våren hade börjat sitt intåg och dagarna blivit allt längre så började han på nytt ägna sig allt mer åt
sin gamla idrottsgren.
Det gällde ju att även på helgerna få möjlighet att träffa Esmeralda.
Efter en nästan hel dags cyklande en lördag så var det ord och inga visor från hans fru innanför dörren.
– Vad fa'an är det du håller på med!!!
– Vad då? Cyklade länge idag, än sen...
– Ja, ja, ja... Konstigt att det är så jävla mycket övertid hela tiden nu då!!! och fan vad viktigt det har blivit
att åka på möten och ut och cykla igen. Före detta cyklisten Alexander har börjat om i sin karriär...
– Ja, men snälla du, vill ju inte tappa formen. Du vet ju hur mycket cyklandet har betytt för mig...
– Ja, tänka sig, allt tycks vara viktigare än mig just nu, sa Annika med ilska och med tårar i ögonen.
Alex försökte trösta henne med att både övertid på jobbet och cyklandet hade ett gott syfte.
– Jag jobbar hellre mycket övertid nu så jag kan ta mer ledigt när barnet kommer och cyklar mycket nu
för att min kondis blivit allt sämre. Måste ju ha ork att engagera mig så mycket som möjligt sedan i
familjelivet...
Annika godtog inte dessa ursäkter utan vände sig bara ifrån honom, fortsatte med sitt hemmapysslande
och påminde Alex om att tvätthögen växte.
Han kände hur allt mer genomskådat det blivit. Hur länge till skulle han kunna leva detta dubbelliv och
hur många ursäkter skulle Annika kunna ta emot?
Alex slängde av sig sina svettiga kläder i sovrummet. Han hade cyklat i snabb takt hem då han hade haft
svårt att slita sig från sin älskarinna. Nu behövde han duscha.
Han duschade länge som om han ville tvätta av sig och rena sig från det syndiga. Efter stod han torkade
sig torr tittade sig i spegeln några gånger och undrat vad han hållit på med...
Mobilen! Han hörde den plinga till inne i sovrummet. Hade han inte säkra den?
Det gick som ett larm genom hans huvud. Mobilen, hon i samma rum och där ligger den som en öppen
bok...
Han hastade dit endast insvept i handduken.
Alldeles innanför sovrummet stod Annika där med mobilen i handen.
– Vad i helvete håller du på med!!! skrek Annika

Detta var bara inledningen på en svärm av ”hur i helvete kunde du göra så här”
Rent förvarsinstinktivt försökte Alex rycka mobilen ur handen på Annika. Tänk om hon ser allt!!!
Det blev skrik, slag och tårar innan det till sist lugnade ner sig...
Med ilska och ledsenhet samtidigt i blicken hävde Annika ur sig:
– Du, jag har redan sett. Sett tillräckligt!!!
– Vet du att du har gjort ett brott. Ett stort jävla BROTT!!! fortsatte hon.
– Vad då, är KÄRLEK ett BROTT? sa Alex och slog ut med armarna.
– Ja, fan i ena änden jobbar du med juridik, läser och förkunnar lagar och talar om hur andra ska göra...
Men DU själv begår ett av de värsta brotten man kan göra...
– Ja, förlåt, vet att jag gjort fel men rent juridiskt är det INTE ett brott.
– Det finns jävligt många brott som inte är det rent juridiskt nä...men vad tusan anser du att svek och
otrohet är då?
– Och vad då KÄRLEK? Till en jävla nyskild arbetskollega. Jag då och det blivande barnet!!! betonade
Annika och satte handen mot sin kropp.
Det fanns ingen återvändo för Alexander. Han hade blivit bannat så mycket att han nu var som en
försvarslöst och kränkt litet djur som helst bara ville rulla ihop sig i fosterställning och aldrig mer räta ut
sig.
Det blev skilsmässa mellan Annika och Alexander. Efter alla dessa år och när nu äntligen alla försök till
att få barn blivit till ett resultat...
Leken var slut. Alex blev mer eller mindre utkastad ur hemmet.
Han välkomnades att flytta till sin älskarinna Esmeralda, men det var inte bara att kasta sig i famnen på
henne och fortsätta leken. En stor känsla av skuld hade redan vuxit inom honom och någonstans så kom
Alex att befinna sig i två världar den närmaste tiden.
Det nya kärleksfulla livet med Esmeralda och saknaden av Annika samtidigt.
Drygt två månader senare var det dags för Annika att föda.
Alex hade bett henne om förlåtelse och nåd och om att åtminstone få vara med och ta del av
förlossningen. Inget som Annika ville, något hon hellre överlät till sin jämnåriga syster.
En ny tid började i före detta paret herr och fru A.s liv.
För Annika en ny period av kärlek till hennes förstfödda barn. För Alex en alltmer tilltagande kärlek
till sin nya kvinna i livet, Esmeralda.
Med tanke på sveket från Alex sida så blev det ingen kamp om vårdnaden.
Den tillföll Annika, vilket möjligen lättade på hans samvete men också en påminnelse inte minst från
hans före detta fru om ”du bryr dig väl ändå inte om ditt barn”
Det tog tid att hitta tillbaka till ett balanserat liv mellan Annika och Alexander efter den smärtsamma
skilsmässan. Vartefter tiden gick läktes dock såren alltmer.
Deras gemensamma dotter Emelie växte upp och blev allt större och medvetnare.
Kompromisser behövde göras och det började fungera allt bättre.
Annika hade hittat sig själv alltmer och såg dottern som sin nya kärlek och tycktes acceptera rollen som
solokvinna. Hon fick också bra stöd från sin syster och en del andra närstående. Sympatin fanns där och
gott stöd för att ge de två en god fortsättning.
Så småningom när intensiva kärleken bedarrat mellan Alexander och Esmeralda, började också Alex
sakna sitt förra liv allt mer. Han började också allt oftare ringa till sin dotter och före detta fru,
vilket inte alltid tilltalade Esmeralda. Viss svartsjuka började skönjas.
Ibland kom Emelie och bodde hos dem. Inga längre perioder, men vissa helger. Fortfarande
handlade det mest om att Alexander fick tjata sig till det men Annika började så smått acceptera att
Emelie behövde få träffa sin pappa mer än bara några timmar vissa dagar.
Även Esmeralda började mer och mer se det som naturligt att pappan och dottern träffades även
hemma hos dem. Ibland kunde det bli lite dragkamp om Emelie nästan som ett spel om vem som var mest
omtyckt av dem. Retade fram viss svartsjuka mot varandra...

Tiden tillsammans med Emelie började också sända vissa signaler till Esmeralda. Hon hade nu passerat
trettio med god marginal och började alltmer längta efter barn.
För Alexanders del kändes det inte lika angeläget. Visst hade det blivit en tomhet utan sin dotter. Tidvis
extra mycket, då hans enda kontakt var via sociala medier med diverse bilder på den glada
mamman Annika med dottern på olika äventyr och tillställningar.
Alexander började känna att hans sista chans att få följa ett barn från början och framåt var nu.
Hade passerat fyrtio och hade en kvinna som nu mer och mer längtade till att få bli med barn, så tankarna
var kluvna.
Då Esmeralda nu slutat med P-piller och alltmer ville bli med barn så kändes det som om gamla tider
gjorde sig påminda. Än en gång var leken på något sätt över...
Som tur var hade Alex bytt arbetsplats, vilket gjorde att de inte nötte på varandra för mycket. Ändå
kändes det numera efter flera års förhållande som allt mer grå vardag tillsammans och att Esmeralda
alltmer såg ett barn som räddningen på dess förhållande.
Det dröjde innan det hände. En majdag när solen sken som bäst strålade Esmeralda av lycka. Hon var med
barn.
Annika var faktiskt en av de första att gratulera. Inte minst till Esmeralda och hade känt sympati för
henne, över det som hon själv hade kämpat för så länge...
En fin sommardag i juni fick Alexander en förfrågan om han kunde följa med och se på när Emelie hade
terminsavslutning på sin ridskola.
Det var i sin ordning, han åkte och hämtade sin före detta fru och sin Emelie. Då Alex hade rymlig bil
följde även en kompis till dottern och hennes pappa med.
Ridskolan låg vackert ute på den uppländska landsbygden. Kvällssolen sänkte sig och vackra färger
bäddade in stallet och dess omgivningar.
Emelies och hennes kompisar var mest för sig själva och kompisens pappa träffade bekanta som han snart
uppehöll sig med.
Alexander och Annika fick tid för sig själva en stund. Innan alla hästar hade fått sina sadlar på plats och
fått sina hovar kratsade tog sin tid.
Det pirrade lite inombords för Alex när de gick där sida vid sida. De stannade upp och lutade sig
mot staketet vid hästbanan.
I halvprofil betraktade han Annika som såg vacker ut i det mjuka kvällsljuset och den lätta vinden som
fick hennes hår i rörelse.
Mitt i allt pratande kom de allt mer in på gamla minnen, kring första tiden de träffades. Det var ju
just så här ute på landsbygden deras kärlek en sommar tog sin riktiga fart.
– Vi borde träffas på nytt någon gång. Kanske äta tillsammans, vågade Alex försiktigt framföra.
– Jag hade tänk att bjuda er på middag nån gång...
Det pirrade till hos Alexander i några ögonblick, men insåg snart vad Annika menade med ”er”...
– Vet inte om det skulle funka, tror inte Esmeralda vill gå så långt, även om ni numera pratat en del med
varandra men ändå...
– Kom bara du då, sa Annika, och satte sin hand mot hans bara underarm.
Några veckor senare fick Alex en förfrågan om han kunde komma på middag hos Annika. Då han
också förstod att Emelie var bortrest till sin kusin så for tankarna runt i hans huvud. Det kändes
spännande och lite pirrigt. Efter deras senaste träff kring hästhagen så hade nya känslor dykt upp om
Annika. Hon kändes vackrare och mer spännande än på länge...
Dagen var kommen till att det nu skulle ske.
För Esmeralda hade han ljugit ihop om en middag hemma hos en kollega på nya jobbet. Han var bjuden
på en så kallad killmiddag. Det verkade som det inte berörde henne så mycket. I hennes värld var det mest

som om allt kretsade kring hennes växande mage och hur hon skulle ha det i hemmet för den nya
familjemedlemmen.
Sedan Alex klätt upp sig vackert, sprejat goda dofter på sig så gav han sig iväg. Han pussade Esmeralda
farväl på kinden och sa att hans kompis var på väg för att hämta honom.
På behörigt avstånd väntade en beställd taxi.
Det kändes som en lång resa innan taxibilen rullade in på rätt gata och släppte av den välklädde mannen.
På väg dit hade han även rusat in på en blomsteraffär och köpt en fin uppsättning blommor.
Annika välkomnade honom med en varm kram. Blev glad över hans gåva och tog artigt fram galge för
hans kavaj. Hon var vackert sommarklädd med luftig och lite djärvt urringad blus.
Det doftade gott i det kök där de haft så många middagar tillsammans tidigare om åren.
Efter lite småprat dukade Annika fram på bordet. Vin hälldes upp i glasen och hon önskade honom
välkommen med en ”skål” och ett milt leende.
De åt av den goda och väl anrättade maten. Efter en påfyllning av rödvinet i hans glas så började ett mera
lugn och harmoni sprida sig inom honom. I hans inre var han tillbaka där som många år yngre, och
framför sig hade han henne: Sin Kärlek, Annika.
Efter att ha ätit färdigt, hjälpts åt att duka av och röjt undan i köket så förslog Annika att de skulle sätta
sig i vardagsrummet. Alex satte sig på den plats där han alltid suttit förut.
Annika kom in med en drink hon blandat till och satte ner på bordet. Hon satte sig alldeles intill honom
och nästan lutade sig mot honom. Hon hade dragit upp benen på andra sidan, och satt sig som en jungfru
intill Alexander.
De skålade på nytt och blev lite småfnittriga tillsammans.
Utan att riktigt kunna styra det la han försiktigt armen runt henne. Han frågade om det var OK? Hon
nickade instämmande och gav honom en flörtig blink...
Hade han trätt över en otillåten gräns?
Men med visst mod och den gränsöverskridning som lätt intagande av alkohol gör så började snart hans
hand leta sig in under hennes blus.
Han blev rädd att han gått för långt och att Annika skulle reagera frånstötande...
Hon satte dock inga gränser utan lät hans hand få vandra innanför blusen.
Alex kände en befriande känsla inom sig då han lät sina händer ogenerat leta sig runt innanför hennes
kläder och kände hur hon själv började svara tillbaka.
– Vi går upp till sovrummet, viskade hon förföriskt.
För varje steg uppför trappan till övervåningen och sovrummet steg pulsen inom honom.
De slängde sig ner i sängen och slet av varandra kläderna.
Alex hade både förfört och låtit sig förföras. Ingen broms fanns och nu var han bara fixerad vid stundens
ingivelse.
Annika låg helt avklädd på rygg med en man som var redo för att förlusta sig med den kvinna han
tvingades lämna för några år sedan.
Känslan var konstig då han låg där och bara hänförde sig. Annika bet ihop som om hon inte riktigt vågade
släppa ut allt sitt flöde av känslor. Men det fungerade så som det gjorde när det var som bäst, även om
hon inte kved lika mycket som då...
Hennes händer vandrade längs hans skuldror och ner mot nedre delen av ryggen. De dansade smeksamt
runt och det pirrade än mer i Alex.
Händerna... Det var inte bara två händer. Det var fler... Fyra händer!!!
Alexander gjorde ett ryck. Kastade en blick bakåt och såg en människa till uppkrupen bakom honom.
ESMERALDA!!!
Sekunderna innan, i en värld, där han var på väg att kunna få utlösning men nu hade ett inferno slagit till
inom honom som gjorde att varenda kroppsdel fullständigt retirerade och överflödigt blod rusade till

kommandocentralen i hjärnan.
Reträtt!
Han fladdrade vilt med blicken fram och tillbaka i sin halvliggande ställning.
– Vad har ni gjort, hävde han ur sig.
– Vad har DU gjort!!! fräste Esmeralda
– Fan, Annika, sa han och tittade bekymrat mot henne.
– Varför gjorde du så hääär??? fortsatte han.
Annika bara hånlog.
– Jag säger som Esmeralda. Vad har DU gjort!!!
Hon reste sig upp sittande mot sänggaveln, drog upp täcket och skylde sina bröst.
– Jag ville bara känna hur det kändes att bli förförd av en man som ville vara otrogen, som satte det som
högre prioritet än sin fru och det blivande barnet... Jag vet ju hur det var, att som nu Esmeralda, vara på
den andra sidan, fortsatte hon i ett lugnt och sakligt.
Alex som slitit åt sig täcket som Annika ville skyla sin kropp med tittade på nytt bakåt.
– Esmeralda! Hur fan visste du om detta och vad gör du här??? Du höll på att skrämma ihjäl mig!!!
– Underrättad, sa hon med en ledsen ton.
– Av Annika? sa han och stirrade mot henne som genast svarade:
– Jag hade ju faktiskt tänkt bjuda er båda... Hon fortsatte:
– Men du tyckte ju inte det så, ja, då tänkte jag just att varför inte fråga henne också...
Alexander kände hur ett fullständigt hat blossade upp inom sig:
– Så det här var uppgjort? Och du var ju med på detta, Annika, hur fan kunde du...mitt framför henne
också... Han vände sig mot Esmeralda och fortsatte:
– Och du då, hur fa'an kunde Du gå med på detta!!!
– Det här är ju en konspiration, ett BROTT om något, fortsatte Alex och agiterade vilt med både ångest
och ilska i rösten.
Esmeraldas ledsenhet hade nu övergått till ilska och förtvivlan.
– Jag trodde att jag kunde lita på dig...Men nu fick jag ett kvitto på detta. Jag VET att jag inte borde gått
med på allt jag gjorde då du fortfarande var gift med Annika men du påstod gång efter annan att ni redan
hade separerat och att du ännu inte gjort klart med flytten och ekonomin och så vidare... Men blind som
jag var av kärleken så litade jag på dig, även att vi kunde bygga en framtid tillsammans trots att sanningen
kommit fram via din före detta fru, sa hon och nickade mot Annika.
Esmeralda satt fortfarande på knä vid fotändan av sängen men nu satt sig lite mer bekvämt tillrätta.
Annika halvsittande mot sänggaveln.
Mellan dem, vid sängens långsida, stod Alexander på darrande ben och nära totalt sammanbrott.
Annika tog tag i Esmeralda så att hon kom att ligga intill henne. Annika intog fortfarande ett märkligt
lugn då hon lät Esmeralda lägga sig intill henne i sängen.
Esmeraldas ögon som var rödgråtna såg ut att inta ett visst lugn.
Två sårade kvinnor sida vid sida i den säng där nyss Alexander hade förlustat sig. Tätt intill varandra som
de nu ville visa en samhörighet och båda med märkliga blickar mot den just nu mest sårade av dem alla.
– Kom sa Annika, du kanske vill älska med oss samtidigt. Vilket drömläge, två kvinnor samtidigt, eller
hur? Ta av dig på nytt vet jag, dina kläder blev slarvigt påsatta, sa hon och log på nytt illmarigt.
Drömläge?
Det fanns för någon sekund ett vackert läge med dessa två lättklädda kvinnor i sängen men i en annan
värld skrek en röst som bara förkunnade en total reträtt.

Om det var sekunder eller minuter senare vet han inte, det var som om varken tids- eller rumsuppfattning
fanns, så rusade Alex därifrån. Ut ur rummet, nedför trappan, slängde på sig sin kavaj, rättade som
hastigast till sina kläder och sedan ut ur huset.
Han sprang blint men uppfattade stolpar, ljuslyktor som han bara rusade förbi likt milstolpar i hans liv.
Vad fanns det att springa till? Han sprang fort och hoppades ingen skulle se honom bland trottoarer, vägar
hus, bilar...
Till sist tog orken slut. Han föll ner som en löpare som tagit sig i mål och fallit ihop innanför mållinjen.
Han stirrade mot mobilen. Den jävla mobilen. Den som hade sänt så mycket men som nu hade sett till...
Hade den det? Vad hade de sagt?: ”Kom och älska med oss båda”?
Han upptäckte att han fått sms från de båda.
Tittade in och såg två sms med exakt samma innehåll.
”Du kanske trodde 1 + 1 = 2. Ja, det blir det för oss. Men räkna gärna ut vad 1 + 1 blir för Dig”
Det låg så mycket i det, deras ord sa så mycket.
För Alex del fick han två chanser att 1 + 1 skulle kunna bli 3...
För den matematiskt duktige Alexander med känsla för siffror och paragrafer så blev denna ekvation så
vansinnig märklig.
Inte heller två gånger sex blev annat än Noll för honom.
Moloken vandrade han vidare i den milda sommarnattens vaga ljus.
Nyckeln hade han inte fått med sig men plånboken.
Någonstans måste han ju vidare.
Taxi till något ställe och bara börja om
från noll (0)...




Edsbergs slott


Anna Wiik



Lite nervöst ser jag ut över viken och upprepar  mina löften tyst för mig själv. Februarisolen är snart på väg ner över den snötäckta parken och jag väntar på att få lämna mitt livs viktigaste svar.

 

  

Samma sol genom det höga  fönstret då som nu.

 

Det vimlar av folk i salongerna och det är öppet hus på slottet. Jag går fram till fönstret och lyfter upp min son i famnen. Vi kisar mot junisolen över viken där svanarna och änderna simmar.

 

Jag sätter mig på huk och berättar för treåringen att det var här jag och hans pappa gifte oss. Det var här vi hade vår bröllopsfest och det var på det här golvet som vi dansade brudvalsen.

 

Golvplankorna knarrar fortfarande även i nöden.

 

Så lägger du armen om mig och undrar hur det går. Jag är trött efter cellgifterna men glad att få vara här igen och minnas mitt lyckliga “ja” och de första stapplande stegen som din fru. Jag är glad att jag får vara här och dela det med er.

 



Bekännelser


Katarina Wikholm


                           

 Gardinerna var fördragna och tonade ned konturerna i rummet. En ödslig säng med en lika ensam och blek man under flera filtar i glada färger. Fingrarna låg långa och kalla på fleecen, kramade lite när kramperna rev.

På en stol bredvid satt hustrun och snurrade lite på den släta vigselringen. Mediciner och vattenglas trängdes på det lilla bordet och på hyllan under låg larmknappen till sköterskeexpeditionen. Någonstans på andra sidan fönstren susade trafikleden förbi, förortens livsblod. Till och med väggklockan hade dämpat sig.

Du kommer till slut, bleka dödens minut.

Hans hand släppte tyget, sökte efter hennes.

”Älskling … jag måste berätta …”

Hon lutade sig fram med hans hand i sin och klappade lätt på hans bröst med den andra.

”Sch, vila istället.”

Munnen kämpade med orden, blåläppad mot ett sjukdomsfårat ansikte. Det hade gått fort, från kraft och styrka till människospillra på ett par veckor. Kramper, leverkollaps, yrsel. Sjukvården hade hjälplöst skakat på sitt kollektiva huvud och skickat honom till terminalvården, till det sista väntrummet. Den röda Maseratin stod kvar i garaget hemma på Ekorrvägen, med bekräftelsen på middagsbokningen för två på Edsbacka krog liggande på passagerarsätet. Middagsdatumet var överspelat. I hallen stod övernattningsväskan laddad, hotellbokningen hade två olika namn. Hon hade inte rört någonting, som om det kunde föregripa utgången.

”Men älskling … behöver bekänna … för att få frid.”

Hon lyfte hans axlar och huvud, förde sugröret till uttorkade läppar. Lite lindring för ögonblicket, precis som kanylen som förmedlade den nybytta droppåsen med morfinlösning.

”Jag satte på … din syster Tina … många gånger. Och din bästis … Kia … hon med jättebrösten … en massa andra … du visste inget… borde sagt … borde slutat …”

Hans fru ställde bort muggen, kände på den fladdrande pulsen i handleden.

”Jag vet allt det där, älskling. Det var därför jag förgiftade dig.”

 

 

 

 

Kärleken är ingen hederssak



Ingwar Åhman-Eklund


 

 

Det var inte bara en stormande kärlek till Fadime som drabbade honom. Det var en helt ny främmande värld som öppnades för honom. En värld så mycket mer olik hans egen än han någonsin trott att han skulle träffa på här i välordnade Sollentuna.

Det var för över tio år sedan. Sverige var fortfarande en avskild ö i världshavet. Få talade om ett mångkulturellt samhälle.

Det var egentligen kommunens förtjänst att han mötte Fadime. Att de fann varandra. Eller rättare sagt kommunens helt undermåliga snöröjning och halkbekämpning. Det var vinter och ishalka och ingen hade sandat. Då var det rent livsfarligt att försöka ta sig fram utomhus i Sollentuna.

Svenne var på väg från Sollentuna centrum till pendeln. Framför honom i backen ner mot tågen halvsprang en ung beslöjad kvinna. Plötsligt tappade hon fotfästet och kastades omkull. Hon skrek förtvivlat av smärta.  Hennes kasse for iväg och varorna spreds över gångbanan.

Svenne var snabbt framme hos henne. Satte sig ned på huk och frågade henne hur det hade gått. Hade hon mycket ont? Flickan pekade på smalbenet.

Där värkte det rejält. Brutet eller stukat. Svenne hjälpte henne upp, lyfte upp henne i famnen och bar in henne på Paddys Pub som lyckligtvis låg alldeles intill och var öppen.

Hon berättade att hette Fadime, hade varit och handlat åt familjen och hade bråttom hem. En av killarna på Paddys hjälpte till och samlade ihop hennes varor ute i blixthalkan.

Svenne fick övertala henne att hon måste till vårdcentralen så att de fick undersöka henne och se om något var brutet. Fadime var oerhört spänd och ängslig över vad hennes föräldrar skulle säga om hon inte kom hem i tid och någon mobil hade hon inte.

Svenne tog upp sin och ringde efter en taxi som han sedan hjälpte henne till.

Fadime hade inga pengar så Svenne följde med i taxin och sedan till Turebergs vårdcentral

Han bar in henne till väntrummet. Det kändes mycket skönt att bära henne. Fadime var verkligen intagande vacker och Svenne började redan fästa sig med henne.  Henne ville han lära känna.

I väntrummet frågade han henne vem hon var, var hon bodde och vad hon sysslade med.

Fadime bodde nere på Malmvägen med sina föräldrar och syskon och gick sista året på Rudbecksgymnasiet. Föräldrarna var arbetslösa men fick hjälp av samhället på olika sätt. Det fanns flera släktingar på Malmvägen bl a ett par farbröder med familjer.

Svenne bodde uppe i Töjnan i en villa som han hyrde i andra hand.

Fadime ville inte att Svenne skulle ringa hennes föräldrar. Det fick vårdcentralen göra. Hon fick absolut inte träffa män, framförallt inte på egen hand. Då skulle hennes föräldrar och släktingar se henne som en hora. Anledningen till att hon fick gå och handla på egen hand var att föräldrarna hade drabbats av influensa.

Annars såg de helst att hon skyndade sig hem från skolan. Därför var hon angelägen om att Svenne lämnade vårdcentralen innan någon av hennes släktingar kom och hjälpte henne hem.

Fadime hade haft tur och sluppit ett benbrott. Hon hade endast råkat ut för en stukning och skulle säkerligen bli återställd inom några veckor. Hon kramade om Svenne. Hårt upplevde Svenne det som och tackade honom så mycket.

Kramen följdes av en snabb och blyg kyss på kinden. Svenne stack till Fadime sitt visitkort sedan han ritat en karta på baksidan av det ifall hon skulle vilja ta kontakt med honom. Det kanske skulle komma att behövas kände han det som.

Svenne upplevde att han hade börjat få starka känslor för henne.

Efter att ha gett Fadime en lång innerlig kram lämnade han vårdcentralen så att det skulle bli fritt fram för hennes släktingar.

 

Månaderna gick och någon Fadime såg inte Svenne till, trots att han gjorde en och annan sväng förbi Rudbecksgymnasiet när han trodde att Fadime kunde tänkas vara på väg hem från skolan. Han kunde inte glömma henne. Han hade blivit upp över öronen förälskad i henne. Nu satt han ofta ensam i sin villa och längtade efter henne. Han tyckte ju sig ha märkt att även Fadime hade känslor för honom.

Vintern hade ljusnat till vår. De första riktiga vårstormarna piskade runt husknutarna och vårregnen smattrade på rutorna. Det var sent på kvällen. Ja, det var natt. Svenne stod i köket på bottenvåningen och tillredde fläskfiléer inför en mindre fest för några vänner nästa dag när det knackade på rutan. Först trodde han att det var någon gren som slog emot men sedan såg han att det stod någon utanför huset.

Det var Fadime!

Svenne blev alldeles varm i bröstet av plötsligt upplevd lycka. Hon kom till sist. Hans känslor kanske var besvarade. Med ett par snabba steg tog han sig till dörren och öppnade den. Fadime kastade sig in i huset och i famnen på honom.

Hon grät och talade darrande om att hon blivit tvungen att rymma hemifrån. Hon hade firat sig ner från balkongen med några lakan. Hon hade sedan tvingats att ta en längre omväg för att försäkra sig om att hon inte var förföljd.               Hon hade överhört ett samtal mellan hennes far och några farbröder och av det förstått att de skulle ta med henne till deras hemland under påsklovet. Följde hon inte med frivilligt skulle de tvinga med henne. Sedan skulle hon aldrig någonsin få komma tillbaka till Sollentuna.

Hon hade ingen annanstans att ta vägen än att fly hem till Svenne. Hon hade ju sparat hans lilla kort och

med hjälp av det letat rätt på hans villa. Nu hoppades hon att hon skulle få stanna tills den värsta faran var över.

Fadime berättade att hennes föräldrar lovat bort henne till en farbror i hemlandet. Han hade fyllt sextio år och hade redan tre fruar. Han var spännfet och nästan tandlös med långt grått skägg och känd för att vara brutal mot sina fruar. De bodde i en by långt från närmaste stad utan moderna bekvämligheter. Fadime hade funderat på att begå självmord om de skulle försöka få iväg henne dit för ett tvångsgifte. Hoppa från balkongen. Bli ännu en balkongflicka.

Sådan är den s.k. hederskulturen. Där får kvinnorna finna sig i att leva med de män som deras föräldrar väljer åt dem. Kärlekslösa liv i famnen på män som kanske till och med äcklar dem.

Det är oerhört att det finns en del svenska debattörer som försöker förklara bort sådant. Vilken dumhet – vilket svek mot flickorna, tänkte Svenne.

- Visst får du stanna, svarade Svenne och kramade henne hårt och kysste henne gång på gång, Du får stanna här hos mig hur länge du vill. Jag älskar dig Fadime, mer än jag älskat någon annan kvinna.

- Jag älskar dig också, svarade Fadime tyst, fast det är förbjudet för mig att älska svenska killar. I min värld anser många att en familj förlorar sin heder om deras döttrar har sällskap med och gifter sig med otrogna. Vi ska gifta oss med muslimska män som våra föräldrar väljer ut åt oss.

Men alla mina släktingar är inte sådana, fortsatte hon, jag har en morbror i Montreal i Kanada. Han tar avstånd från detta medeltida tänkande. Han är gift med en fransk tjej. Dom har tre gulliga ungar. Men de bor så längt bort så jag har inte råd att fly ända dit.

-Det är självklart att du får stanna, fortsatte Svenne. Jag är oerhört glad över att ha  dig i min famn. I den kan du känna dig helt trygg.

Svenne tog Fadime i handen och förde in henne i villan.  Då kastade hon sig i hans famn och kysste honom ivrigt och intensivt. Svenne som längtat efter henne i flera månader kunde inte hålla tillbaka sina känslor utan smekte av Fadime kläderna ett efter ett. Sedan slet han av sig sina och de förenades i ett famntag som fick dem att glömma allt omkring dem och alla konsekvenser.

Svenne fick en underbar orgasm djupt inne i henne och hon mötte den med en djup suck av tillfredställelse. Nu fanns bara en varm mjuk lycka som fick den hotfulla verkligheten att tona bort i kärleksskimmer.

 

Fadime installerade sig hemma hos Svenne. Där kände hon sig trygg och Svenne var lycklig över att ha henne hos sig. Men på sikt var det naturligtvis ohållbart. Fadime gick sista året i Rudbecks gymnasiet som hon inte vågade gå till.

-Vi måste ta tag i din situation, konstaterade Svenne, jag går upp till socialjouren. Men jag talar inte om vem jag är och var du finns.

Förresten jag har en bekant, Görel, som faktiskt är mattelärare. Hos henne kan du säkert gömma dig tills det här börjat lugna sig. Hon har gömt hotade flickor tidigare.

 

Så blev det. Fadime flyttade över till Görel. Görel hade gömt och räddat ett antal flickor som hade hotats av att bli ivägtvingade till sina hemländer för att bli tvångsgifta eller utsatta för annat hedersförtryck i sina egna hem.

Hedersfamiljerna kände visserligen till Görel och hennes hus, men dels samarbetade Görel löpande med Sollentunapolisen som hade huset under bevakning, dels hjälpte engagerade polismän med att evakuera utsatta flickor till okända platser långt ute i Sverige. Några hedersbröder som hade försökt bryta sig in hos Görel hade blivit mycket omilt  gripna av en pikéstyrka när de försökte forcera Görels ytterdörr. Efter det hade hedersmännen stor respekt för Sollentunapolisen. I det här fallet visste de inte heller att det var där Fadime gömde sig.

( Så småningom tvingades dock Görel flytta eftersom hon ständigt blev hotad till livet av hedersmän. )

Svenne besökte socialjouren som tyckte att man borde starta en process för att få föräldrarna att ändra sig och Fadime och föräldrarna att nå fram till varandra på ett positivt sätt. På den tiden när detta hände hade inte socialtjänsten börjat förstå hedersproblematiken utan hade en politiskt  korrekt och naiv syn hedersflickornas svåra situation.

 

Fadime hör ju hemma hos sin familj, framhöll den kvinna på socialen som fick hand om ärendet. Hon är ju inte myndig och då är det ju inte bra att hon är på rymmen hemifrån. Om vi får igång en process med föräldrarna så inser de säkert att det inte vore bra att tvinga fram ett giftermål i hemlandet med en äldre man som Fadime inte alls är intresserad av. De är ju ändå hennes föräldrar och som sådana är de väl innerst inne intresserade av att hon får det bra här i livet. Sådana här situationer ska man lösa med terapeutiska samtal som bygger förtroende.

Låt oss arrangera ett möte mellan Fadime och hennes föräldrar på en neutral plats så vi får igång en fin och förtroendefull dialog.

 

Svenne frågade Görel, som varit med tidigare, om detta var en lyckad lösning. Görel var mycket skeptisk inför socialtjänstens förslag att man skulle se till så att Fadime och hennes föräldrar skulle träffas – om än på en öppen och neutral plats. Hon hade mycket onda aningar. Därför hjälpte hon Svenne att få kontakt med Sollentunapolisen som hjälpt henne många gånger tidigare.

-Det har du rätt i, det är en risksituation, sa den polisman Svenne fick kontakt med. Socialtjänsten är så oerhört naiv ibland. Den är faktiskt i många lägen en ren fara för tjejer som hotas av tvångsgifte och annan skit. Var uppmärksamma men inte ängsliga. Vi ska hålla koll det här. Det lovar vi. Rösjöbadet är en bra plats för er att möta dem. Föreslå att ni träffas där.

Tidigt på lördag är en bra tidpunkt, tyckte polisen. Då är det inte så mycket folk i rörelse där. Men berätta inte för någon att du talat med oss, inte ens Fadime och absolut inte för socialen. De har vi inget förtroende för.

På lördagsmorgonen var Fadime oerhört nervös och rädd. Men på samma gång kände hon det bra att få träffa sina föräldrar. Hon hade ju ändå växt upp med dem och det hade gett henne starka band med dem.

Barndomen hade ju även fyllts av många lyckliga stunder. Ett liv som deras dotter hade ju byggt upp starka känslomässiga band till dem. Svenne kramade henne och gav henne en lång kyss.Det ska gå bra ska du se, försäkrade han henne. Var inte rädd. 

I bilen på väg ner till Rösjöbadet grät Fadime ändå och bet på naglarna.

När de kom fram var det nästan tomt på serveringen. Föräldrarna hade ännu inte anlänt. Kvinnan från socialkontoret som föreslagit att Fadime skulle få möte sina föräldrar var förstås på plats. Några vältränade motionärer stod och värmde upp ett tjugotal meter bort i träningsoveraller.

Efter en stund som kändes som en hel evighet kom familjen inkörande på p-platsen i en gammal Merca och en ganska ny BMW. Föräldrarna och ett par andra äldre män, troligen ett par farbröder - vällde ut ur bilarna och satte fart mot serveringen där Fadime och Svenne satt.

Modern kastade sig fram och tog sin dotter i famn.

- Oh vad vi har längtat efter dig. Underbart att se dig. Fadern var mycket mera reserverad och sneglade fientligt på Svenne.

- Jag är så glad att detta möte verkligen blivit av, sade kvinnan från socialen. Hoppas att detta kan leda till en återförening så ni blir en riktig familj igen. Kan du tänka dig att åka med hem till de dina Fadime.

Fadime ruskade oroligt på huvudet.

 

- Nej det vågar jag inte. Jag är rädd för att bli bortgift. Vi kan väl sitta och prata här en stund.

- Då kan vi satsa på att börja få igång en process där ni bygger upp ett förtroende för varandra tills Fadime har fått tillbaka tilliten till sin familj. För planerna på att gifta bort er dotter har ni väl övergivit, sade kvinnan från socialen

- Jo absolut, försäkrade fadern, Det har vi inte en tanke på längre.

Kommer Fadime med hem så kommer allt att bli bra igen. Hon kan lita på oss.

Farbröderna nickade instämmande och log.

- Kom med oss hem på lite te så ser du att allt är bra. Att det är som förr, fortsatte fadern och tog tag i Fadime.

 

Sedan gick allt mycket snabbt. Fadern kastade upp Fadime på axeln och rusade ned mot bilen. Den ene av farbröderna slog ner Svenne. Den andre hjälpte fadern att få in en skrikande Fadime i bilen nere på p-platsen.

Inom några sekunder hade alla kastat sig in i bilarna som försvann upp mot Danderydsvägen efter en rivstart.

 

En av motionärerna hade kastat upp sin mobil och meddelat något. De andra två sprang efter de försvinnande bilarna. Kvinnan från socialen stod chockad med sin ena hand över munnen. De.. de.. de.. trodde jag inte. De hade ju lovat mig att allt skulle gå bra till.

-Det är ditt fel att de lyckades kidnappa henne. Djävla socialkärring, skrek Svenne, fruktansvärt upprörd över vad som hänt. Det var din idé att hon skulle möta sina föräldrar.

Den kvarvarande motionären kom framspringande till dem. Hjälpte upp Svenne och lugnade honom.Det är lugnt grabben. De kommer inte särskilt långt, försäkrade han Svenne. Mina kolleger plockar dem innan de hinner ut på Danderydsvägen.

- Kollegor, utropade kvinnan från socialen. Vilka kollegor? Vi i Sollentunapolisen, svarade den till motionär utklädde polismannen. Tack vare att den här unge mannen tog kontakt med oss och vi inte är lika naiva som ni på socialtjänsten så förutsåg vi vad som skulle hända och spärrade utfarten med ett par bilar när hennes familj tagit sig ner hit.

När bilarna hade tagit sig nästan upp till Danderydsvägen stoppades de av två polisbilar som spärrade utfarten och ett antal konstaplar. Fadern kastade sig ur bilen och försökte springa från platsen. Han sprang in bland containrarna på återvinningsplatsen. Men flera av poliserna var snabbare och lyckades komma i kapp. Fadern försökte slå sig loss men slogs ner med ett par hårda och välriktade batongslag. Ett stenhårt slag träffade rakt över munnen. Ett krackande ljud hördes när tänderna trasades sönder och rasade ut ur munnen..

-Rasister, skrek han sluddrande när han bars bort till polisbilen svårt blödande ur munnen.

Farbröderna och modern hade fått lägga sig på marken tills man fick på dem handbojor. Fadime hade kastat sig ur bilen så fort den blev stoppad och börjat springa tillbaka ned mot Rösjöbadet.

Halvvägs ned sprang hon in i armarna på Svenne som löpt upp efter bilen det fortaste han kunde. Darrande tryckte hon sig intill honom. Lugnande smekte han henne över håret Hon vred upp sitt ansikte mot Svennes och de förenades i en lång och innerlig kyss.

- Jag älskar dig viskade hon till Svenne. Släpp mig aldrig, jag behöver dig.

- Jag har aldrig förr varit så rädd, svarade Svenne, trots att jag visste att Sollentunapolisen skulle hjälpa oss. Nu släpper jag dig aldrig.

- Är ni OK frågade en av de motionärsklädda konstaplarna som kommit fram till dem. Det var ändå bäst som skedde.  Nu kan vi väcka åtal mot dem för försök till människorov och vi har ett bra vittne i damen från socialtjänsten.

- Ja men på ett sätt var det ju hon som provocerade fram det här genom sin naiva tro på att de hade ändrat sig, inflikade Svenne.

- Vem är förvånad, svarade konstapeln och ruskade på huvudet. Inte vi.

 

- Älskade Fadime, sade Svenne. Nu när allt detta är över kan vi gå vidare i livet. Vill du leva med mig och gifta dig med mig när du blir lite äldre.

Ja, utropade Fadime, darrande av lycka och spänning som släppt. Det vill jag verkligen och jag tror också att vi ska ha en liten till vintern. En liten blandad Sven eller Fadime.

Där stod de i backen ner mot Rösjöbadet och kysstes medan Fadimes föräldrar och farbröder kördes iväg till polisen.




Den stora rättvisereformen



Heidi Jergovsky

 

 

 

Det var den 21 april 2057. Sista dagen för den stora rättvisereformen. Sista dagen på de fem år det tagit att stifta lagarna i reformen och tillsätta de ombudsmän som behövdes till alla förändringar. Inom ytterligare fem år skulle alla lagar ha trätt i kraft.

Det hade tagit nästan ett år för en dator att välja ut de fem tusen människor som ingick i Rättviserådet. De kom från olika länder; de var i olika åldrar, av olika kön, och olika på alla sätt som tänkas kunde. De hade bara en sak gemensamt – de tillhörde på något sätt en missgynnad grupp.

Där var Rebecca, en liten klipsk åttaårig flicka från Tyskland, som var där ”bara i egenskap av barn”. Hon hade samlat många förslag till förändringar när det gällde barnen. Barnarbete var sedan många år borta, men det fanns fortfarande barn som for illa. Rebecca hade bland annat fått igenom en lag om obligatorisk föräldrakurs, där föräldrarna fick lära sig vikten av att uppfostra sina barn rätt. Hennes förslag med att ha fantasi som ett ämne på skolschemat hade också gått igenom. Det skulle öka barnens kreativitet och i förlängningen göra dem till bättre människor som vuxna, med fantasi att utforma sina liv med innehåll. Fantasi ger också inlevelseförmåga, som ger medkänsla, som i sin tur ger förståelse. Förståelse för varandra minskar risken för hat, hämnd och våld.

Bredvid Rebecca satt Sergio, gruvarbetare från Bolivia. Mycket hade de sista åren gjorts åt säkerheten och miljön i de få gruvor som fanns kvar, de flesta mineraler gick att framställa på kemisk väg, men Sergio hade bland annat sett till att lönen blev högre, och arbetstiderna åtskilligt mycket kortare. Ingen arbetsdag var längre än tre timmar per dag, oavsett arbete. Om man nu inte Ville arbeta mer. Han hade också fått igenom en rad åtgärder som skulle ta bort de sista resterna av arbetslösheten. Medborgarlön var också införd över hela världen.

Mittemot Sergio satt Stewe från Ohio, aktiv i djurens rättigheter. Tack vare honom skulle massor av förändringar ske som rörde djuren. Bland annat skulle djur i bur förbjudas, utan förbehåll. Zoologiska trädgårdar förekom inte längre. Människorna hade förstått att det inte var bra för dem själva att utrota djur. Vilda djur kunde ses på olika typer av safaris.

Bredvid Stewe satt Torsten, dataexpert från Stockholm och rullstolsburen. Han var där för att tillvarata de handikappades intressen, men han var också en av de 500 utsedda kontrollanterna som hade sett till att datasystemet fungerade och att röstningen gick rätt till.

Där var också Bobby, svart och arbetslös från Brooklyn. Där var Socha, en 85-årig filipin, och en av representanterna för de äldre. Där var Zamin, från en av de fattigaste byarna i Somalia. Där var missbrukare, prostituerade, misshandlade kvinnor, homosexuella och vilsna oförstådda tonåringar.

 

För fem år sedan hade en representant från Världsrådet öppnat Rättviserådet och hållit ett tal:

”Ni vet alla varför ni är här och att ni har tilldelats en stor och ansvarsfull uppgift. Ni ska genomföra den största genomgripande förändringen i mänsklighetens, och djurens, historia. Ni ska göra världen rättvis. Rättvisa betyder absolut inte likriktning och är ingen som helst motsättning till individualitet och mångfald. Vi har alla olika personligheter, och det är slumpen som egentligen avgör våra öden. Det är bara förutsättningarna som måste åtgärdas. Rättvisan kommer till sist att segra.”

Mänskligheten hade faktiskt kommit ganska långt när det gällde rättvisan. Under de sista 50 åren hade många stora orättvisor tagits bort. Dödsstraffet hade definitivt avskaffats år 2019. Nedrustningen var klar och det hade inte varit krig i världen på 22 år. Tortyr, barnarbete och djurexperiment existerade inte längre. Men det återstod ännu en hel del orättvisor. Och det var Rättviserådets uppgift att eliminera dem.

 

De femtusen ledamöterna i rådet hade nu lagt fram sina lagförslag om förändringar, röstat om varje förslag med hjälp av datorer och antagit eller förkastat. Ledamöterna var inte bara utvalda för sin tillhörighet i en missgynnad grupp, utan också för att de alla var goda lyssnare, goda idékläckare, och kunde göra kloka bedömningar.

Nu när alla lagar till sist hade stiftats skulle alla dricka var sitt glas gift som var direkt dödande. När de så hade dött skulle de återfödas. Man hade för många år sedan bevisat att återfödelse existerar, och att man slumpvis kunde återfödas till djur eller människa, och av slumpmässigt utvalda föräldrar. Man kunde alltså inte genom sitt liv påverka hur man skulle återfödas.

 

Ledamöterna visste innan de stiftade lagarna att de skulle få ta gift efter förrättat värv. Och också att de skulle återfödas förstås. Men de visste inte vad de skulle återfödas som. På så sätt skulle de stifta lagar som var så rättvisa som möjligt. Ingen skulle stifta en lag som enbart låg i sitt eget intresse, och köra över de svaga.

De femtusen ledamöterna var mycket nöjda med sitt arbete. Världen hade nu alla förutsättningar för att bli ett paradis. Alla förändringar skulle dessutom, som ringar på vattnet, ge många positiva verkningar. Det var ett stort ögonblick. De reste sig alla upp och höjde sina glas med gift för en skål för Rättvisan. Som en enda man drack de så ur glaset i ett par klunkar och föll omedelbart ner i ett kompakt mörker.

 

Torsten, dataexperten kände ett väldigt tryck över bröstet, som lättade lika fort som det kom. I nästa sekund kände han något som kändes som en hårdhänt, blöt smekning, upprepade gånger över ryggen. Han försökte öppna ögonen men det lyckades inte. Han låg på sidan och han kände en lukt av sopor och något annat som han tyckte att han kände igen. När han rörde sina armar upp mot huvudet kände han att de var jättekorta, och när han skulle klia sig på näsan kände han att han klöste sig. Näsan kändes lång, kall och liksom blöt, som en nos på något sätt. Som en nos! Plötsligt kom han på var han kände igen lukten ifrån. Det var lukten han känt i sin farfar och farmors källare när han var liten. Källaren som han var så rädd för, för att den var så full av råttor. Och i lika plötslig klarsyn såg han framför sig den lilla röda pricken som blinkade till ett par gånger på dataskärmen när han kontrollerade att allting fungerade i omröstningen. Han, och tydligen alla de femhundra kontrollanterna, hade underlåtit att rapportera om pricken eftersom de ansåg den betydelselös. Nu förstod han att den inte var det. Pricken betydde att något var missat, och han visste också vad. Inte ett enda ord hade sagts om råttornas rättigheter.

 

 

 

På jakt efter identitet



Conny Knutsson


 

John hade nyligen flyttat in i ett äldre hus i Sollentuna. Det låg i utkanten av Viby med

naturen och sjön Ravan alldeles runt hörnet. Han fick med sig sin dotter efter en lång och slitande vårdnadstvist. Han hade kämpat sig till hennes vårdnad då han ansåg att mamman inte var lämplig att ta hand om sin dotter.

Hans  dotter Linda hade fått en alltför fri och otyglad uppfostran. Då Veronika, som mamma, inte längre själv var stabil utan sökte sig alltmer till olika former av terapier och märkliga forum för att hitta sig själv kände John sig som en värdig segrare i vårdnadstvisten.

Nu skulle det bli ordning och reda i Lindas liv. Nu ska hon med behörigt avstånd från sin mamma, få en trygg och stark uppfostran av sin far med tydliga målsättningar i livet. Bort från massa märkliga ”hitta sig själv terapier” som hon dragits sig in i som ett sätt att hitta rätt i sin som, Veronika kallade det, kluvna tid som identitetsökande tonårig.

Till en början hade allt gått bra. Linda hade träffat nya kompisar och börjat alltmer satsa på skolan, hennes betyg och andra omdömen pekade uppåt.

Men det fanns saker som oroade pappan. Jenny, en udda tjej, i ett radhus på motsatta sidan av Viby som allt oftare sökt sig till Linda. 

Hon hade påverkat Linda till fler och fler konstigheter. En tjej vars kläder ibland såg ut att höra medeltiden till och verkade leva i någon slags fantasivärld.

Något som oroade John ännu mer var de märkliga gamla huset vid gränsen mot Järvafältet. Där hade han sett mystiska människor i märkliga kläder och utstyrslar.  Linda och Jenny pratat mycket om dem och verkade både rädda och fascinerade. Speciellt Jenny pratade mycket om dem som något spännande att söka sig till.

 

Än värre var att Linda aldrig kom hem i natt. Hon hade bara stuckit iväg igår. John minns hur hon ilsket, gråtande hade smällt igen dörren och därefter inte återvänt på hela kvällen.  John kände också sig illa berörd av att han råskällt på henne och dessutom gett henne ett slag rätt i ansiktet. Hans ilska över hennes uppkäftighet hade runnit över. Han hade gjort det igen, slagit sin dotter, om än med öppen handflata. John hade enligt svensk lag gjort ett brott men något han själv tycker borde vara en naturlig del av uppfostran. Något som han varit i konflikt med, både med sig själv och med Veronika. Deras olika uppfattning om uppfostran var en av orsakerna till skilsmässan för ett par år sedan. Han ansåg att Veronika hade tappat greppet om Linda i tonåren och dessutom själv sökt sig tillbaka till någon slags nyrenässans inom tonårslivet och dess sökande efter sitt rätta jag.

John hade vuxit upp i ett auktoritärt fostrande hem. Hans far körde med disciplin och lydnad i sin strävan om att få sina barn till pliktfulla medborgare och vägen till utbildning och framgång. John hade själv fått känna på hur det var att få stryk. Det hade svidit i kropp och själ men det hade också fört med sig att han aldrig hade fallit ur ramarna, något som hans far många gånger pekade på, hur illa det kunde gå för ”dagens ungdomar”.

Ändå kände John att han gjorde fel och var nu rädd över att han gått för långt med sitt handgemen med Linda kvällen före. Också rädd för att hans före detta skulle bli uppdagad om detta och på nytt börja processa om vårdnaden. Det var nämligen ofta argument som att pappa hade slagit sin dotter hon använde sig av. John ville inte göra något stort av det hela varför han inte anmält till polisen.

 

John strövade runt i närområdet i hopp om att få se Linda. För vilken gång i ordningen han försökte få mobilkontakt med henne vet han inte.

Snart insåg han att det var bättre att sätta sig i en bil och åka lite längre iväg och kamma av ett större område.

Han gav sig iväg mot det gamla huset där de mystiska människorna bodde. Det låg i utkanten, för sig självt, på en kulle. Det var snårigt och vildvuxet runt huset. John ställde bilen på behörigt avstånd från huset, allt för att väcka minsta möjliga uppmärksamhet.

Han smög sig upp på en grusgång mot huset. Ytterdörren var på vid gavel. Inifrån lät det som en förtvivlat tjejskrik. John skyndade mot dörren. Han ropade för att höra om någon var där. Inget svar. Han smög in i den stora hallen. Ropade på nytt. På nytt ett ihållande plågat tjejskrik. Han hastade upp till övervåningen. Öppnade dörren till ett av rummen. Där inne fanns förklaring till skriket. En video stod på med en film om någon satanistisk seans där ung flicka plågades. Det hela sände kalla kårar. Varför  denna film påslagen? Rummet var mystiskt fullt med ockulta ting överallt, inte minst en massa masker en del tycktes stirra obehagligt mot honom. Ett fönster stod på glänt. Han gick fram dit och tittade ut. Det var högt ovan marken förstärkt av den sluttande marken ner mot ett buskage framför sjön. Där, mitt i buskaget, kikade någon fram, en platt liten kamera skymde snart ansiktet. John skyggade. Samtidigt hörde han att en bil stannade tvärt alldeles utanför. John skyndade till annat fönster. Utanför kom en grovhuggen man med långt stripigt hår med svarta mantelliknande kläder. Han gick med bestämda steg mot ingången.

 -Hallå vem är i huset? mullrade hans röst ilsket.

Han skrek ett namn, ett tjejnamn, något utländskt namn.

- Fan var är du, har du stuckit? Din jävel, har du smitit!

Mannens vrede gjorde att John kände sig hotad. Han kröp ihop i ett hörn av rummet.  Måste vara beredd, att handla. Mot en vägg stod ett baseballträ lutat. Han greppade tag om det och tryckte upp sig bakom dörren.

Mannen rusade barskt in i rummet. I samma ögonblick slog John till med ursinnig kraft mot mannens huvud. Han ramlade omkull, vrålade ilsket, vred sig mot John. Liggande tog mannen ett kraftigt tag om hans båda ben. John kände hur hans knän höll på att vikas av kraften och började desperat banka vilt med slagträt mot hans huvud. Mannen tappade sitt  grepp om benen. Slaget hade tagit våldsamt hårt. Med nerblodat huvud tystnade mannen och blev liggande orörlig. Det skrämde honom, han släppte ängsligt träpåken. Tittade på den ihopsäckande mannen. Han såg livlös ut. Vid en närmare titt såg John vad som hade hänt. Mannen han slagit ner var död. Död!

John for ut ur rummet, ner för trappan och ut för ytterdörren. Flämtandes böjde han sig över trappräcket. Han skakade och kände sig alldeles yr. Tittade ut mot gården. Såg någon honom? Hon med kameran, fanns hon i närheten?

Precis när han skulle åka iväg kom han på att baseballträt låg kvar. Fingeravtryck, tänkte han, måste in igen.

Gick med darrande steg tillbaka till huset. In i hallen upp för trapporna och, som det kändes, en evighet innan han krampaktigt tog tag i mordredskapet på nytt.

På väg ner hörde han steg utanför. En kvinnas röst ropade försiktigt

- Älskling är du hemma?

John for upp på en bänk alldeles bakom dörren.

”Fan!” någon kan vittna om honom. Så fort kvinnan klivit in såg han henne snett bakifrån. Hon hade stor kniv framför sig som hon krampaktigt höll med båda händerna. Hon verkade skärrad och ytterst försiktig. John bet ihop, samlade adrenalin och klippte till! Fick bra träff. Hon föll omedelbart ihop. Hon såg livlös ut men John tog aldrig reda på om hon var död. Hann bara se blod och höra stark duns mot något föremål då hon föll. Brydde sig inte om hon levde eller var död. Hon kan aldrig ha uppfattat honom.

Med ännu mer flås och ångestfyllda tankar skyndade han sig hukandets mot bilen. Han  ville göra sig så liten och osynlig som möjligt.  Han öppnade bilen. Tittade på det blodiga slagträt. Ville inte ta in det i bilen. Han la det i en kasse i bagaget. Med darrande händer satte han nyckeln i startlåset och vred igång startmotorn.

Efter att ha åkt en bit längs vägen såg han en liten avstickare ner mot Ravan. Han svängde ner till en liten vändplan alldeles intill sjön. Den snåriga terräng runt omkring skiljde av honom från husen i närheten.

Tog kassen ner till vattnet. Tittade oroligt omkring sig, ingen verkade ha sett honom. Sköljde bort blodet ur kassen. Han slungade ut slagträt i vattnet. Det bröt vattenytan, det stänkte till men trots metallbeslaget runt trät, sjönk inte det . Den flöt upp och började glida bortåt. ”Fan!” John fick panik, fick inte tag på det utan att vada rakt ut i vattnet. Vattnet klättrade långt upp på benen innan han fick tag i det. Vände in mot stranden. Framför honom, en bit upp, alldeles framför backen mellan bilen och snåriga buskar stod en mystiskt klädd tjej. Hon stirrade för fullt men med en märklig svart dräkt med huva var det svårt med ansiktsdetaljer mer än att hon såg alldelas blek ut. Både nyfiken och skygg verkade hon vara. Han uppfattade att hon precis lät en kamera föras in under dräkten.  John rusade upp ur sista biten av vattnet, skrek åt henne:

- Stanna! Vem fan er´u?

Hon hade redan börjat springa längs stigen efter sjön. John rusade efter men de tunga blöta byxorna bromsade hans framfart. Jagad som villebråd försvann hon in i skogen. Han stannade till, insåg att det inte var någon idé att jaga henne. Skogen mot Järvafältet är stor och vildvuxen.

En serie tankar for runt i Johns huvud. Vem var hon, tjejen, den unga kvinnan med det som han uppfattade bleka starkt målade ögon och mörkröda starkt markerade mun? Vad ville hon honom? Var det samma som stod i buskaget utanför huset?

Efter att ha flytt hem en stund, bytt om till torra kläder, suttit ner en stund och skingrat tankarna, förberedde han nästa drag. Baseballträt, som på nytt låg i bilens bagage, måste ifrån huset, gömmas undan, helst göras oidentifierad.

John satte sig på nytt i bilen, några minuter senare äntrade han en av flera infarter mot Järvafältet. På väg in längs en oansenlig grusväg som ringlade fram i en på båda sidorna tät och vildvuxen skog. Han var ensam på vägen, han visste att det inte var tillåtet annat än för de med tillstånd att köra på dessa vägar. Stannade till på en mötesplats, körde bilen maximalt in till kanten. Klev ur bilen med sitt mordvapen och en bensindunk i händerna. Tittade runt utan att se tecken på någon människa gick han in i skogen. En bit in hittade han en lite mer öppen plats i den oplockade skogen med grenar och pinnar härs och tvärs.

Han samlade ihop olika träslag från marken och la ner kassen med baseballträt mitt i pinnhärvan. Han började hälla ut en mängd av innehållet.

När det var indränkt tillräckligt mycket tände han en tändsticka och slängde ner mot bråtet. Det flammade upp omedelbart och en flöde av eld lyste starkt i den dunkla omgivningen. Han tittade sig oroligt runt det kändes hela tiden som någon iakttog honom. När han såg att det brann under kontrollerade former började han gå där ifrån.

Han hade inte mycket mer än vänt sig om och tagit några steg, förrän han chockades av att det stod någon och stirrande på honom, bara några meter ifrån. Det var hon igen! Svarta dräkten, huvan det bleka ansiktet. Den mystiska tjejen vid sjön!? En rädsla och ilska blossade upp inom honom. Hon tycktes skrämmas av hans häftiga  reaktion, såg alldeles förskräckt ut. Det var som om ville säga något men det kom bara något otydligt ur hennes  mun. De starkt målade läpparna såg alldeles kladdiga ut. Johns stirrande blick skrämde henne, hon vände tvärt och började hasta därifrån. Hans puls var på högsta nivå. Han rusade i full fart efter henne. Hon sprang för fullt, tittade skräckslaget efter honom. 

- Din jävul, jag ska ta dig, for det ur honom.

Hennes långa fladdrande tyg gjorde det svårt att springa fort i terrängen och John tog in på hennes försprång. Som bäst han ryckte tag i henne föll han över en rot och drog med henne i fallet. Hon vred och vände sig och skrek förtvivlat, det rann blod ur hennes mun och hon hämmades av ord och skrik. ”Din jävla förföljerska”. Han grep tag om en stor, tjock gren som låg alldeles intill. Sekunden senare hade han våldsamt drämt till henne. ”Din djävul”, tänkte han ”Du är ond du tillhör dom jävla ockulta, du vill åt mig”! Han drämde en serie slag på nytt mot den fallna, hjälplösa tjejen. 

Hon låg där orörlig. Med ansiktet nervänt mot marken med armarna skyddandes mot huvudet. Han upptäckte något hon hade i handen en kamera eller mobil. Han försökte få fram något ur den. Hade hon fotat något som kunde binda honom? Han fick inte fram något. Visste inte funktionen och var stressad och inte klartänkt, desperat slängde han mobilkameran rätt in i en sten. Det for delar och mycket krossades. Han  var beredd att springa därifrån men hejdade sig. Måste dölja fler bevis. Fingeravtryck på den krossade kameran. Kretskortet, en kriminaltekniker kanske får fram en bild som är tillräckligt tydlig för att binda honom. Fingeravtryck på hennes kläder, på grenen. ”Var fan ligger den nu då” bland allt skogsbråte.

Han tänkte på det där med att eld röjer undan alla bevis. John sprang tillbaks till eldplatsen. Tog tills sig bensindunken som slarvig slängts intill. Det fanns mycket bensin kvar.

Dölj alla spår, jag får inte sättas dit, for tankarna. Han skvätte ut bensin runt henne.  Han lät bensinen även dränka in henne. Hon får inte överleva. Bränn alla fingeravtryck alla bevis och vittnen.

En brinnande tändsticka lät han falla ner, allt flammade upp till en eldhärd. Johns inre hade redan flammat upp han hade tappat all besinning men till vilket pris som helst. han får inte åka dit. Dölj alla bevis.

”Brinn din demon, din trollpacka som förföljt mig”.

Utan att fatta det rusade John därifrån. Hans onda som skulle förgöra det onda, det som hade rättfärdigat hans handlingar hade fallit av honom. Han var en människa igen, med känslor, rädslan hade övergått till flyktinstinkt, han sprang som ett jagat villebråd ifrån elden och den fallna tjejen. Det var som han såg det i ögonvrån hela tiden, kände den otäckt stickande lukt av bränt som om det följde efter honom. Blint rusade han vidare, in i täta snåriga skogspartier, det var som om alla träd var på väg att falla över honom.

Plötsligt var han ute vid grusvägen. Men var är bilen? John kände att han bara blint rusat på och fattade inte var han kommit fram. Var han på något nytt ställe efter samma väg eller hade han totalt tappat kontrollen och kanske kommit till helt annan väg. Han blev stående vid vägkanten på svaga, darriga ben. Han tappade kontrollen. Det svartnade för ögonen.

 

Dimmig i blicken, med tårfyllda ögon, vaknade han upp. Suddigt såg han två ben i mörkblå beklädnad alldeles intill honom. Han lyfte sakta huvudet och följde uppåt med blicken. De beklädda benen övergick till en polisuniform.

En polis! Ett ruskigt och panikartat inferno rusade upp i Johns huvud. Ynkligt och vädjande fick han ur sig

- Det var inte jag.

- Vad då var inte jag? sa den kvinnliga polisen undrandes.

Längre bort stod en polisbil med en manlig polis lutad mot bilen.

- Nä, det var inget, hasplade han ur sig.

- Vad är det som hänt dig? Du verkar ha råkat ut för något?

- Ta in honom, ropade polismannen vid bilen.

- Kom med, du behöver hjälp.

Poliskvinnan ledde den sargade John till polisbilen.

- Det luktar bensin om dig, sa hon.

Han fördes in baksätet.

- Vi för honom till polisstationen han behöver vila ut, vi får avbryta spaningen så länge, sa polismannen.

- Vi får ta och höra honom senare vad som hänt, han behöver få vila först.

John kunde trots det tilltagande motorljudet uppfatta det som de sa framför honom i framsätena. Hans puls var hög och alla hans sinnen var spända till sitt yttersta. Polisbilen åkte sakta fram längs grusvägen.  Bilen! Där var den, hans bil. Ingen sa något om den. Inte heller John fick ur sig något då han såg den försvinna ur synfältet på sidorutan.

Plötsligt hördes ett anrop hördes på polisradion.

”Två människor hittats döda i hus i Viby, är ni i närheten?”

John hade svårt att få luft. Han höll på att kväva sig själv av anspänningar. Bilens fart ökade markant men saktade snart till då Järvskogens utkant passerats och övergått i Vibys angränsande område mot sjön. Bilen åkte upp på gårdsplan mot huset.

- Sitt kvar, vi går in i huset och tittar så länge, kommer snart fler poliser.

John satt kvar i sin värld som fastfrusen i baksätet. Han stirrade med tom blick. På bara någon timme har han dödat tre människor. Han sitter i en polisbil med två poliser som precis gått in i huset för att se två av hans offer. Ska han ta chansen och gå ur bilen och bara springa därifrån?

En man kommer ut från huset med bestämda steg mot bilen. Han kliver in i baksätet och hälsar artigt.

- Jag hörde att det hänt dig något ute i skogen på Järvafältet. Har du varit inblandad  i något hemskt? Varit i kontakt med dem därinne?

John skruvade på sig men försökte samla sig lugnt.

- Jag känner igen dig, är inte du Lindas pappa?

John nickade instämmande.

- Min dotter har varit borta ända se'n igår. Har bara fått ett bildmeddelande på mobilen. Har sökt henne. Gick till detta hus, fann de döda. På bilden var Jenny utklädd. Hon hade svarta märkliga kläder, vitmålad i ansiktet, starkt målade läppar. Skrev bara ett kort meddelande: ”Jag gör det här för Lindas skull”. Men jag hade inget nummer till er och visste riktigt var ert hus ligger. Kopplade in polisen för hjälp, nu under eftermiddan, för att söka efter henne.

Jennys pappa skruvade på sig anförde på nytt

- Då jag samtidigt själv letade runt så kom jag på det här med att det finns ett gammalt hus där mystiska människor bor i, i utkanten av Viby mot Järvafältet. Jenny har pratat om det ibland men jag har inte riktigt fattat vad det handlar om. Hon har både pratat fascinerat om dem men på senare tid allt mer reserverat. Hon misstänker att det rör sig om ockulta saker. Att hon till och med pratat med polisen om det men att hon blivit ignorerad. Kanske hon drog sig hit för att på egen hand söka bevis på något med hjälp av bilder. Hon alltid varit så'n, gått sin egen väg, vilket oroat mig ibland.

I Johns huvud och mage började det pulsera våldsamt, ett otäckt scenario spelades upp i hands tankar.

Var det Jenny som varit förklädd och som förföljt honom? Var det hon som John besinningslöst  jagat, fällt, slagit mot huvudet upprepade gånger och slutligen bränt?

John öppnade hastigt bildörren.

”Mår illa, måste spy” kved han innan han rusade in bakom ett buskage i närheten.

Han gjorde det, kräktes, allt for upp ur magen som om all ångest bara var tvunget att tömmas ur honom.

Han samlade ihop sig en stund. En flyktinstinkt for i honom. I skydd av buskaget sprang han ifrån polisbilen och huset, ner mot en stig längs sjön.

Han flydde från all ångest, men vart skulle han ta vägen? Mot Järvafältets djupa skogar, tillbaka och kanske dölja ännu fler spår? Tillbaka till bilen köra iväg så långt från Sollentuna han någonsin kunde?

Bland stigar kors och tvärs i den täta vildvuxna skogen irrade John runt  flämtande.

Han tappade allt mer orientering om var han befann sig i den påtagande skymningen.

Plötsligt stöter han på någon. Där står hon, mitt framför honom som uppstigen från det döda. Vitmålade tjejen med svarta dräkten. John blev chockad men lyckades behärska sig. Ingen ny desperat handling, tänkte han. Skärrad av hans reaktion presenterade sig ”trollpackan” som Jenny. ”Jenny”? Nu förstod han. Jenny, Lindas kompis. Han kände sig lite lättad över att det var någon annan som dödats.

- Varför är du utklädd?

- Ha, du kallar det här utklädd. Vi vill se ut så här, det är vår livsstil, det kallas goth, G O T H, bokstaverade hon, kan nog verka skrämmande för vissa då en del av oss inte bara målar sig vita i ansiktet utan dessutom målar starkt och liksom hålar ut runt ögonen. En del har också smycken och andra attiraljer som kan ses som satanistiskt.

- Men Jenny för tusan vad har du dragit in Linda i och var fan är hon? Hon har varit borta över ett dygn. John hade tagit tag om Jennys axlar och skakat henne ordentligt under hans anförande. Stannade av, måste behärska mig, tänkte han.

Jenny förklarade att hon och Linda från början sett paret i det gamla huset som intressanta människor. Dit hade flera ungdomar tagit sig som en slags fristad från sina föräldrar och myndigheter. De flesta var tjejer, en del hade taskig social bakgrund eller som några av tjejerna, utländsk bakgrund på flykt från sina föräldrars hårda uppfostran. Ville helt enkelt frigöra sig, hitta någon ny, egen identitet. Men ganska snart upptäckte vi att paret och några andra ”ledare” som kom dit ibland, alltmer drog in oss i mystik och ockulta ting. Vi ville bryta oss ur men ville samtidigt inte lämna dem som redan indoktrinerats i det hela i sticket. Försökte också att få hjälp från polisen att se över det hela men fick inget gensvar, ”Så länge det inte händer något allvarligt kan vi inget göra” fick vi ofta som svar. Vi fortsatte vara ”utklädda” som om vi tillhörde dem, men samtidigt hålla oss i utkanten, spana och få till intressanta bevis för vad som händer. Typ inside reportage.

John försökte ta in så mycket han kunde av det Jenny berättade men allt det som hänt honom denna dag gjorde det svårt att ta in allt.

- Kom ska jag visa dig något.

Hon fick med sig John till en hölada på en äng mellan skogsbrynen. Visade hennes och Lindas tillhåll där de hade sin tillflykt. En enkel lada med några tunna, glesa väggar och träpelare men tillräcklig för tillfälliga övernattningar.

På några av pelarna hängde ”utklädningskläder”. Där hängde svarta långklänningar, mantlar som såg ut att höra medeltiden till och andra märkliga kläder. Som en liten teatergarderob i en oansenlig lada. Märkligt tillhåll, tänkte John. 

- Jag är rädd för att Linda tvingades till dumheter. Ett sätt att märka och tillhöra sekten som underläget offer är att få tungan kluven. Tror att Linda suttit fången på huset. Var där och spanade. Tror dock att hon rymt. Gömt sig här i skogarna.

Jenny visade att hennes riktiga kläder hängde i ladan. Hon visade också ansiktsmink, hårfärgningmedel och läppstift.

En fruktansvärd tanke for genom Johns huvud, var tjejen i skogen som så skrämt honom, Linda hans dotter, förklädd och med blödande mun efter tungklyvningen.

- Jag kan visa dig en bild på hur Linda ser ut, hur hon ”klätt ut sig”, sa Jenny

En serie tankar for genom hans huvud. Bilden av den skrämda tjejen hade etsat sig fast. Framför allt ett speciellt märke mitt på dräkten en orm slingrad runt en ros.

John tog ett djupt andtag. ”Det får inte vara hon”, tanken upprepades gång efter annan.

”Det får inte vara hon!!”

Jenny plockade fram bilden på den stora displayen.

Bilden stack John rätt in i ögonen, ett spjut for rätt in i hans hjärta, borrade sig in i hans djupaste inre.

Det var ingen tvekan: Tjejen på bilden var hon i skogen.

Han hade gjort det, dödat sin egen dotter då hon hade flytt undan ondskan och sett sin far i skogen kanske tagit upp sin mobil för att nå honom. Sett hans märkliga förfarande då hon väl hittat honom, hennes egen pappa som nu skulle ha räddat henne, hennes trygghet att komma tillbaks till. Blev jagad på nytt, fälld, slagen och bränd, hade han till och med hört hennes skrik ur lågorna eller var det ett skrik av ångest inom honom själv?

- Va' fan har ni gjort, va' tusan har ni klätt ut er på det här sättet, sminkat er färgat håret och fa'an vet allt. Gjort er okändbara, det är ditt fel! Det är du som dragit in Linda i den här skiten!!

John ryckte tag i ett järnföremål som hänge i ladan. Han riktade den mot Jennys huvud som förskräckt kröp samman. I samma ögonblick som han skulle drämma till henne var det som hela hans kropp förlamades, tappade all kraft i ett och samma ögonblick. Föremålet trillade ur hans hand. Johns kropp mjuknade upp hans ben vek sig och kroppen ramlade som genom en gelémassa sakta ner till marken. En sista ansträngning, ett skrik djupt från hans inre:

- Nej, nej, nej, neeeeej! NEEEEEJ!!!!!!

Hans skrik tonade bort. Suddig i blicken såg han en skräckslagen Linda försvinna, tona bort, som det var hon som stod där och bara suddades ut...

Det svartnade för hans ögon.

Det hade svartnat för John, han skred in i mörkrets värld.

För lång, lång tid framöver.

 

 

Fredag 26 juli



Tallen och kärleken



Peter David



 

Hans ambition hade definitivt varit att bli högst på Gotland, även kyrkorna inräknade! Och satte någon i hans tallkrona, gick det nog att se kläpporna slå mot malmen i åtminstone ett par torn.

Kyrktornens höjd berodde oftast på vilka rikemän som hade bekostat bygget och på hur många dagsverkare de hade städslat. Han själv däremot var ett kärleksbarn av oskuggat solsken och ofriskt regn.

Han var dessutom en fri individ; och ung nog att ha undsluppit fientliga folk och fartyg och deras intrång på ön. Vare sig vassa svärd eller svåra farsoter hade således stoppat stammens strävan uppåt. Och att bli hög bara för att komma så nära Skaparen som möjligt? Nja, egentligen inte, sådant där fick kyrkans herrar filosofera över. Men visst kändes det macho att mästra den intilliggande grandungen uppifrån.

Det hade börjat som en kittling nere vid foten. Hans nedre grenar kunde rapportera uppåt att små gröna löv hade lagt sig tätt intill stammen. En annan växt alltså. Rent av ett lövat träd för dess blad var mjuka och inte helt olika mänskohjärtan. Ett lövträd i kurtis med ett barrträd? Onaturlig kärlek kunde badfolket nere i hamnen få hållas med, men inte vi stolta tallar! Jo, kanske. Ännu en stund. Ingen anar ju något. Känns bara skönt och smeksamt. Mjuka doftblad mot min skrovliga stam. Fortsätt så. Så länge det varar. Men det är väl som med allting annat.

En sommarflört försvinner nog med de sista turisterna som lämnar ön.

Han älskade platsen där han som tallastrunt hade fått se sitt Gotland; det stenomkramade gärdet var beläget en bit inåt landet. Hans barr darrade vid blotta tanken på de stamkrumma kusinerna i flatbyskarna vid den piskpinade kusten. En ridande mara, även för tallar.

Trädet hade en yttre skönhet av guds nåde. Dess raka höjd har redan nämnts. Sudargrenarna hade vuxit ut till en dräktig kokong. De korta och glesa nårdargrenarna kunde bara titta på; aningens avundsjuka på det södergröna och böljande.

I Skapelseberättelsen fanns ingen tid för ånger. Tallen var redan optimal. Nåja, det skulle väl i så fall vara en mer mättad grön nyans på de norra grenarna. Eller får Den Högste skriva om ett par rader? Kunde Han i så fall vara vänlig och retuschera bort allt det lövgröna som nu täckte underlivet? Förresten, så länge det nya inte syntes uppifrån ginge det väl an.

Men nu var det som det var. Hans undre var höljt i ett slags bladgröna. Det var bara en tidsfråga innan hans grenar skulle omfamnas de ock. Varifrån kom den omslutande kraft som på kort tid hade fått de gröna löven att krama tallens nakna hud? Täckt stammen med täckfärg för att tala främlingskå. Inte bara färg. Även det sinnliga. Klappen. Smekningen. Kramen. Det att i kärlek kyssa sig uppåt. För hans skull.

Eller var det kommet ur sommargästernas lek med öbarna, semesterfolkets smek med öborna? Kanske, men troligen inte, för inte ens en bårtifran kummen pafäugl vill väl beröra en bedagad tall. Och tvärtom, en sådan reslig fura näns inte förföra en båtinflugen manvaxi möi.

För första gången någonsin blev tallen påverkad av gudsordet han råkat höra från Hejdeby kyrka. Med ett par känsliga och antennlika fyrknaggar kunde han ratta in sex olika kyrkor med tillräckligt bra ljud. I just detta fall talte prästen om någon Adam på fastlandet. När denne Adam hade insett att han var naken, täckte han sitt underliv med löv. Nu växte ju inga fikon på Gotland, men gröna löv fanns det gott om. Tallen hade alltså skylt sin nakenhet!

Adam blev tvungen att komma ut. Granngranarna fnissade. Tallarna bakom gärsgårn susade medlidsamt i medvind. Innan kvällen måste han berätta för alla sina barr att hans gröna Eva hade blivit perenn.

Om det bara handlade om stammen, trivdes hyresvärden med sin inneboende. Aldrig tillförne hade vintrarna varit så varma, är det vad människor kallar ett grönt duntäcke? Det här måste väl vara den eviga kärleken alltmedan tidevarv kommer, tidevarv försvinner? Värme om vintern, ett paraply mot höstregn, och klorofyllstinna löv för att täcka det sommarsyndiga med.

Men det handlade inte enbart om stammen. Mötena med barren var inte helt problemfria. Många blad protesterade vilt mot att bli stungna av dessa spiklika blad när de ålade sig fram längs tallegrenar. Huruvida barren stack inkräktarna på pin kiv avslöjar inte historien. Vad man däremot vet är att tallen själv försökte ruska på sig så att de nykomna löven fick sina platser där utsikten var som vackrast och dit solen sökte sig. Originalbarren fick på så sätt behålla sin bobygd där de kunde släppa sina kottar mot marken, pollinera och förhoppningsvis föra släktet några årsringar vidare.

Nog ruskade tallen på sig, men inom kort täckte bladverket ändå alla grenar. Inom några mänskoår skulle löven även ha mutat in kronoutsikten och gjort den till sin. Men innan dess blir han kramad och kelad med, vintervärmd och hösttorr.

Summarn kummar med sol och alltid med glädje. Kom hjärtans fröjd. Sommargästerna nere på gärdet kunde vara intressanta att betrakta eller lyssna på, förutom under den där fredagen i juni då de talade otydligt och dessutom skuttade runt en annan lövad trädvarelse.

Ibland tog han fram sin torra humor: han älskade att vrida och vända på sina grenar för att skapa sol eller skugga nere på marken. Och bleve det tillräckligt med dyrköpt semestersol därnere, fick han känna av fast- länningarnas kvinnfålkstykke när damer vände sig upp mot honom och visade resultatet.

Vintrarna, dessa varma vintrar, gav Adam rikliga tillfällen till att vara eftertänksam och förädla den visdom han så mångårigt hade samlat.

Om söndagarna lyssnade han på prästernas predikningar. Han insåg att han själv var medelpunkten i många betraktelser. Det var han som ge-staltade kärleken. Det var han som älskade den omöjliga. Och det var den omöjliga som älskade och vårdade honom. Naturen själv kan visa att kärleken övervintrar sommaren och värmer vintern.

Hörseln var inte den bästa numera hos den gamle furan, speciellt inte när vinden låg på från Hemsehållet. Men inte kunde han missförstå prästens enträgna böin från Endre kyrka: om att ha kvar öns språk och gråt inskrivna i sitt hjärta. Är detta trädens ö eller trädkramarnas?

Som om prästen hade fått en uppenbarelse eller lyssnat i lönn då han skrev sitt predikomanus om en tall. Kärlek, kanske det. Men utsöndring av kåda och att vara städsekåta är inget att bygga en relation på. Barr i tusental protesterade i ett utdraget sus över att deras törst gjort dem bruna och torra, medan löven hade förblivit evigtgröna. Kottarna lade ut ett gulvitt täcke av stån-darmjöl på marken, där de skrev att de nya löven hindrar dem från att pollinera normalt. Löven å sin sida menade att nu när de gjort sig omaket att ta sig hit till gärdet och krånglat sig ända upp i toppen av tallen, ja då ägde de också utsikten; även kronan måste förbli deras! Och apropå vatten och törst, regnar det inte lika mycket på båda parter? Kärlek, på sitt sätt.

Ungefär sådan var situationen en söndagförmiddag när några sommar-gäster skulle ta båten hem. Tallen kände igen dem, de hade suttit veckovis bredvid honom på deras balkong och diskuterat hans varmgröna inramning. Husmor Ann försökte besvara deras outtalade frågor om kärlekslivet på ön medan hon tog betalt för vistelsen. Hon pekade på de ihopkramade tu och förklarade att den där murgrönan kunde växa överallt, även slingra sig runt barrträd.

”Och snart har rindi ringlat ända upp och strypt tallstackarn.Titta, grenarna är ju helt vissna. Vi får nog hugga ner den endera dan.”

 

 

Torsdag 25 juli



Ön 


Anna Dunér



Sanna stod på bryggan och kände hur blåsten tog i.

  – Vi blir tydligen inte fler, sa den rödhårige på räcket.

  – Det konstiga är att mäklaren inte har kommit, sa Sanna och såg på klockan igen.

  Hon hade anlänt en kvart före utsatt tid och nu pekade minutvisaren redan på sjutton över och hon började bli rejält frusen. Hon tog upp mobilen och tryckte på senast slagna nummer. Fortfarande ingen från ”Skärgårdshuset” på andra sidan.

  – Jag ger mig nu, sa hon. Jag får prata med mäklaren på måndag. Han hör väl av sig till dig. Har han dina uppgifter?

  – Jag har inte tid nästa vecka, sa den unge mannen. Jag vill se det nu! Jag gillar inte att åka i onödan.

  – Följ med mig då, sa Sanna. Jag ska i alla fall dit. Mäklaren kanske kommer efter och så kan du åka med honom tillbaka hit. Annars får jag väl ro dig!

  Hon började lassa ner packningen i roddbåten och drog fram två fuktiga flytvästar under akter­toften. Hon uppskattade att han inte tjatade om att han kunde ro utan höll sig som en lugn passagerare.

  – Hoppas mäklaren kommer, för det blir motvind tillbaka, sa hon.

  De var framme vid ön på mindre än tio minuter och hon gjorde fast båten.

  – Du kan hjälpa mig med grejerna, sa hon. Den här vägen är det.

  De tog stigen uppför klippan och mannen såg sig uppskattande omkring.

  – Hur känns det att äga en ö? frågade han på väg upp för trappstegen som morfar huggit ut ur berget.

  – Det är inte jag som äger den, sa Sanna. Det är mina föräldrar, eller min far då ...

  – Jag tycker det skulle vara superhäftigt! Jag har aldrig ägt ens ett hus och så plötsligt kunna sitta med en egen ö. Vilka utsikter!

  – Utsikterna för lördagen: regn och blåst, mumlade Sanna.

 Sedan var de uppe.

  – På tal om utsikt ..., sa mannen.

  – När det inte är så här disigt, ja.

  – Jag älskar det! sa den rödhårige.

  Tystnaden som följde och glittret i hans ögon fick Sanna att tro det. Hon tillät sig stå kvar en stund och andas höstluft innan hon letade fram nyckeln ur ryggsäcken.

  Visningen var snabbt överstökad. Veranda med matbord, allrum, primitivt kök, litet rum med dubbelsäng, ännu mindre rum med våningssäng.

  – Det är ju rätt slitet, sa Sanna. Det var min morfar som byggde det.

  – Inga problem, sa mannen. Jag tar det!

  – Det får du göra upp med mäklaren. Jag trodde att det fanns fler spekulanter. Jag förstår inte varför han inte kom.

  Sanna gick ut i köket.

  – Vill du ha te?

  – Hellre kaffe. Är det ingen täckning här?

  – Jo, oftast. Ibland ...

  Hon tittade på sin egen telefon.

  – Inte nu tydligen. Jag har en burk snabbkaffe.

  Hon hade köpt skorpor och kakor i Norrtälje. De satte sig på var sin stubbliknande stol intill det runda träbordet. Kinderna började strax hetta efter kylan utomhus.

  – Jag ska stänga för vintern i morgon, sa hon. Man måste slå av vattnet och elaggregatet och sånt. Du ska få en lista om du köper det. Är du intresserad av båten också?

  – Varför ska ni sälja?

  – Pappa orkar inte med det. Han blev ensam i somras och ... det påminner väl för mycket om mamma.

  – Jasså, sa mannen. Ja, så kan det ju vara.

  Sanna kände sig plötsligt trött. Hon önskade att han skulle försvinna, så hon kunde gå och lägga sig ett tag. Hon ställde sig vid fönstret och tittade ut. Havet var knappt synligt.

  – Visningen är slut, sa hon. Vi måste tillbaka kvickt om du inte ska behöva övernatta här.

  – Men jag har inte sett allt!

  – Titta då, sa hon. Här är stugan! Där är vattnet. Där borta ligger dasset. Nu går jag ner till båten. Den behöver ösas.

  Medan hon väntade på honom blåste det upp ännu mer. Vågorna slog upp över stranden och träden böjde sig.

  – Det går inte, sa hon när han kom. Jag ger mig inte ut i det här! Vi kan hamna var som helst.

  – Vad då går inte? sa mannen. Jag måste ju tillbaka.

  – Det är storm, sa Sanna. Den här båten fixar inte det.

  – Du är inte klok! Om du tog mig ut hit måste du ju ta mig tillbaka.

  – Lägg av, sa Sanna. Jag har ingen lust att ha dig kvar heller, men man ger sig inte ut i sånt här väder. Du får väl lugna dig tills det mojnar!

  – Jag måste vara i stan klockan sex. Punkt slut! Om du inte fixar det så ror jag själv.

  Nu var hela ansiktet rött på honom, inte bara håret.

  – Och hur ska jag få tillbaka min båt då? sa Sanna.

  – Jag ringer mäklaren, så får han komma i morgon med den på släp.

  Han satte sig i båten och började göra loss.

  – Du tar inte min båt! Det här är stöld. Dessutom kommer du inte klara det. Sätt åtminstone på dig flytvästen först, din dumma idiot!

  Han började dra flytvästen över huvudet och Sanna slet tag i tampen för att göra fast båten igen.

  – Släpp den där. Jag måste i land. Du får igen den i morgon!

  – Var inte så himla korkad!

  Han ryckte loss repet och stötte ut båten. Sanna högg tag i relingen men han lossade hennes hand.

  – Mäklaren jobbar inte i morgon, skrek hon efter honom, men orden försvann i vinden och bränningarna.

  Han fick problem redan utanför bryggan. Några meter kom han, sedan brydde båten sig inte längre om rorstagen. Vågorna var starkare. Han ropade något men hon kunde inte höra vad. Båten gled längs med ön österut, åt fel håll. Sanna rusade in i sjöboden och letade efter båtshaken. Hon kom ut lagom för att se honom kasta sig ur båten och börja simma in mot land. Hon sprang mot honom och ut i vattnet med båtshaken framför sig. Han tog tag i den när han egentligen redan bottnade, så räddningen var mer symbolisk.

  – Det var den båten det, sa Sanna lakoniskt.

  – Fan, muttrade killen. Jag är ledsen. Vad jag fryser! Helvete! Finns det ingen nödraket?

  – Glöm det!

  Hon ledde honom upp för klippan igen och in i stugan.

  – Gå in där, sa hon och pekade på det något större sovrummet. Jag tror att pappa har en gammal morgonrock i garderoben. Jag ska göra eld i kaminen.

  – Jag ska betala, sa han när han dök upp igen insvept i en grå frottébadrock.

  Han tittade på klockan.

  – Min mobil mådde inte så bra av att bada, sa han. Funkar din?

  Sanna tog upp den och konstaterade att det fortfarande var total brist på täckning.

  Mannen suckade.

  – Jag ger upp, sa han. Det här är helt sjukt! Varför har ni ingen vanlig telefon?

  – Det är mysigare så här, sa Sanna. Vad är det du missar då?

  – Jag skulle stå på scenen klockan sju. Jag måste vara på teatern vid sex. De kommer bli galna. Föreställningen får ställas in. Så gör man inte mot sina medspelare och mot sin publik, eller hur?

  – Är du skådespelare?

  – Du känner inte igen mig då?

  Sanna skakade på huvudet.

  – Jag är inte så inne i den svängen.

  – Robert Duvheden! Bekant?

  Sanna skakade på huvudet.

  – Jag har faktiskt filmat också. De flesta brukar känna igen mig.

  Sanna ryckte på axlarna.

  – Du kan sova där inne sedan, där du bytte om. Jag har det lilla rummet. Jag fick en våningssäng där när jag var sju för att kunna ta med kompisar till landet ... Jag älskar det här stället!

  – De kommer att ringa hem och till mobilen. Och så inget svar. De kommer tro att jag är död.

  – Du kunde ha varit död, påpekade Sanna.

  – OK, jag uppförde mig barnsligt, men det är djävligt stressande att inte kunna ta sig härifrån. Jag är inte säker på att jag skulle gilla att bo på en ö.

  – Jag är inte säker på att jag tänker sälja heller.

  – Det är väl din pappa som avgör.

  – Jag är medbestämmande, skulle jag tro.

  Robert gick fram mot fönstret.

  – Finns det någon regnrock?

  – Visst!

  – Jag skulle vilja gå ut ett tag. Bara runt ön. Jag lovar att inte smita.

  – Du har ingen båt att smita med, påminde Sanna.

 

Det var skönt att vara ensam även om de blöta kläderna framför kaminen och på strecket på verandan påminde om hans närvaro. Hon rullade hop sig under en filt på sängen och hoppades att han skulle vara ute länge. När hon vaknade satt han på en stol bredvid henne.

  – Jag såg en ekorre, sa han. De kan väl inte simma? Hur kom den hit?

  – De går på isen, gäspade Sanna. De har funnits här länge. En hel population.

  – Finns det fler djur?

  – Huggormar. De kan simma! Och myggor.

  – Jag trodde man slapp mygg på öar.

  – Jag trodde man slapp killar.

  – Ska jag gå ut igen?

  – Nej, stanna du.

  Hon satte sig upp i sängen.

  – Vad ska vi göra? Spela Fia? Kort?

  – Vi kan göra en övning jag lärde mig på teaterskolan. Du vet, människor ställer oftast samma sorts frågor till varandra jämt. Inte så djupa eller intressanta, men etablerade och helt OK att bryta isen med. På fester: ”Vad jobbar du med då?” ”Och hur känner du festföremålet?” Och när man är ute: ”Går du ofta hit?” Den repliken är så ofta använd att den nästan inte går att använda längre! Den här leken går ut på att man ställer personliga frågor i stället, även om man inte känner varandra. Kul va?

  – Visst, jättekul.

  – Ditt första minne?

  – Det vet jag inte. Jag förstår inte hur man kan tidsbestämma minnen så där säkert. Ett rätt tidigt är nog när jag springer i ett växthus och det liksom flödar in sol överallt. Jag springer mot min mamma och hon står där och väntar på att ta emot mig. Ett annat är när jag sitter här i stugan i pappas knä och hör regnet slå mot taket. Tryggt och varmt ...

  Mannen nickade. Robert hette han, ja. Hon funderade ett tag.

  – Har du familj?

  – Bor ensam. Har två föräldrar och en yngre bror. Ingen flickvän för tillfället. Inga djur. Tror du på Gud?

  – Lite grann. Inte överdrivet. Här på ön kan jag uppleva Gud ibland, som någon sorts närhet och som skapare tror jag ... I stan tänker jag inte på det. Är du hungrig?

  – Det var kanske inte riktigt såna frågor jag tänkte skulle ingå i leken, men jag är fruktansvärt hungrig, så frågan godkännes.

 

De åt burkköttbullar och spagetti och gurka. Det var det godaste Sanna ätit på månader. Sedan gjorde de smörgåsar. När gökklockan på väggen gol sju gånger stönade Robert.

  – Nåja, sa han sedan. Allt kan inte planeras. Man får ta det som det blir. När tror du vi kommer härifrån?

  – Ingen aning, sa Sanna. I morgon kanske. Kan du inte spela lite teater för mig?

  – Nej det kan jag inte, sa mannen teatraliskt. För jag har inga medspelare! Och jag har glömt alla monologer! Men jag kanske kan deklamera lite dikt.

  – Gör det, sa Sanna och drog upp knäna under hakan.

  Robert gick runt lite i rummet. Så gjorde han ett utfall mot henne:

  – ”Du, som av skönhet och behagen en ren och himmelsk urbild ger! Jag såg dig – och från denna dagen jag endast dig i världen ser.” Kellgren!

  – ”Den första gång jag såg dig, det var en höstlig dag, när stormen ven och vinden blåste kall”, sjöng Sanna med en egen Birger Sjöberg-variant.

  – ”Du är den enda som hemligen ser mig, fast ingen har talat, du vet vad jag ber dig”, svarade Robert. ”Min längtan är bara du. Blott du mig ger ett enda litet ord är jag din.”

  – ”You fill up my senses, like a night in a forest, Like the monuntains in springtime, like a walk in the rain, Like a storm in the dessert, lika a sleepy blue ocean, You fill up my senses, come fill me again.”

  Robert var tyst och tittade på henne

  – ”Jag har varit med om dig”, sa han sedan. ”Jag kan aldrig förlora dig!” Jacques Werup! Du var inte dålig på diktduell. Jag visste inte att du kunde sjunga.

  – Du glömde väl att fråga.

  – Det finns mycket jag skulle vilja fråga dig om.

  – Fråga medan vi diskar då!

 

Efter disken spelade de ”Fia med hutt”. Robert hade hittat pappas brännvin i hörnskåpet. De kunde först inte enas om reglerna. Robert menade att man fick ta en snaps varje gång man blev knuffad. Sanna varnade för att dricka som tröst och ansåg att det var den som puttat som skulle fira med en klunk. Kompromissen blev att både knuffaren och den bortputtade fick hutta.

  – Jag hade fester här när jag var yngre, fnissade Sanna när hennes sista pjäs var i mål och bränn­vinsflaskan betänkligt tommare än en timme tidigare. Fast så här roligt tror jag aldrig jag haft! Vi kom ut tio, tolv stycken med massa vin och alla hånglade med alla. Sedan blev det så städat och etablerat. Jag var ihop med en som hette Carl-Edvin i flera år, fast han egentligen var jättetråkig. Det var verkligen skillnad liksom! Han tog med en flaska vin och en kondom för en helg. Allt var mycket välplanerat. Han blev jurist förstås. Eller var det revisor?

  – Jag tror jag går och lägger mig nu, sa Robert. Du behöver inte vara orolig att jag ska göra några närmanden – även om stugan är van vid det.

  – Du blir väl inte sur? Varför blir du det?

  – Jag är inte sur, men jag är katolik, om det intresserar dig.

  Sanna förstod först inte kopplingen. Sedan gick det upp ett ljus för henne.

  – Menar du att du ... att du inte ligger med någon överhuvudtaget? Som du inte är gift med?

  – Nånting ditåt, ja.

  – Så även om jag försökte förföra dig skulle du stå emot.

  – Antagligen. Nu går jag ut och slår en drill.

  Sanna tvättade sig och klädde av sig. Hon hörde hur Robert kom tillbaka och fixade inne i föräld­rarnas sovrum. Hon lät honom hållas ett par minuter. Sedan smög hon sig in till honom spritt naken och började posera inför honom. Hon kunde knappt hålla sig för skratt.

  – Vad är det här för nånting? röt Robert. Du är för sjutton inte klok!

  Han stegade upp utan så värst mycket på sig han heller, gick bort till kaminen i rummet bredvid och rev på sig sina kläder. Innan Sanna hunnit reagera hade han smällt igen dörren och gått ut.

  Scenbyte. Tonartsbyte – från dur till moll. På med pyjamasen. Vad hade hon gjort så där för? Men var det inte han som hade utmanat henne då, med sin tvärsäkerhet att han inte skulle tända på henne? Nu kunde hon inte se på honom mer, nu hade hon gjort bort sig totalt, och han var egentligen alldeles för trevlig för att sabba så här, men i morgon skulle deras vägar skiljas åt och de skulle förhoppningsvis aldrig ses mer, och vad hade hon gjort om han velat ha henne då, och tänkte han vara ute hela natten, vad gjorde han egentligen?

  Hon slumrade till och vaknade med ett ryck. Kvällen stod framför henne igen. Hon tassade upp för att se om han var på plats, men dubbelsängen var fortfarande tom. Blåsten ven runt knutarna. Fan också! Hon drog på sig byxa och vindjacka utanpå pyjamasen, hittade ficklampan på hatt­hyllan och gick ut. Ön var inte stor men mörkret var tillräckligt djupt för att dölja den som inte ville bli funnen.

  Hon ropade men ingen svarade. Hon gick en vända utmed vattnet. Sedan kom hon på det enda rimliga stället för den som tänkte stanna ute och i alla fall ville ha lite vind- och regnskydd. Hon gick bort till dasset och konstaterade att hon gissat rätt. Det var haspat från insidan.

  Hon knackade.

  – Vad är det nu då? hörde hon där inifrån.

  – Kom ut, bad hon.

  – Låt mig vara ifred!

  – Jag har hittat dig. Då måste du komma ut. Så är reglerna.

  – Det finns inga regler.

  – Det finns det visst det. Det är min ö. Jag bestämmer reglerna.

  – Jag stannar här i natt.

  – Kom nu. Jag var fånig. Jag vet det.

  – Du var grym! Och lite fånig, la han till efter en stund.

  – Men jag har hittat dig nu. Det var inget bra gömställe!

  – Det var tänkt som övernattningsställe, inte som gömställe, sa Robert stramt.

  – Det är inget bra övernattningsställe heller. Det finns en stuga med ett par sängar i här borta. Jag lovar att inte antasta dig.

  – Det är verkligen beckmörkt här, muttrade han när han klev ut.

  – Vi skulle ha installerat parkbelysning förstås.

  – Det hade varit trevligt.

  – Följ med ner till stranden ska vi se om fyren syns.

  Det gjorde den. Den blinkade några hundra meter ut med ett svepande sken.

  – När jag gömt mig, eller när jag gått vilse, då vill jag bli hittad, sa Sanna. Varför är du katolik?

  – Mamma och pappa är något av sökare. Först blev de frälsta i en frikyrkoförsamling. Det var mycket sång och många möten när jag var så där fyra, fem år. Sedan var det plötsligt katolska kyrkan som var det rätta. Det var mässor och präster och hela köret. Jag gick till första kommunionen där om du vet vad det är. Sedan när jag kom upp i tonåren kom föräldrarna på att det var den ortodoxa kyrkan som satt inne med sanningen. Det vete fåglarna var de hamnat nu, i någon indisk sekt kanske. Men jag blev kvar i katolska kyrkan. Det är så där med mig ... Andra går vidare och jag blir kvar. Eller så är det jag som drar vidare och andra som står kvar och stirrar efter mig. Det vore trevligt med någon som kunde befinna sig på samma ställe, liksom ...

  De började gå upp mot stugan igen.

  – Det kanske hänger ihop med avhållsamheten före äktenskapet förresten. Det vore kul att göra det med någon som blev kvar helt enkelt.

  – Mhm, det kan jag ju skriva under på, sa Sanna. Det är ensamt att bli över.

  – Det kanske bara är en romantisk dröm, men det vore häftigt om det funkade. Hundra procent förtroende, hundra procent ömsesidighet, kärlek, mod, öppenhet, trohet, respekt, vad du vill! Du ser, jag är en romantiker. Men tro inte att jag inte vet andra sätt att tillfredsställa er flickor på, i väntan på det stora ögonblicket! Det kom väl lite hastigt bara ...

  Sanna såg bort. De var inne i värmen igen. Hon hängde av sig och gick till sängs. Robert stoppade om henne.

  – Vad tänker du på? frågade han.

  – Om jag får träffa dig igen, svarade hon.

  – Vill du det då? frågade han.

  Hon hummade jakande.

  – Då ses vi i morgon bitti, sa han.

 

Att äntligen ha en dag ledig och då väckas av telefonen och få höra att man inte tagit sitt ansvar som mäklare, det är nästan mer än man härdar ut med. Hade han inte ringt och avbokat varenda spekulant och dessutom både mailat och lämnat telefonsvararbesked till säljarens dotter? Att han missat en enda intressent, var det inte sådant som kunde hända kanske? Och att stollarna gett sig ut till ön ändå, i en roddbåt till på köpet! Var det inte deras problem? Kunde han verkligen ställas till svars för det? Och för att rädda ”Skärgårdshusets” rykte bli tvungen att ge sig iväg till en äcklig, odefinierad liten kobbe för att rädda de där två vars båt tydligen lyckats slita sig i stormen! Och när man sedan kommer dit, med huvudvärk och stressmage och hela köret, ska man då behöva mötas av ett lyckligt par som står med armarna om varandra och som första hälsningsfras gemensamt utbrister: Vi säljer inte!

  Det finns onekligen dagar då man undrar varför man inte blev finsnickare i stället.

 



Onsdag 24 juli



Rabarber i helvetet



Roger Forslund

 

  

Hettan vaggar luftmassan, inte ett moln på himlen. Vid skogsbrynet, bortom kornfältet svävar en lärkfalk. Genom det vildvuxna vid vägrenen stretar skogsmyror och nyckelpigor, vallmon ler i diket. Mitt i det öppna landskapet står en buss, röd och stilla. Motorn är tyst, inte en hållplats så långt ögat når.

  - Kör nu din förbannade fläskpadda, vi har inte hela dan på oss!

Jag höjer vänsterarmen och ser på klockan. Han har stått mitt i bussen i över femton minuter. Hans solblekta hawaiiskjorta stramar runt bukbollen och svettringarna har blivit synliga vid armhålorna. Benen sticker ner i gummistövlarna som två cigarettfimpar och på huvudet bär han en skinnhatt, lika solkig som utsidan på en gammal stekpanna.

Busschauffören gör sitt bästa för att pumpa ut pondus genom högtalarsystemet och övertyga mannen.

  - Det är emot reglementet har jag sagt. Fordonet får inte framföras med stående passagerare under landsvägskörning!

Det blir samtidigt hans försvarstal till oss andra. Men det avfärdas än en gång.

  - Äh!

Mannen viftar bort argumenten med rabarberknippet han håller i handen. Återgår sedan till att fläkta sig med blasten, samtidigt som han med ett pekfinger glipar skjortkragen.

 - Slå på luftkonditioneringen vetja! Man kan inte andas här inne.

Jag kan inte låta bli att le åt mannen som står där mitt i gången och gormar. Han har försinkat oss alla, men har man inte bråttom så kan man alltid njuta av ett underhållande spektakel.

Jag hör några passagerare sucka och damen framför mig torkar svetten ur ansiktet med en pappersservett innan allt åter blir helt stilla. Jag lyssnar till enstaka värmeknäppar i bussens metallskal medan jag förbannar min otur - fönsterplats på solsidan.

 

Det kanske är en mening med allt som sker ändå, tänker jag. Nån där uppe vill inte att jag ska kasta mig iväg så här i brådrasket. Men vad gör man, en vacker dag har man fått nog. Jag tycker att jag har försökt stå ut med hennes tarvligheter. Men förnedringen rodnar och svider som spöad hud.

Man får le, vara snäll, ta skiten, låtsas som ingenting bara för att dagen ska gå, tålmodigt vänta på den nya dagen då ångern istället ska slå sin kappa om henne och ändra förutsättningarna.

De goda stunderna, visst har de funnits. Med de har blivit färre och till slut färgade av de mörka. Likt ljus som grumlas genom mjölkvitt glas. Det är som om vi båda insett det och håller fast vid varandra för att inte falla. Det blir ett sken av vardag, av vanligt liv. Med de stunderna är bara hisschakt ned till nästa nedsläckta gruvgång.

 

- Släng ut gubben så vi andra kan åka vidare, skriker en ung man från bussens bakersta säten. Damen framför mig stämmer in:

- Ja, jag kan då inte förstå varför vi ska straffas för de här idiotierna!

På fönstret intill mig ger en geting upp. Landar på den svarta gummilisten och flämtar så hela bakkroppen rister. Jag drar handens utsida över mitt hårfäste för att få bort den värsta svetten ur pannan. Där ute i solgasset syns inte en rörelse i kornfältet och  granarna står helt stilla i givakt.

- Jag har inga befogenheter. Tar jag tag i honom blir det olaga frihetsberövande, hojtar chauffören

Så reser han sig för att gå ut. Luftryckssystemet pyser i en lång utandning. Det hörs ett kort gnissel och en duns innan alla dörrar står vidöppna. Men det förändrar inte luftkvalitén det minsta. Solen sticker i ögonen. Chauffören stegar ut framför bussen, puttar skärmmössan bak mot nacken, kisar mot himlen och tänder en cigarett.

 

Det finns de som säger att alkoholmissbruk är ärftligt, men det finns vad jag vet inget sånt på hennes sida av släkten. Nej, i hennes fall tror jag mer det är förvärvat av en permanentad och ungdomlig alkoholromantik. Ingen orsak kan dock göra konsekvenserna skönare.

Alla dessa förevändningar för att dricka, alla dessa gömställen som till slut inte blivit hemligare för nån av oss än saltströarens placering mellan måltiderna.

Jäklar vad jag tycker illa om den där första osäkerheten i hennes blick och talet som blir lite utdraget och bara en anings tjatigt. De där små sakerna som jag alltid såg tidigt men som var dolda för andra.

Min roll har blivit ständiga pareringar och mörkläggningar. Ursäkter om för många glas, tidiga uppbrott, oplanerade taxiresor, nattliga gräl och skilda sovrum. Jag i sängen, hon på köksgolvet -   i en oformlig hög, tillsammans med cigarettfimpar och rödvinsfläckar.

 

En fluga irrar sig in i bussen. Jag ser den i ögonvrån innan den försvinner bak över. Hettan svider. Högsommardagen kastar sina ljusspjut rakt genom bussen.

Mannen i mittgången tar ett par steg mot de öppna dörrarna, ropar ut mot diket, men med tydlig adress till den ende där ute:

- Vi lever väl för helvete i ett fritt land! Om nån slår ihjäl sig för att du kör illa så är det jag. Jag tar det! Det är mitt beslut.

Ett ungt par längst fram i bussen reser sig och går ut till chauffören.

Jag ser dem byta några ord innan chauffören slår ut med armarna och skakar på huvudet. Paret börjar gå landsvägen framåt, längs vägrenen – han före, hon efter.

Bara nån minut senare går ytterligare en. Han den unga som suttit nonchalant med hörlurar, på vänster sida av bussen, ger upp. Det sista jag ser av honom innan han försvinner bakom kröken är när han skjuter hörlurarna bak i nacken, öppnar ryggäcken, tar upp en röd keps och sätter den på huvudet.

 

Slagen är värst, särskilt de mot huvudet. De utgör utan tvekan den totala förnedringen. Jag skulle aldrig slå en kvinna, men ibland undrar jag om det inte skulle hjälpa. Kanske skulle en hård örfil bli som en hink kallt vatten över henne och avsluta eländet, i alla fall för stunden. Det är inte så att hennes slag kränker min manlighet, nej de är mer förnedrande än så. De sätter mig i en underlägsen situation, en sits som är en hunds och inget annat. Plats i korgen, våga inte bita matte! Herre och slav. Och för fridens skull vinner matte en underdånig blick.

Och jag som alltid trott på ordets makt, diplomatins förmåga att lösa alla konflikter. Pennans makt över svärdet, samtalets över knutna nävar. Men vilket bett blir kvar i ord som ingen hör. Ja, är det inte så att ord som bara uttalas och ingen konsumerar är värdelösa. De kunde lika gärna förtigas.

Man kan täcka sin partners oskick länge och man bör göra det. Men till slut så ägnar man hela sin vardag, sitt liv, åt att leva på en annan människas villkor. Man lever helt enkelt en annans liv. Det egna är förlorat och glömt, lika försvunnet som pinnglassen från förra sommaren.

Den insikten gör ont, den sätter skor på fötterna och den tar en raskt ut genom ytterdörren. Det enda den inte gör är att den inte förklarar. Om jag bara kunde fatta...

 

Chauffören släpper fimpen och släcker den mot asfalten med skosulan. Han tar de två stegen upp i bussen igen.

  - Nu kan vi väl avsluta det här tramset. Det finns tomma säten i bussen och vi vill alla fara vidare, eller hur?

  - Jag har inte bråttom. Det här handlar om principer, svarar mannen i mittgången.

  - Det här vansinne och inget annat!

  - Bjäbjäbjä, härmar mannen med hög röst, innan han kastar ut rabarberna med full kraft genom de öppna bussdörrarna. De stora blasten bromsar upp och de hamnar vid dikeskanten, en dryg meter från bussen.

Han pekar ett långt finger mot chauffören och fortsätter:

  - Hörrudu! Jag säger som pastor Engström: ”Man fördömer det man inte förstår”!

Han möts av inget mer än en snörpt mun och en blick som himlar. Chauffören sätter sig igen och gör det bekvämt för sig, beredd på en lång väntan. Kepsskärmen skuggar hans ögon.

 

Jag undrar över pastorn. Det vore intressant att veta i vilket sammanhang han sa de där orden, det var onekligen klokt sagt. Och jag begrundar innebörden. Man kan inte förstå och fördöma samtidigt, för i förståelsens insikt ryms empatin. Vackert. Det måste vara så han menade. Andemeningen i orden är också att man verkligen ska försöka förstå, för annars förskjuter man, förnekar och dömer ut.

 

Jag avbryts i tankegångarna av att en svart katt hoppar in genom mittendörrarna och stryker sig mot stövlarna på vår stoppkloss. Mannen böjer sig ner, klappar katten och mumlar små obegripligheter med tillgjord röst. Sen sätter han sig ner på golvet, oväntat vigt, med benen i kors. Katten lägger sig till rätta mot stövlar och lår. Han börjar klia katten på magen och de ser båda synnerligen nöjda ut.

  - Du kan köra, jag sitter ner nu, säger mannen efter en stund i en ton som andas mer försonlighet än tidigare.

Chauffören sticker ut huvudet från sin plats, ler mot synen som möter honom och talar lugnt:

  - Sätt er på ett säte. Inga passagerare i mittgången, du vet.

  - Katten, svarar mannen, pekar och skakar på huvudet.

Det som såg ut som en öppning förvandlades till en fästning. Nu är vi definitivt fast här ett tag.

 

Men inte jag, jag har bestämt mig. Jag reser mig, ler mot mannen och katten på golvet när jag kliver förbi och ut. Där samlar jag ihop de slängda rabarberna och sträcker dem mot honom.

Han ser på mig. På rabarberna. Och sen mig igen, innan han återgår till att klia katten på magen.

Jag tar rabarberna med mig och går tillbaka i bussens färdriktning. Småsten och sand knastrar under sandalerna. En doft av torrt gräs blandas med varm asfalt. Jag drar upp skjortan ur byxlinningen och låter den hänga löst.

När jag kommit till första krönet vänder jag mig om. Värmen från vägen får bussen att flimra, annars ingen rörelse i landskapet. Varken på vägen, fältet eller himlen.

Jag fortsätter gå, slänger upp rabarberknippet mot axeln. Jag uppskattar tiden till att komma hem igen till ungefär fyrtiofem minuter. Max en timma.

 


                                                                                               

Tisdag 23 juli



Burspråk



Sylvia Brauns Haking


 

   Hon stryker den smala flickhanden över håret och rättar till flätorna. Så böjer hon sig mot honom och frågar, nästan viskande för att inte skrämma honom:

-  Vill du berätta för mig vad du kan se av din omgivning från där du sitter nu, lille vän?

Han tvekar en sekund, men lusten att bravera segrar över rädslan. Han är sprängfylld av berättarlust och här är nu äntligen en vettig lyssnare, beredd att ta till sig vad han har att säga.

   -  Javisst, det vill jag gärna! Som du ser så är synfältet begränsat. Snett ut från södra utkiken där borta ser man ett bord, stolar, diskbänk och grönflammiga skåpluckor. På fönsterbrädan bakom bordet står några nyckfullt skötta krukväxter. Ser du brödrosten där, med högarna av spännande smulor under?

 Flickan nickar och han suckar med böjt huvud:

  -  Tyvärr oåtkomliga härifrån.  Nåja, man får vara glad över allt annat man kan titta på. Här, från norra utkiken, syns en soffa med lockande blommiga kuddar, som jag nog skulle vilja undersöka, om jag fick tillfälle till det, och en ännu outforskad gardinstång. Något mer du vill veta, Dorina? Det var så du hette, inte sant?

   Flickan som kunde tala med fåglarna nickar igen:

  -  Det stämmer. Jo, jag undrar - eh - trivs du här? Blir det inte väldigt ensamt på dagarna?

  - Inte alls, kära du - jag trivs faktiskt utmärkt. Min bostad är luftig och står ju med ena långsidan mot en glasdörr, låst givetvis. Därutanför finns det mycket att titta på; bortom terrassen ligger en trädgård med asp, al och björk, och därovanför åt höger står branten furu-mörk. Fågelkvitter tränger in så här på våren - avlägsna anförvanter av ett råare och härdigare slag berättar om världen därute. Men vem vill väl dit ut, där lagen lyder ’äta eller ätas’?

   Dorina ryser, tagen av hans lika medryckande som skrämmande berättarstil, så han fortsätter:

  -  På dagarna, då Jättarna - tjänstefolket - är borta, då finner själen ro och sinnet lugn när kroppen sitter uppspetad på en av utkiksplatserna. Då kommer minnena från Tiden Innan. Då utestängs det bittra nuet, som annars gör sig påmint i form av min kusin Pyrrhula därute, åklagare och domherre, som anklagande stirrar på mig genom glasdörren från sin favoritsten i terrassmuren där borta!

   Han burrar upp sig och den pipiga rösten antar en trotsig skärpa:

  -  Men vem bryr sig om honom, så domherre han är? Mitt samvete är rent som källvatten. Jag tar inte på mig någon skuld för det som hände, det ska du veta!

   Dorina är klok nog att inte låtsas om hans utbrott utan lägger huvudet på sned för att blidka honom och fortsätter sin utfrågning:

  -  Du har ju inte alltid bott här, vad jag vet. Berätta lite om hur det var hos den Gamla  Damen, som ni... du...bodde hos innan!                                                      

 

Hennes samtalspartner lyser upp och sätter genast igång, nu med en längtansfull ton i sitt kvitter:

  -  Jo, du förstår, förr, när vi var två, så stod den här bostaden högt över marken och vi såg ut genom ett vanligt fönster ner på trädkronor som svajade i vinden mellan huskropparna. Den Gamla Damen tog väl hand om oss på den tiden, skämde bort oss kan man nästan säga, så vi översåg med hennes beskäftiga pratande och kuttrande. För det mesta var det lugnt och tyst i lägenheten; det enda bullret var den Vuxne Sonens hemkomst på kvällarna, när han berättade om sitt arbete.

   Den lille pratmakaren tystnar några sekunder och flickan tycker sig se en tår blänka till i hans ena öga, innan han vänder bort huvudet. Efter en tyst minut återtar han entonigt:

  -  Ett fridfullt liv var det - och hade så förblivit, om inte den Gamla Damen hade halkat omkull på hallmattan och fått en hjärnblödning. Hennes död grep oss djupt. Den Vuxne Sonen blev sig aldrig riktigt lik efteråt och det var som om min partner smittades av hans onda. Hon blev inåtvänd, var ömsom likgiltig för omvärlden, ömsom stridslysten, nästan farlig... och hon teg... teg... inte ett ord, inte en ton...

   Han burrar upp sig igen och verkar försjunka i tystnad själv. Dorina närmar sig honom försiktigt men han ger inte ifrån sig ett enda litet pip, så hon står kvar och väntar.

 

                                                        *    *    *    *    *    *      

 

Med ens vänder han på huvudet och stelnar till. Bang!! Dorina kan nästan höra det lilla hjärtat picka när han väser:

  - Hörde du? Att det alltid måste dänga igen ytterdörren så att man hoppar högt, det där Jättebarnet! Titta så det kommer insläntrande... och nu, nu slänger det ifrån sig ryggsäcken så skolböckerna far över golvet! Har du sett vilket monster? Och han ska vara din kusin? Hjälp, nu kommer han hitåt! Jaha, han har förstås fått syn på dig! Om jag bara kunde dra och lämna er två åt varandra -  men jag har ju ingenstans att ta vägen, min stackare!

  Dorina hyssjar lugnande. Till svar får hon ett surmulet ’hrrrp’ och känner att hans vanliga hjärtrytm är tillbaka. Hon höjer på huvudet och hälsar  på sin lille slarver till kusin med ett leende och en kram, som han förläget drar sig ur.Äsch, lägg av Dorran - jag är väl inget småbarn heller! Jag vill hälsa på Swiss...

Men hans flera år äldre kusin tar resolut och vänder på honom och pekar på böckerna på

golvet. Innan hon hinner säga åt honom, fattar han vinken, rycker på axlarna och går och plockar upp sina böcker. När han har lagt ryggsäcken på köksbordet, vill Dorina stryka bort hans sura min med några uppmuntrande ord:

  -  Pelle, kom hit - fort! Han tittar efter dig! Ska du inte komma och hälsa på honom som du brukar?

 I ett huj är pojken där och flickan ångrar nästan sin vänlighet, när hon genast känner hjärt-

pickandet igen. Inte undra på att den lille stackaren där inne blir livrädd av de häftiga rörelserna och den gälla barnrösten:

  -  Swiss, Swiss, Swiss - ja, kom då! Ska du känna på fingret? Aj aj - fy, inte bitas! Såja,

lilla gubben - håller du på och pratar med Tant Dorina nu igen? Vad är det egentligen ni pratar om hela tiden - och varför hör man inte vad ni säger?

    Innan Dorina hinner tänka ut ett svar kommer Pelles mamma ut i köket för att ställa fram lite mellanmål till de båda barnen. Dorina hör ett fnysande bakom gallret:  Vilken fräck typ, va! ’Lilla gubben’ - det kan han vara själv! Komma och påstå att jag biter honom i fingret! Tack och lov ropar Jättinnan på honom - nu ska hennes Jättebarn äta sin mellis. Äta, äta, äta; aldrig gör de annat, jo, pratar förstås. Och grälar och bråkar.

’Diskuterar’, säger Jättinnan. Ha!  Så där, nu springer han bort och glufsar i sig sin hallonkräm med mjölk. Jaså, du vill vänta lite med att äta, Dorina - bra, då kan vi talas vid lite till i lugn och ro. Varsågod och fortsätt med din utfrågning!

   -  Blir du inte rädd av allt det här grälandet och bråkandet! Det verkar vara en högljudd familj du har hamnat i!      

   - Joho du, det är det minsta man kan säga! Och när Jätten är hemma blir ljudnivån ännu  högre, nästan lika skrämmande som det mardrömsframkallande Slangdjuret som med ojämna mellanrum promeneras runt här i huset. Du skulle se vilket vanskapt huvud det har, som ett enda stort hål, en gapande mun, som slukar allt i sin väg. Inga ögon, inga känslor har det, och ett entoningt, hotfullt surrande språk. Hjälp, titta! Där kommer ju Jättinnan släpande på det! Ställ dig i vägen för henne, snälla Dorina! Jag klarar inte av hennes sentimentala svammel, när hon försöker trösta mig...                                                                                                                        

    Dorina efterkommer genast hans begäran, men när Jättinnan, Pelles mamma, drar fram Slangdjuret för att göra rent golvet framme vid fönstret, och  klappar Dorina på kinden och sedan gör en gest mot köksbordet, så blir flickan tvungen att flytta på sig en aning. Jättinnan ojar sig:

   -  Har du sett så skräpigt här blir, Dorina! Stackars lille Swiss - vad han måste sakna sin Baby Jane! Jag måste dammsuga golvet här, förstår du väl, lilla Swissgubben. Vill du kanske vänta med din kräm, Dorina, och fortsätta ditt samtal med Swiss?

   Flickan som kan tala med fåglarna ger Jättinnan ett småleende och nickar. Jättinnan drar vidare med sitt Slangdjur och Dorina känner att  hennes nyfunna lilla vän  försöker förmedla något igen:                                                             

  - Usch, jag tål inte det där ljudet de har hittat på åt mig - vem sjutton vill heta Swiss? Det låter ju inte klokt. Serinus Canaria var namnet, och min partner hette Fringilla. Hon visade aldrig med en min vad hon tyckte om att bli kallad ’Baby Jane’, lika lite som hon visade någon rädsla för Slangdjuret. Hennes känsloliv var mycket oberäkneligt. Säkerligen bidrog Slangdjuret till att förvärra hennes tillstånd, som var mycket dåligt när vi flyttade hit från den Gamla Damens hem.                                                                                                                     

    Dorina håller andan. Nu börjar deras samtal ta en allvarligare vändning. Ska hennes samtalspartner äntligen låta henne ta del av det fruktansvärda som alla i familjen misstänker har hänt? Men det är bara en misstanke -  ingen såg när det hände eller vet vad det var som ledde fram till det fasansfulla slutet. Flickan andas ut och koncentrerar sig på den lilla varelsens hjärnaktivitet.  Hon lutar sig över honom och han böjer ner huvudet som om han vet vad som ska komma. Han kanske rent av önskar göra sig kvitt sin hemlighet?   

  -  Serinus Canaria, jag har nog märkt att du inte mår så bra själv. Vill du inte berätta för mig vad som hände? Du säger hela tiden att du inte känner dig skyldig till det, och jag tror dig. Jag lovar att ingen kommer att beskylla dig för någonting - du har mitt ord på det, som din vän och beskyddare.  Berätta bara precis hurdet var, utan omskrivningar och utvikningar, så lovar jag att inte avbryta dig!           

 

                                                         *     *     *     *     *     *  

 

  - Fringilla var den som först anade vad som skulle hända. Hennes intuition svek aldrig. Hon blev fruktansvärt upprörd när den Vuxne Sonen en dag några månader efter sin mors död städade vår bostad noggrannare än vanligt, fyllde på vårt matförråd till övermått och gav oss vatten för flera dagar. När han gick till sängs den kvällen täckte han inte genast över oss med den mörkblå broderade sidenduken, som han alltid kallade vårt ’nattatyg’, utan satt först en stund och bara tittade på oss, suckande och mumlande.Era små stackare! Vem ska ta hand om er nu då?

Under flera dagar och nätter fick vi sedan klara oss själva. Telefonen skrällde några gånger och vi hörde posten dunsa ner genom brevlådan i hallen, men dörren till Sonens rum förblev stängd. På fjärde dagens morgon dök Jätten upp, en släkting till den Gamla Damen och Sonen.  Vi kunde förstås inte se något därinne i vår bostad under den mörka duken, men vi kände igen rösterna. Nu blev det ett springande och ett ringande som gjorde oss alldeles vimmelkantiga - det kändes lite bättre när de så småningom tog bort nattatyget och vi kunde se vad som var på gång. När några karlar kånkade ut Sonen på en bår så tittade han inte ens på oss, låg bara där med slutna ögon i ett vitt ansikte. Och när de sedan täckte över honom och band fast honom med remmar for Fringilla in i ett hörn och grät ljudlöst.

    Ja, så kom det sig då att vi hamnade här - för Jättebarnets skull, sa man. Men för det mesta var det Jättinnan som passade upp på oss. Efter min partners tragiska slut är det hon som har hjälpt mig att komma över det värsta - när hon har tid, för hon tycks alltid vara jäktad, stackars varelse. Ibland ser jag inte dagsljuset förrän fram på förmiddagen, bostaden städas inte alltid så noga och kosten är i ensidigaste laget. Mer frukt och grönsaker vore önskvärt. Märkligt att hon inte fattar att också jag behöver näringsriktig mat likaväl som de själva - de är ju faktiskt mina tjänare, vilket de ibland tycks glömma. Ja, jag ser att du ler, Dorina, så jag tolkar det som att du förstår mig.

   Hur det var sedan? Ja, i början var det svårt för oss båda. Fringilla, som de envisades med att kalla för Baby Jane, vande sig aldrig. Hon tynade bort inför mina ögon. Ömsom kurade hon i ett hörn, ömsom fick hon raseriutbrott och gav sig på mig, sin egen son, med vansinnet lysande i sina underbara ögon.

   Jättarna? Nej, de förstod aldrig att hon var sjuk. De trodde att vi var osams. Du skulle ha hört dem: ’- Titta, nu slåss dom igen så fjädrarna ryker!’  -’Det verkar vara honan som ger sig på hannen - hon är nog missnöjd med honom - ha ha ha!’  ’- Vi kanske ska ta och skilja dom åt?’

   Måhända hade det varit en klok åtgärd. Det är möjligt att Jätten hade rätt i att min mor Fringilla, kallad Baby Jane, verkligen var missnöjd med mig, men knappast i det avseende han menade. Men det får vi aldrig reda på, för hon lämnade aldrig ifrån sig sina innersta tankar och känslor.

  - - - -  Förlåter du mig, Dorina, om jag  gör en kort paus i mitt berättande? Just det - det är mitt hjärta igen; du har ju talat om för mig att du kan förnimma när jag blir upprörd. Mitt hjärta klappar just nu fortare , eller  ’pickar’, som du kallar det. Nu måste jag lugna mig lite, för bilderna som blixtrar förbi i mitt inre  påverkar mitt annars så harmoniska sinnelag. Jaja, jag vet att du vill höra alla detaljer, men utan  att jag blir alltför mångordig; du får hejda mig om jag felar på den punkten. Låt mig få tänka efter någon minut innan jag fortsätter.

  - - - -  Det är vår igen, snart sommar. Hur jag vet det? Det känns i kroppen framför allt, jag är orolig, har svårt att sova och får en underlig längtan i blodet, en längtan som inte får något utlopp. Mitt beteende oroar Jättarna, mitt tjänstefolk. ’- Hör på Swiss! Han längtar nog efter sällskap. Säkert saknar han Baby Jane - han har väl vårkänslor, han som alla andra.’              

  ’- Ska vi släppa ut honom lite? Det är ju sommarvärme ute och grannens katt syns inte till.’

Bevare mig väl! Tack så mycket för omtanken, men jag trivs utmärkt ensam. Mina dumma ’vårkänslor’ går över om jag sätter mig framför spegeln en stund och utbyter tankar med den vackra varelsen där, och jag bestämmer själv när jag vill ut härifrån. Något sällskap behöver jag inte, inte efter Fringilla.                                                            

 

Så här på våren roar det mig att iaktta livet utanför gallret. Dörrarna ut till terrassen står öppna när det är riktigt varmt och den friska doften tränger genom gallret. Du kanske har sett myrorna, Dorina? Som vanligt varje vår så invaderas det här huset av de små långbenta svartingarna. De vågar sig till och med in i min bostad, men så länge de inte ger sig på min föda så får de vara i fred. Särskilt goda är de inte heller, fast jag vet fågelarter som betraktar dem som delikatesser. Jättinnan brukar klaga högljutt över de ’förbaskade myruslingarna’ som hon kallar dem, men jag tror att hon liksom jag själv hyser en motvillig beundran för dem. De är klyftiga små rackare, och vet precis vart de ska ta vägen när de hör Jättarnas steg. Deras språk är nästintill obegripligt, svirrande och metalliskt, med torftigt ordförråd och en grammatik lika aggressiv som de själva. Det enda de tycks frukta utom Jättarna - och mig förstås - är en varelse som de kallar ’Ante’, av släktet ’Simex’, eller något i den vägen. Kan du förstå deras språk, Dorina?- - - -  Du skakar på huvudet; nej, jag tänkte väl det. Men någon nytta gör de väl i naturen, de som så många andra.

   Jag minns att Fringilla var lite rädd för dem och inte tyckte om när de kom för nära vår bostad. En gång råkade en av dem falla i vår vattentank, och hon stirrade skräckslagen på dess utdragna dödskamp, ända tills den hårda lilla kroppen låg där och slog mot tankens gula plastväggar med alla benen slaka. Det var kanske sådana händelser som påverkade hennes humör, eller lockropen från bofinkarna och domherrarna, våra anförvanter utanför glas-dörrarna, som de brummande humlorna dunsade mot, oupplysta som de är om gravitationens lagar,  eller kanhända blev hon förvirrad av susandet i tallarna utanför - vad vet jag? Som jag sa förut, så anförtrodde hon sig aldrig åt mig, trots vårt nära förhållande. Nu tycker du jag blir för mångordig igen, inte sant Dorina? Nåja, jag närmar mig slutet på den här sorgliga historien. Döm själv sedan om jag har haft någon skuld till det som skedde!

 

                                                      *    *    *    *    *    *

  

Det är ett år nu sedan det hände. Hon fick ett utbrott tidigt en morgon i maj  - anledningen kan ha varit precis vad som helst. Hennes raseri var fruktansvärt, någon möjlighet att lugna henne fanns inte, hon anföll från alla håll och det krävdes all möda i världen att försvara sig.

   Naturligtvis visste hon inte vad hon gjorde. Hon kanske såg något som inte fanns där - vad vet jag? När striden var över klamrade jag mig fast vid norra utkiksplatsen, darrande av utmattning och sorg. Inte ens Jättebarnets skrik när det tog bort sidenduken och fick se förödelsen fick mig att röra mig. Vad kunde jag ha gjort, Dorina? När hon flög rätt mot mig menar jag.

   Därför var det så orättvist när Jättebarnet skrek och snyftade, att jag hade hackat ut hennes ögon. Det hade jag visst inte - du måste tro mig! Hon flög ju rakt mot min näbb! Vad annat kunde jag göra än värja mig?

                     

 

Måndag 22 juli


Slaktarsup


Ulrika M Lindgren

 

Rikard Andersson såg upp på skylten där det stod SLAKTHUSOMRÅDET med stora bokstäver på plåten. En sidvind fick skylten att kränga till och kedjorna den hängde i rasslade så att en flock skator flaxade iväg från ett hustak. Rikard stod vid den breda infarten och hade huvudgatan framför sig. Han höll upp handen för att inte bländas av morgonsolen. En man kom ut från ett hus och gick iväg med en skottkärra, någon öppnade ett fönster och ropade efter honom, mannen lyfte armen för att visa att han hade hört. Två kvinnor kom gående i långa svarta klänningar, på huvudet hade de vita hättor som markerade att de sysslade med mat. De bar ett stort rykande kärl mellan sig som de nu ställde ner för att vila armarna. En man gick förbi och lyfte på hatten för dem. De neg mot honom, tog tag i kärlet och stretade vidare. Längre bort stack en smal skorsten upp och pumpade ut svart rök, vinden tog tag i sotet och svepte det vidare långt upp i skyn innan det skingrades och försvann.
Rikard drog fingrarna genom sitt ljusa hår och satte kepsen på huvudet, tog sin kappsäck och gick in på området. En vagn som drogs av två hästar kom i full fart bakom honom, hästarna frustade så att vit fradga stänkte på honom när de passerade. Grisarna som trängdes på vagnens flak skriade när vagnen svängde tvärt åt höger för att komma in i en fålla. Ett tåg rullade sakta in på området med nötkreatur i boskapsvagnarna, desperat tryckte korna ut sina blodiga nosar mellan ribborna. Tågets hjul skrek mot rälsen när det saktade in, oljudet blandades med djurens brölande. De anar att döden väntar, tänkte Rikard. En unken stank var plötsligt över honom och han hade aldrig känt något liknande förut, en sötsliskig blandning av ruttet kött, blod och avföring. Det var som en käftsmäll, så äcklig att benen nästan vek sig under honom. Lika plötsligt som den kom försvann den. Han tog ett djupt andetag för att rensa rent i näsa och lungor och lugna magen. Några morgontrötta byggnadsarbetare följde honom från ett av de cementfundament som fanns på området, de hade garanterat arbete ett par år till, området skulle bli dubbelt så stort när det var färdigbyggt. En skylt visade var man sökte arbete och Rikard gick mot byggnaden. En man fanns redan i väntsalen, han nickade mot Rikard som satte sig på en av stolarna längs med väggen. En ren trasmatta låg på golvet framför honom och på andra sidan rummet stod ett bord med en bunt papper på. Mannen pekade mot bordet. Rikard gick dit och förstod att han skulle skriva in sina personuppgifter där. En blankett var ifylld och skvallrade om ett utländskt namn, Adolf Strecher. Rikard vände sig om, kommer det folk utomlands ifrån för att söka jobb? En sliten äldre man kom in och satte sig på stolen där Rikard suttit. Han drog med ovansidan av handen fram och tillbaka under näsan, la kepsen på knät och nickade mot Rikard och den andre. Dörren på andra sidan väntsalen öppnades och en stor man med barsk uppsyn kom in. Han satte händerna i sidan och tittade på dem. Hans namn var Harald och han var anställd av Stockholm Stad som arbetsplatsfördelare. Det var ett lätt jobb i dessa tider när arbetslösheten var stor. En ny slaktarpaviljong hade öppnat i dagarna och nu efterfrågades två stycken män till renseriet.

— Jaha, vi behöver två man till tarmrenseriet, sa Harald med stark stämma.

 Rikard tog av sig kepsen och bockade. Den gamle mannen viftade med kepsen i handen.

— Jag har jobbat som egen slaktare i hela mitt liv, men blev tvingad att lägga ner verksamheten när ni skulle bygga det här satans slakteriet och ta över hela kötthandeln.

Hans läppar tycktes försvinna in i munnen när inga framtänder hindrade.

 — Nu sitter alla slaktare här med mössan i handen, fortsatte han. Nä, renseriet är för småkillar.

Rikard förstod att det var stora förändringar i staden.
— Då får du vänta och se om det kommer in något slaktarjobb idag, du vet att ni som haft egen rörelse går före andra, svarade Harald.

Sedan vände han sig om och pekade på Rikard och Adolf Strecher.

— Ni kommer med mig om ni är intresserade.

Rikard hade aldrig varit orolig för att han inte skulle få jobb, eller han hade helt enkelt inte tänkt så långt, allting hade gått så fort. När det blev uppenbart att hans älskade Charlotta var gravid hade de kommit överens om att han skulle söka arbete i Stockholm eftersom det var hopplöst att få arbete i Katrineholm. Han och Charlotta hade redan pratat om att åka tillsammans, nu fick han åka själv istället. Han var oändligt tacksam när han nu förstod att han fått arbete. Dock verkade det som om tarmrenseriet han var på väg till, inte stod värst högt i rangordning. Men det gjorde ingenting, bara han tjänade tillräckligt med pengar för att senare kunna ta hit Charlotta och den lilla.

De följde efter arbetsledaren ut ur väntsalen, korsade huvudgatan och klev in i det kyliga renseriet. Odören han känt tidigare kom tillbaka men nu som en mindre pust. Han hostade för att dölja att han fick kräkkänslor. Svinens maginnehåll låg på borden i väntan på att plockas isär. Solen lyste på inkråmet som fortfarande glänste av magens vätskor, nyss uttaget av slaktaren. Två tarmrensare som redan var i arbete nickade mot dem när de klev in genom dörren. En korpulent man såg dem från sitt kontorsfönster längre in i renseriet och kom ut hälsade dem välkomna. Han var klädd i ett vitt förkläde som täckte honom från bröstet ner till fötterna. Mustaschen var kraftig och formad med en liten lock längst ut. Han var rosig om kinderna och stank sprit. Han såg på dem och snurrade på mustaschen.

—  Jag heter Jussi Nilsson och kommer att vara er bas här. Ni får lyssna noga när jag visar er i vilken ordning ni ska ta hand om innanmätet. De andra kan bistå er om ni har något att fråga om. Han gav dem varsitt förkläde, Rikard som inte var lika stor som de andra fick lägga flera veck vid magen för att inte kliva på det.

Det var djävulskt kallt i lokalen och Rikards själ var djupfryst vid dagens slut. Hans kroppsbyggnad var tunn, det fanns bara senor och muskler på honom, kylan kröp in i honom fortare än på de andra som hade lite hull på kroppen. Som avslutning plockade Jussi upp en flaska brännvin och log stort mot dem.
— En slaktarsup tar vi alltid efter dagens slut och  idag har ni jobbat bra grabbar, vi har fått mycket gjort. Nu kommer belöningen.

Han smekte flaskan och höll den mot bröstet, korkade upp och förde den mot munnen och drack glupskt några klunkar, torkade munnen med armen och frustade.

— Ah, vad gott, avslutade han.

Han räckte över flaskan till Rikard som inte ville ha, men kände sig tvungen. Far hade alltid varnat honom för spriten.

— Det är en satans dryck som tar vettet ut skallen på dig, och fort går det!

Rikard såg honom framför sig, argsint viftandes med fingret. Han tog en slurk och svalde. Det brände hela vägen ner till magsäcken. Värmen som sedan spred sig ut i blodådrorna var sagolikt skön. Nu har jag svalt djävulen, tänkte han. Flaskan gick runt tills den var slut.

— Det här bjuder staten på, sa Jussi och frustade när han tömde det sista i flaskan.

Alla flinade, Rikard också. En bubblande lycka fick honom att vilja komma ut och röra på sig. Han tog några steg mot dörren men signalerna från hjärnan som talade om att han skulle gå fungerade inte. Han sjönk ner på en stol som stod vid dörren. Strecher och Jussi gick ut på grusplanen, de lämnade dörren öppen efter sig och tände varsin cigarr. De andra två gick hem.

Strecher tål det här, han har smakat tidigare, tänkte Rikard. Obehaget steg ytterliggare och hans syn försämrades. Vad är det som händer med mig. Förlåt, förlåt far. Jag kunde inte säga nej. Det gick inte att värja sig. Nu kommer djävulen och straffar mig. Tobaksröken letade sig in genom dörren och in i hans näsa, den normalt goda cigarrdoften var stickande. Han lutade sig bakåt och blundade men då flöt hjärnan runt i huvudet och han blev illamående. Han spärrade upp ögonen istället och försökte fokusera på en pelare framför sig. Jussi kom in för att hämta något, han upplöstes till två gestalter som gick ihop och flöt isär om vartannat och verkade sväva fram. Rikard försökte lyfta armen för att be om hjälp, men det gick inte, han hade blivit helt kraftlös. Så stod Strecher plötsligt framför honom.

 — Junger man, du an die frische luft, sa han och tog tag i Rikard, som var oändligt tacksam över detta, och ledde ut honom. Magen vände sig ut och in på grund av rörelsen och nu fick han den starka spriten en gång till i strupen. Strecher hann undan innan kaskaden kom. Det sved i halsen av spriten och magens sura safter. Huvudet värkte ohyggligt och han skämdes över sitt uppförande. Han satte sig på trappan utanför dörren med händerna mot pannan. Gode gud, låt mig få en säng så att jag kan få vila, tänkte han.

 

Räntan, det vill säga innanmätet från djuren, kom över till rensarna från slakteriet under hela dagen. Så länge slakten pågick hade de arbete, det var de som lämnade arbetsplatsen sist.
Strecher räckte över de gråa och sladdriga tarmarna som skulle tömmas och bli korvskinn till Rikard som trasslade ut dem och körde dem genom valsarna. Skiten pressades ur och stanken var vidrig. Då var det bra att ha en sup i sig. Rikard valde att hellre vänja sig vid skitlukten än att bli sjuk av spriten igen. Tre, fyra gånger varje dag gick flaskan runt, då satte han tungan i flaskhålet, skakade på flaskan och låtsades dricka.

Strecher hade arbetat på ett slakteri i Tyskland. När han hade hört att det behövdes folk med erfarenhet i Stockholm tog han chansen och åkte. Tyskarna var uppskattade inom slakteribranschen för att de hade grundläggande kunskaper och lärde sig språket fort. Strecher lärde Rikard allt han kunde om korvtillverkningen. De två delade rum med Jussi bakom renseriet. Det hände att han väckte dem på natten för att ta en sup, Jussi hade gjort klart för dem att om man inte drack med honom var man inte välkommen. Supen tillhörde en del av lönen, den gjorde arbetaren avslagen och okänslig så att det inte klagades för mycket. Men det var en balansgång, det fick inte bli för mycket heller, då kunde de bli slarviga med kniven och slinta.

 

Veckorna blev till månader och vintern närmade sig.

Strecher försvann på morgnarna innan de ätit frukost och Rikard undrade vad han gjorde. Den här morgonen steg han fort upp ur sängen och drog på sig byxorna när Strecher smög ut. Stegen i det frostbitna gruset vid sidan av huset avslöjade var han var. Rikard smög fram och tittade runt hörnet, Strecher stod lutad med ena armen mot husväggen, såg ner i marken och hostade våldsamt, ångan spred sig runt honom på grund av kylan i luften. Efter en stund avtog hostattacken och han tog bort näsduken från munnen. Den var rödfärgad. En ny attack kom, när den gick över lutade han sig mot husväggen och sjönk ihop. Rikard tvekade fortfarande om han skulle visa sig, kikade fram en sista gång och såg att Strecher drack ur en spritflaska.

— Har du ordning på kniven idag?

Strecher satte nästan i halsen. Han torkade av flaskan och gömde den fort innanför skjortan.

—  Was meinst du, sa han bistert.

— Du blir oskarp och kan slinta.

—  Zum teufel, das ist inga problem. Ich habe kontrolle.

Strecher gick förbi honom för att komma in. Han hade så bråttom in att han gick rätt in i dörrposten.

— Scheisse, sa han med handen mot pannan.

Rikard följde efter honom.

— Du måste söka hjälp, det kan vara lungsoten du fått.

Jussi kom ut genom dörren och Strecher smet in på rummet.

 

En man klev in på tarmrenseriet med en läkarväska i handen.

— Vem är Adolf Strecher, ropade han.

Alla stannade upp. Strecher kom upp från källaren och höll en näsduk över munnen. När han såg läkaren stoppade han fort ner den i fickan.

—  Ich bin´s, herrn.

— Jag vill be dig komma med mig för en läkarundersökning.

Strecher såg sig snabbt omkring.

— Warum?

— Det kan vi tala om på mottagningen. Skynda dig nu.

Strecher var blek och blodet i mungipan förstärkte blekheten ännu mer. Han tog av sig förklädet, tvättade händerna och gick iväg med läkaren. 

 — Lungsot, sa Jussi när Strecher gått iväg. Det smittar mellan djur och människa och kan bli en epidemi. Så fort någon hostar lite för mycket tas han bort från arbetet. Nu tar vi en sup för att rensa bort bacillerna, sa han och tog upp flaskan som fick gå runt.

Den kvällen kom inte Strecher tillbaka, inte dagen efter heller. Rikard frågade vart han tagit vägen och fick veta att han var på sjukhuset och att han inte skulle komma tillbaka. En ung man som hette Gustav anställdes istället. Han var en slarver och pratade oavbrutet. Det var som att han inte kunde låta tystnaden komma i hans närhet. Rikard höll sig långt borta från honom. När det var dags för en sup gick munlädret extra mycket och det var stora klunkar som svaldes, till Jussis förtret. En eftermiddag gick Gustav till köttkvarnen för att som vanligt mala delar av inkråmet till pölsa. Slaktarsupen hade nyss gått runt och började sannolikt gnida hjärnans nervcentra hos alla utom en.  Någon tog emot inkråm vid dörren. Rikard var precis på väg till dynghögen med allt träck han tryckt ut under förmiddagen när det hände. Ett gällt ljud fick alla att stanna till och förstenas. Det kom från köttkvarnen. Skriket från Gustav gav skräcken ytterliggare ett förvridet ansikte. Rikard reagerade direkt och sprang dit. Han kastade sig fram för att stänga av maskinen, som gick runt ytterliggare några varv innan den stannade helt. Gustav hade svimmat och hängde utmed maskinen. Rikard ropade till de andra som hade lamslagits av skriket att de skulle hålla upp kroppen för att lättare kunna hantera den fastklämda handen. Han hittade ett bryne som han stoppade in mellan knivbladen under köttkvarnen. Sakta vreds knivarna motsols. Blodet droppade ner på golvet och spred sig ut i skårorna mellan kakelplattorna. Till slut kunde handen lyftas ur. Två fingrar var borta och låg kvar i köttkvarnen. Jussi la en stor trasa om handen och skickade efter läkaren. Han kan vara glad över att tummen inte skadades, tänkte Rikard.

 

Nästa söndag tog Rikard hästskjutsen till Sankt Jörans tuberkulos sjukhus.

Skylten på dörren till avdelningen talade om att det var plats för tjugo stycken patienter i sjukhussalen. Det stämde inte konstaterade han direkt när han klev in för sängarna stod mycket tätt och osymmetriskt, men det såg i alla fall rent ut. En patient lutade sig över en hink och hulkade men hann inte fram, magsaften rann ner på utsidan av hinken där det redan hunnit torka åtskilliga gånger. Två systrar lutade sig över en patient längst ner i salen. De skakade på huvudet och drog upp lakanet över hans ansikte och körde ut sängen via en dörr som gick till ytterliggare en korridor. En syster visade fram honom till Strecher som hade krympt ihop till en oigenkännlig man. Rikard stannade vid gaveln av sängen med kepsen i handen och harklade sig. Strecher vände sig om och stönade när han såg Rikard.

— Åh, es gibt inget att se, sa han och tog en blodig näsduk och förde den mot munnen.

— Jag ville se hur du mår och tog med mig lite korv och bröd till dig.

Rikard höll fram paketet med maten.

— Danke, leg das, sa han och pekade på en hylla ovanför sängen.

— Hur mår du? frågade Rikard när han öppnade paketet och la upp det.

— Es ist helvete mit alles. Nicht gut, und jag inte har något arbeit, sa han med låg röst innan hostan tog över. Han la sig på sidan och hostade tills han kräktes och spottade gult i ett kärl. Rikard tittade bort och höll en näsduk för munnen. Strecher orkade inte prata mer. Rikard berättade istället om vad som hade hänt på arbetet, om Gustav som började efter honom och det hemska som hade hänt med köttkvarnen. Att området fått en egen slakteributik dit privatpersoner kunde komma och handla kött och korv till ett billigare pris. Strecher nickade då och då. Rikard fortsatte tills han såg att Strecher hade somnat, då klappade han honom på axeln och gick. Genom fönstren på väg ut såg han en båt sakta glida förbi på Karlbergskanalen nedanför sjukhusområdet. Han följde grusgången ner till kanalen och satte sig på en parkbänk. Vad var det som gjorde att vissa klarade sig, undrade han. Innan slakthusområdet började byggas hade det funnits många små slakterier som inte varit så noga med renligheten. En tuberkulosepidemi hade spridit sig över hela Stockholm. Nu var det bättre men sjukdomen härjade fortfarande. Ett stilla regn passerade och han tog skydd under en pil som lutade sig ut över vattnet med sina långa grenar. Vad skönt det var att komma bort från arbetet. Människor flanerade förbi, familjer som var lediga och tog en söndagspromenad. Han gick mot bron som tog honom över till norrmalm och Centralstation. Nu skulle han åka hem till Charlotte och hälsa på.

 

Valsarna skulle bytas ut för att de var utslitna. Man fick köra igenom tarmarna två gånger för att det skulle bli full effekt. Rikard ville inte slänga dem utan satte upp dem nere vid salttunnorna i källaren i stället. En tunna hade brustit och ställts åt sidan för att kastas. Han lämnade in den hos en snickare som bytte ut några ribbor.

 

De var några stycken som brukade spelade kort på kvällarna, men insatserna hade blivit högre på sista tiden så att Rikard ville inte vara med längre. Han tog en promenad istället på slakthusområdet innan han skulle lägga sig och såg att det hade påbörjats byggen utanför området. Det skulle bli hyreslägenheter främst för de som arbetade på slakteriet. När han var på väg tillbaka passerade han anslagstavlan, ett städjobb på slaktarnas paviljong var utlyst. Han rev bort hela lappen och stoppade ner den i skjortfickan. Tänkte att han kunde lika gärna jobba på kvällarna också, hellre det än att spela kort och dricka sprit som de andra. De andra männen var nöjda, de hade bara sig själva att tänka på. Men det var inte bara det att Rikard skulle få hit Charlotta och barnet som gjorde att han ville ta ett kvällsjobb. Han ville något mer av livet. Ha något eget som kunde växa under hans händer. Han ville vidare, utvecklas och hitta nya vägar. Han visste att alkoholen var förödande. Man tappade nyfikenheten och hoppet om framtiden som Rikard hela tiden hade i bakhuvudet. Han hade en ynglings fasta tro om att allt var möjligt om man verkligen ville, den kittlade och raspade i honom konstant.

Så hade han ett kvällsjobb. Han sprutade med vattenslangen på golvet under djurkropparna som hängde i oändliga rader, tog tag i en mopp och skyfflade ner vattnet i avloppshålen som var jämnt utplacerade. Utanför hörde han kossorna råma i fållan. När han var klar stängde han dörren försiktigt som för att inte störa de som hängde där, fortsatte till vasken, fyllde på vatten i hinken och skurade golvet under slaktarbänkarna.

Förmannen kom förbi.

— Varför ligger det kvar där, frågade Rikard och nickade mot ett bord där det låg köttslamsor och delar av inkråm. Några flugor hade hittat in och svärmade över högen.

— Det där, det är rester som inte kan säljas. Slaktarna har fått ta det som kan ätas, resten ska slängas. Hittar du något så får du ta med dig hem.

Förmannen gick in på sitt kontor. Rikard gick närmare bordet, här låg tarmar som var avskurna och skiten rann ur, men de kunde användas om man la dem omlott. Några var riktigt fina. Det skulle krävas en hel del arbete men de kanske kunde säljas. Rikard tog en zinkhink och en kniv och satte igång att skära ur tarmdelarna. Han fick loss flera meter som kunde bli korvskinn. I natt hade han att göra. Han ställde undan zinkhinken, tvättade av sig och fortsatte med städningen, slängde en blick mot kontoret, såg förmannen genom en frostad fönsterruta böja sig bakåt och föra en flaska mot munnen. Efter en stund kom han ut med hatt och rock på sig.

— Kasta in det du inte vill ha i elden där borta, sa han och pekade mot en svart kamin som var tänd.

Rikard nickade.

— Och lås när du är klar, sa han och lämnade Rikard.

Han gnodde ordentligt med skurtrasan. Med en spade skyfflade han in det som var kvar på bordet i kaminen. Fort städade han klart det sista, nu ville han till källaren.

 

Han ställde ett stort kärl under varje vals. En efter en tog han upp tarmdelarna och sköljde dem först i vasken och körde dem därefter i valsarna. Lukten blev värre här nere eftersom det inte fanns ordentlig ventilering. När han kört igenom alla tog han en käpp och förde in i den första tarmen. Högg tag i slutet på tarmen med en liten krok som satt på käppen och drog sakta tillbaka. När han vänt ut och in på dem studerade han dem noga och borstade den rena. Klockan två på natten var han klar och tarmarna låg i saltkärlet. Alla sov när han kom upp på rummet. Jussi började vrida på sig och satte sig upp precis när Rikard lagt sig. Han bökade runt under sängen och tog fram sin flaska, väckte alla för att ta nattsupen.

 

Korvtillverkare Stufenmeijer såg på korvskinnen som Rikard la upp på bordet två dagar senare. De hade precis tagits upp ur saltkaret och sköljts. Åtta meter totalt hade det blivit till slut.

Stufenmeijer tog tag i ett skinn och synade det, höll det mellan fingrarna och drog lite fram och tillbaka.

— Tja, de var rena och fina. Efterfrågan är stor så jag tar det. Du får tjugofem öre per meter.

Rikard hade tagit emot vilket bud som helst. Han visste ändå inte vilket pris han skulle sätta på skinnen.

— Avgjort, svarade Rikard och höll fram sin hand mot Stufenmeijer.

Det var den första affär han gjorde på slakthusområdet.

 

En pojke föddes tio mil bort. Året var 1911. I brist på fantasi tog de namnet som dagens namnsdagsbarn hade. Det blev Anton.

 

Han skrev till Charlotta och berättade om sitt extrajobb han hade tagit och vad han sysslade med om nätterna. Snart, snart kunde de nog komma till honom.

Jussis kinder hade ändrat färgton från röd till blåröd, han hade börjat lägga över en del av sitt arbete på Rikard som han visste att han kunde lita på.

 

En morgon kom Strecher som en stor överraskning emot honom på gatan när han var på väg för hämta en ny tarmrensare.

—  Vad kul att se dig. Är du frisk?

Han tog Strechers hand och tryckte den.

— Ja, ich hatte glück, jag är helt frisk.

—  Så du är här för att söka arbete idag?

— Nein, ich kom för att säga adjö, han fortsatte, jag längtar hem till Deutschland.

—  Du ger dig iväg hemåt.

— Ja, ich möjlighet på ett jobb, enligt far.

Han rättade till den bruna kappsäcken som låg över axeln och pekade.

— Ich måste gå nu, hästskjutsen där fährt till Centralstationen.

De tog varandra i hand igen innan han gick iväg. När han klev upp i vagnen vände han sig om och ropade.

 — Jag schreibe.

Rikard såg efter vagnen tills den försvunnit bakom ett krön. Därefter gick han mot väntsalen, där han själv stått en gång och väntat på jobb.

 

Registreringsbeviset på den nystartade firman låg i väskan. Tre år hade gått sedan han hade lämnat sin fars gård, Svinkärret. Lokalen han stod i var lagom stor för honom, dessutom låg det inte långt ifrån slaktarnas paviljong. Han hade sparat ihop tillräckligt för att lägga ut tre månaders hyra i förskott. Här tänkte han jobba på kvällarna när han städat klart. Ett kontrakt med basen där han städade gav honom förhandsrätt att köpa tarmar som var skadade till ett bra pris. De var nöjda att få betalt istället för att slänga dem. Han kunde ta ut det tredubbla när han sålde skinnen två dagar senare. Han låste dörren med nyckeln han precis fått av den förra hyresgästen. Nu gick han hem och skrev till Charlotta, hon och den lille kunde komma nu. Ett rum med kök var deras nya hem utanför slakthusområdet. Äntligen skulle han få lära känna sin son ordentligt.



Söndag 21 juli


Att mobba Alex


Kevin Iversen

 

Den här berättelsen utspelar sig när jag var ung, i ett litet samhälle på den småländska landsbygden. Den handlar om mobbning, utanförskap och hämnd. En hämnd som skulle kunna uppfattas som terrorism, som den delvis utspelar sig på många platser idag.

 

”Alex, gå genast tillbaka och städa ordentligt”, sa Erik barskt, samtidigt som han log.

Alex vände i dörren, på väg mot sin lunchrast, som alla anställda snart skulle delta i.

Erik var bas över måleriet på traktens största industri, som tillverkade sjukvårdsutrustning, och hade som alla andra, baser som anställda, och till och med högste chefen för företaget, tagit som vana att skoja friskt med Alex närhelst det passade dem.

Alex gick bort till skåpet med städutrustning och plockade fram skyffel och borste. De andra där inne gick efter Erik ut ur måleriverkstaden medan de  skrattade. Om några minuter skulle de inta lunchen de tagit med sig hemifrån, och sedan, om drygt en halvtimme, skulle de ägna sig åt kortspel som alltid avslutade rasten.

Trots mobbningen som Alex utsattes för blev han inte arg. Efter åtta månaders anställning, en specialanställning genom Arbetsförmedlingens försorg, hade Alex nästan blivit van vid gliringarna som de andra utsatte honom för. Många ansåg honom som lite förståndshandikappad – men han var absolut inte dum i huvudet, som vissa trodde, utan han hade bara svårt för att agera så snabbt som många ville. Han gjorde dock saker ordentligt, även om det tog lite extra tid.

När Alex varit liten hade han ramlat med huvudet före ner från ett träd och det fanns de, även föräldrarna, som trodde att det var därför han blivit lite saktfärdig av sig. Sedan dess hade han ofta fått utstå andra barns mobbning och även vuxnas. Men han hade i alla fall klarat den vanliga skolgången och även haft ett och annat jobb, innan han som sjuttonåring fått detta arbete genom Arbetsförmedlingens försorg.

Alex hade fått lära sig att inte bli arg över otrevligheterna han utsattes  för  och för  många  mobbade är  detta  den sanning de måste leva med. Man kommer aldrig att förstå hur andra människor kan vara så elaka, och därför är det ingen ide att hetsa upp sig över deras beteende. Så Alex svalde alla glåpord och elakheter och kastade inte skit tillbaka, trots att han mycket väl förstod vad de gjorde mot honom.

Den här dagen hade börjat på samma sätt som alla andra dagar för Alex. Klockan sex  hade  klockan  ringt och en timme senare hade han varit på arbetet och börjat med att blanda färg åt målarna. Han hade snart lärt sig att få fram den rätta kulören på färgen som användes till sjukhusbord och hyllor. Sedan lade han de redan målade bordsplattorna i höga staplar för att de skulle skickas vidare in till monteringshallen där de skruvades fast på svetsade och kromade stålrörskonstruktioner, för att så småningom bli färdiga sjukhusbord. Att blanda färg gjorde honom yr, och att köra in pallarna med bordsplattorna, som normalt krävde två mans insats, gav honom ofta ryggont – men han klagade aldrig. Då skulle de bara reta honom ännu mer, eller vägra honom rätten att vara med på kortspelet som avslutade lunchrasten.

Att vara med och spela kort var en uppskattad händelse för Alex, och han hade fått vara med från första dagen han började sitt arbete. Han vann aldrig, men det var kanske som målarbasen Erik förklarat: ”Det dröjer ett tag innan man lärt sig spelet, men sedan kan man vinna hur många potter som helst”. Och i väntan på detta tömde Alex snart sin plånbok på alla de slantar hans mor skickade med honom varje dag. Ibland skrattade de rått när pengarna tog slut och han inte längre fick vara med, och ibland ändrade de reglerna från att bästa kort skulle vinna till att det var de sämsta i omgången. Men Alex var nöjd och tacksam så länge han fick vara med.

 

Alex hade städat klart och skyndade sig in i lunchrummet, för att snabbt äta sina medhavda smörgåsar som modern gjort i ordning på morgonen. Han längtade efter att få delta i kortspelet som de andra höll på med. Då reste sig plötsligt Bertil, chefen för sammansättningsavdelningen och sa: ”Kort dag idag! Landskamp på teven mellan Sverige och Danmark i fotboll, så alla får gå hem en timme tidigare idag”!

”Men jag vill spela kort”, sa Alex upprört.

”Du kan få en pris snus, för att du städade måleriet”, sa Erik skrattande. ”Annars får du nöja dig med att gå hem tidigt, som vi andra”.

Men jag bryr mig inte om fotboll, tänkte Alex – men sa inget. Han tänkte på den gången han erbjudits snus av en arbetskamrat och provat, för att de sa att det var gott. Då hade han blivit så sjuk att han tvingats gå hem, med löneavdrag, och inte blivit frisk på flera timmar. Nej snus ville han inte ha igen, utan det var den dagliga dosen av kortspel som lockade – men det verkade han inte få. Han kände sig plötsligt både arg och lurad.

När  han  stod  vid  kaffeautomaten,  och  Sixten,  från måleriet, kom och ställde ifrån sig sin kaffemugg med orden: ”Här får du en mugg till att diska, innan du går in till måleriet”, tänkte Alex elaka tankar, som han gjorde ibland när han blev orättvist behandlad. 

 

Livet är inte rättvist, tänkte Alex när han låg på rygg i sin säng på kvällen. Han såg på sin väckarklocka, som stod på nattduksbordet bredvid sängen, och följde dess sekundvisare – en rymdfarkost som satt fast längst ut på visaren och som snurrade runt på en svart botten med påmålade ljuspunkter, som liknade stjärnor. Han tänkte på sin far, som givit honom klockan bara några månader innan det där…, innan det där hemska hade hänt.

 

Han och modern hade suttit vid köksbordet och intagit frukosten när fadern kommit nerför trappan från övervåningen, ställt sig i köksdörren och sagt helt lugnt: ”Jag älskar er, det vet ni, men det är dags att ni försvinner ut ur huset innan stubinen brunnit upp”. Sedan öppnade han kavajen och avslöjade ett bälte runt midjan där dynamitstavar var fasttejpade. På flera av dem var fräsande stubinbitar fastsatta. De såg inte ut att ha långt kvar. Modern tog Alex handfast i armen och drog honom snabbt ur huset. De hann nätt och jämt ut innan detonationen förvandlade deras hus till en ruin av bräder och betong.

Det var drygt  sex år  sedan hans  far hade  virat dynamitgubbarna runt magen, och åstadkommit det där fruktansvärda, och minnet var fortfarande hemskt att tänka på. Han saknade och älskade sin far trots det han gjort. Han skulle aldrig förstå det modern försökt förklaraatt fadern inte kunde leva med vetskapen att ha blivit avslöjad som en simpel tjuv och dynamitard som sprängde och rånade kassaskåp för att försörja Han skulle snart få avtjäna ett långt fängelsestraff för det han gjort och ville bespara familjen den skam det innebar att förknippas med detta faktum. Därför hade han tagit sitt liv.

Fadern hade varit en duktig dynamitard, och en del hade han hunnit lära sin son innan han dog. Nu låg Alex och tittade på sin väckarklocka, med sin snurrande rymdraket som tickande rörde sig runt det mörka himlavalvet, med ditmålade stjärnor. Rörelsen var oändlig och det var vackert att se på. Alex funderade över vart resan skulle gå och vad som skulle hända när den äntligen var över. Han trodde sig äntligen få möta sin far igen, och att hans far skulle bli stolt över vad sonen åstadkommit i livet.

 

Nästa dag upprepades mönstret som alla andra dagar – förutom att denna morgon hade Alex burit med sig en kartong, som även innehållit det paket med smörgåsar som hans moder gjort i ordning på morgonen.

De hade haft sin lunchrast och Alex hade ätit sina smörgåsar och även fått delta i kortspelet  efteråt  och som vanligt hade han förlorat alla sina pengar. Han hade varit lycklig, som han brukade, ändå tills det var dags för eftermiddagskaffet vid halvtre-tiden.

Som vanligt hade de skickat iväg honom till konditorn, en kvart tidigare, för att köpa wienerbröd till kaffet - för pengarna de lurat av honom i kortspelet under lunchen, men nu stod han där igen med huvudet neråtböjt och mumlade något om att han tappat pengarna.

”Vad säger du pojk, har du tappat våra pengar? Menar du att vi skall vara utan wienerbröd idag”? Sa direktören för industriföretaget barskt.

”Han kanske tror att vi nöjer oss med vinsten i går över dansken i fotboll”, skrattade Sixten.

”Nä, det här går inte för sig! Gå runt med kepsen pojk, så får vi själva bidra till kaffebrödet, för wienerbröd skall vi ha. Ja, du får väl vara utan, för ditt slarv Alex. Så, sätt fart nu och skynda dig sedan tillbaka, innan rasten tagit slut”!

Alex ville säga emot, men hade varken kraft eller mod att göra det, utan gick runt med kepsen tills det låg en summa i den som borde räcka till det sedvanliga antalet wienerbröd som han brukade köpa. Han hade aldrig tänkt tanken att det var hans egna pengar, som han förlorat under kortspelandet, som finansierade wienerbrödsinköpen till arbetskamraterna varje dag. Fast idag skulle han tydligen få vara utan wienerbröd.

Motvilligt gick Alex till konditoriet, som låg några minuters gångväg från industribyggnaden.

När Alex kom in i konditoriet, som kantades av glasmontrar som var fyllda med en mängd inbjudande bakverk, mötte konditorns glada röst honom. ”Så du kommer äntligen. Jag började bli rädd att behöva stå här med en massa wienerbröd som vi bakat i onödan, som igår, då du inte kom”.

”Vi gick tidigare igår, för fotbollens skull”, sa Alex tyst.

”Nå, här har du påsen, med samma antal som vanligt”, sa konditorn och granskade Alex framsträckta hand. Där låg det mer pengar än brukligt. ”Nej, jag tar inget för wienerbröden igår. Dem har jag sålt till andra. Du får ge tillbaka pengarna till dina arbetskompisar”.

Alex skämdes över pengarna i handen. Pengarna som  konditorn  tagit  och  pengarna  som  låg  kvar  och  som han hade sagt till arbetskamraterna att han hade tappat. Sanningen var ju att allt hade legat i hans ficka, hela tiden. Alex bugade och gick, medan konditorn vinkade glatt.

 

Väl ute stannade Alex och betraktade himlen, med sina vita moln mot den blå bakgrunden. Skynda dig tillbaka hade  chefen  sagt,  men  Alex  hade  inte  bråttom.  Han lämnade vägens grus och gick på gräsmattan, bredvid de vita björkarna som kantade stigen mellan byns större gata  och  industribyggnaden  i  gläntan  nedanför.  Han satte sig sedan på en stor sten och väntade. Han visste att hans väckarklocka – med rymdraketen som tickande snurrade runt på sin himmel – och som låg i kartongen som han gömt inne i lunchrummet på morgonen, kunde han lita på i alla väder. Och han behövde inte vänta länge, ändå kom smällen som en mindre överraskning. Taket över industribyggnadens lunchrum tycktes lyfta ett par metrar och tjärpapp och trämateriel flög all världens väg av tryckvågen som explosionen orsakat.

Han såg mellan trädens stammar och buskar hur folk från konditoriet kom ut på trappan och tittade ner mot industribyggnaden.

”Det verkade komma från industrin därnere, jag tror faktiskt det ryker från taket”, sa konditorn upphetsat.

”De har en massa farliga kemikalier där inne, det är inte så konstigt” sa en kund till konditorn.

”Vi måste ringa polis och brandkår”, svarade konditorn.

”Stackars satar”, var det sista Alex hörde innan konditorn

skyndade sig in för att ringa. Folk kom springande förbi honom på stigen ner mot industribyggnaden – men Alex brydde sig inte. Han hade precis tagit fram ett wienerbröd ur påsen och betraktade dess innehåll av gul vaniljkräm. Om det var något han älskade, faktiskt lika mycket som kortspel, så var det wienerbröd.

Han satt kvar där i lugn och ro på stenen och åt av alla wienerbröden – snart skulle han gå ner till industri- byggnaden igen för att förvånat fråga vad som hänt.




Lördag 20 juli


Rotebroskatten

 

Göran CO Claesson

 

Oro spred sig i Sollentuna och Ed socknar år 1618 allteftersom vagnen stannade vid vissa gårdar. Mannen och kvinnan som steg ur där var inte obehöriga och inte helt oväntade, åtminstone inte mannen: konungens betrodde Erik Jöransson. Han besökte de skattehemman som Konungen i sin nåd förlänat honom och de gårdar han förvärvat. På varje gård ville han se om den vårdades väl och om utskylderna var så väl tilltagna som de kunde vara.

Oron hos bönderna väcktes inte av hans sätt. Jöransson talade vänligt. Hans hustru var också mycket vänlig när hon ställde frågor och tycktes veta en hel del om hushållning.  Under visningen av gården och medan samtal pågick kunde bonden – och hans hustru om hon var med – ibland glömma vem Jöransson var, glömma att han som kung Karls man hade fått flera rådsherrar halshuggna i Linköping och som nu hade kung Gustavs öra. Nej, det var efteråt som bonden blev orolig. Det var när han började fundera över oväntade frågor som han fått. Flera av bönderna som gripits av den oron gick då till Sollentuna kyrkby och sökte upp prästen.

Johan Oestonius Turdinus var betrodd efter många års tjänst som komminister, och bönderna for sällan till kyrkoherden i Ed. Turdinus förklarade den lutherska tron bra och skötte sina åligganden med nit och redlighet. Nu fick han lyssna på flera bönders oro. Några av dem hade tagit med sig sin hustru och antydde att även hon kunde ha något att berätta. Turdinus kallade därför på sin hustru. Kvinnorna kanske hade lättare att tala med henne, och de satte sig i ett annat rum. Präst och prästhustru lyssnade tålmodigt i var sitt rum.

Turdinus hade lugnande ord till avsked. Jöransson hade sedan länge nio skattehemman i Sollentuna och Eds socknar. Nu har han just tagit över Kummelby och fått Bagarne och Överby i förläning. Inte alls underligt att han vill anteckna allt viktigt om sina tillgångar, och då är utskylderna viktiga. Han är en man som vill ha ordning på allt. Det är därför han har fått bygga upp Konungens registratur. Att han tar med sin hustru för att ställa frågor är inte heller underligt. Hon driver själv en handel, den som hon ärvt efter sin första make, Reinhold Leuhusen. Med den Allsmäktiges hjälp skall nog allt gå bra i Sollentuna. 

 

Turdinus lugnande ord till bönderna lugnade inte honom själv och än mindre hans Anna när de satt efteråt och försökte göra sig en bild av vad som kommit fram. Tydligen hade Jöransson frågat om Sollentuna Kyrkby och holmen nedanför. Varför? På gårdarna hade Jöransson och hans hustru visat en skarp blick för tecken på vanvård av mark eller byggnader, och det kan man förstå. Men de hade också frågat, inlindat men i alla fall, hur bönderna mådde och vilka arvingar de hade. De hade tydligt spanat efter tecken på skröplighet hos äldre bönder. Varför? De hade till och med frågat en del om murverket strax söder om Norrvikens utlopp, av ungarna kallat ”Kung Göstas borg”. Vad betydde allt detta?

”Var det inte Jöransson som for till kungen i Narva?” 

Annas fråga gjorde Trudinus ännu oroligare. Visst var det Jöransson som farit till Narva när Högsta Domstolen dömt honom skyldig till leverans av otjänligt spannmål – och där lyckats få kung Gustav att upphäva domen. Vad vill han nu i Sollentuna? Vill han lägga ihop egendomar till ett säteri? Hur vill han i så fall göra med Sollentuna Kyrkby? Och med prästbostället? Och med prästboställets brygga och sjöbod på stranden vid holmen? Den karlen genomdriver vad han vill! Trudinus mindes nu Jöranssons rykte som polischef, tullchef och åklagare. Ryktet sade att han varit en kusligt skicklig spanare som fått åtskilliga att dingla i repet eller sitta på fästning. Vad kan inte en sådan karl få fram i de här trakterna om han vill komma åt egendom?

För att ett ögonblick komma bort från de obehagliga tankarna vände sig Trudinus till sin Anna med en fråga som dykt upp i hans sinne redan när han talat med de första oroliga bönderna.

”Hur kan det komma sig att Jöransson inte vänt sig till mig när han nu vill veta så mycket om Sollentuna socken?”

 ”Men, käre make, Magdalena är ju kalvinist”, påpekade Anna.

Trudinus såg uppskattande på henne.

”Det borde jag ha kommit ihåg, ärkebiskopen försökte ju hindra Jöransson att gifta sig med henne men … ja, den som har kungens öra gör väl som han vill. Men vad är det Jöransson vill i vår socken?” 

En spjuvers leende lyste upp Annas ansikte.

”Fråga honom! Bjud hit honom och Magdalena! De är på Överby nu.” 

Så berättade hon att Magdalena var dotter till ståthållaren på Vaxholm, Wilhelm Pedersson Dantzeville och den flicka som varit Annas bästa väninna under barndomen. De båda, ståthållarens dotter och stallmästarens dotter, hade lekt så vilt på klipporna, i skogen och på sjön att de blivit kallade för ”Ståthållarens gossar”.

Samma kväll sändes ett bud med inbjudan från herrens tjänare Johan Oestonius Turdinus till konungens tjänare Erik Jöransson med hustru. Nästa dags eftermiddag anlände deras vagn, och de steg ur.

Jöransson och Turdinus såg lugnt på medan kvinnorna bekantade sig med varandra. De hade inte setts sedan de var tretton och var först konsternerade av att Magdalena blivit ovanligt lång medan Anna förblivit liten. I övrigt kände båda igen flickan bakom den medelålders kvinnan. Anna drog snabbt iväg med Magdalena så att herrarna kunde diskutera ostört, och med herrarna utom hörhåll föll de ibland in i sin barndoms roller och fnitter.

När gästerna rest vidare nästa morgon, kunde värd och värdinna berätta för varandra vad de fått ut av sina samtal på eftermiddagen och efter middagen. Trudinus berättade att Jöransson mycket riktigt hade ett intresse i Sollentuna socken utöver de skattehemman han redan hade i förläning eller gårdarna han hade förvärvat. Han hade bara varit fem år när hans far, Jöran Persson, avrättades av kung Eriks fiender och fått sitt adelskap återkallat men så snart Erik Jöransson blivit vuxen hade han satt sig in i faderns efterlämnade papper. Där hade han funnit något som skrivits av gamle kung Gustav. Kungen hade velat rensa upp Norrvikens utlopp för att ån med Guds hjälp skulle bli en farled som i riktigt gamla tider. Samtidigt skulle det skapas ett säteri åt kungen, och det skulle heta Sollentunaholm. Mangårdsbyggnaden skulle ligga på själva holmen och mark skulle införlivas i områdena omkring, även Sollentuna Kyrkby. På Sollentunaholm tänkte kung Gösta övernatta när han behövde resa till Stockholm.

Trudinus trodde nu att det mest var av nyfikenhet som Jöransson hade ställt de oroande frågorna till bönderna. Han vill nog bara komma underfund med om det ännu ligger något i gamle kung Gustavs tanke på ett säteri. Böndernas svar hade gjort honom betänksam, och det var lugnande. Dessutom hade Jöransson berättat att han hade ett annat säteri i sikte. Han arbetade för att få tillstånd att förvärva hemmanet Alby i Solna socken och besitta det under adlig frihet och frälse. Han kunde inte få de gynnsamma villkoren för de hemman som Sollentunaholms säteri skulle behöva. Tack gode Gud för det, tänkte Trudinus.  

Det var emellertid något annat som lugnade Trudinus än mer: Jöransson uppskattar att hans hustru funnit sin gamla lekväninna och trivs med henne. Den mäktige mannen vill nog inte göra sin hustru ledsen, i synnerhet inte som hon är en viktig handelsidkare och tydligen en god rådgivare åt honom. Turdinus vågade andas ut.

 

Anna och Magdalena hade, som så ofta under barndomen på Vaxholm, lagt ut på en roddtur. Anna ställde kursen mot en liten vik vid foten av Länsmansberget på andra sidan sjön för att visa något som hon upptäckt. Rakt ovanför viken tog de sig upp en bit längs bergets sluttning. Där pekade Anna ut en lång, nästan lodrät, spricka och bredvid den en något kortare spricka. Det visade sig att hon kunde lirka loss stycket mellan sprickorna, en mycket långsmal skärva. Hon berättade stolt att hon själv kommit på att lirka loss den. Skärvan täckte en skreva som öppnade sig in i berget.

Anna fick under stönande in sin lilla kropp genom skrevans öppning och ropade där inifrån.

”Här ser du ett perfekt gömställe för barn och dvärgar!” 

Så ålade hon sig ut, och de satte tillbaka den långsmala stenen. Hon berättade att hon kilat fast den för att inte barn skulle lura sig in i skrevan och fastna där. Magdalena tyckte att de borde dölja sprickorna ännu mer, och de gjorde det med grenar, kvistar och torvor. När Anna rodde hem dem båda, satt Magdalena i aktern. Hon tog förstulet men noggrant märke på hur hon själv skulle hitta tillbaka till samma del av stranden.

Anna och Magdalena hade mycket att berätta för varandra. Mycket av det som Magdalena berättade om den mäktige Jöransson kunde Anna sedan berätta för Turdinus. Men det fanns en sak Anna inte kunde berätta eftersom Magdalena inte avslöjat den för henne. Den gällde något som Jöransson gjorde och som skapade oro hos Magdalena, en oro värre än den bönderna kände i Sollentuna.

Magdalena var rädd för att Erik Jöransson skulle falla i onåd hos kungen. Han hade skrivit – och förbättrade då och då – krönikor över vad Gustav I, Erik XIV, och Karl IX uträttat. Han hade tagit vid där Peder Swart slutat. Konung Karl hade varit mycket nöjd med vad han skrivit och nu var den nye Gustav nöjd med vad han skrev. Men skulle konungen vara nöjd om han visste vad Erik Jöransson gjorde medan han skrev?

Hon var mycket förtjust i sin make och beundrade hans skarpsinne, arbetsförmåga och uthållighet – för att inte tala om hur ofta hon tackade Gud för att han var en mycket god fosterfar för hennes söner. Därför blev hon orolig när hon upptäckte att han kunde sitta vid härden utöver kvällen och natten med sina krönikor och med andra papper – och undan för undan kasta blad efter blad från dem på elden. Hon förstod att han brände brev och andra handlingar. Det var sådana som han i sina krönikor skrivit av några sidor från. Hon hade frågat honom om man fick göra så.

”Konungen blir nöjd, och Konungen är utsedd av Gud”, hade Erik Jöransson svarat.

”Men tänk om någon påstår att I har skrivit av fel, käre make?”

”Ja, då är det ingen som kan visa att jag skrivit av fel.”

”Men har I skrivit av allt som borde vara med?”

”Kungen blir nöjd och ingen kan visa att något fattas.”

Jöransson log överseende och framhöll att han alltid varit sina konungar till nådigt behag, att de upphöjt honom från det ena kallet till det andra och aldrig beskyllt honom för något. Det lugnade Magdalena för stunden men hennes oro hade återkommit på resan till gårdarna i Sollentuna och Ed socknar. Jöransson hade då haft med en liten kista med de sista handlingarna som han ännu inte hunnit gå igenom. Allteftersom han skrivit färdigt och förbättrat sina krönikor hade han bränt handlingarna som han citerat. Det hade han gjort senast på Överby och i prästbostället. Nu hade tydligen allt gått upp i lågor!

Magdalenas tankar på hotet mot maken återkom och malde envist. Tänk om kung Gustav vill läsa de gamla handlingarna. Eller om han dör och det kommer en annan kung som vill läsa dem. Och då finns inte handlingarna på Slottet! Tänk om det kommer en tid då krönikor om kungar och riket måste vara riktiga inför Gud. Hur kommer det då att gå för Erik Jöransson? Han som nu har hopp om att få tillbaka släktens adelskap och tituleras Tegel.

Kanske han inte blir avrättad som sin far, tänkte hon, men det är förfärligt illa om han skulle mista alla förläningar och inkomsterna som de ger! Oron för mannens öde och för hennes egen försörjning hade fått Magdalena att länge samla en silverskatt i hemlighet. Nu visste hon var hon skulle gömma den.

”Vi måste hälsa på här flera gånger!”

Det blev hennes avskedsord till Anna.

 

Erik Jöransson var mycket nöjd efter sin resa då han granskat sina skattehemman i Sollentuna och Ed Socknar. Det märkte hans hustru Magdalena som blivit viktig i granskningen. Hon märkte också att hans självförtroende steg. Tydligen var konungen nöjd med hans insatser för regeringskansliet och med krönikorna som han snart var helt färdig med.

Erik Jönssons självförtroende steg emellertid inte bara på grund av att han hade Konungens ynnest. Det steg därför att han berömde sig för hur duktig och framsynt han varit genom att gifta sig med Magdalena. Denna driftiga änka efter Reinhold Leuhusen hade utvecklat den handel hon ärvt efter honom, och det hade Erik Jöransson fått nytta av många gånger. Efter den första granskningen 1618 i Sollentuna och Ed hade det dessutom alltmer blivit så att det var hon som granskade hur bönderna skötte sina gårdar och sina utskylder. På det sättet fick hon också tillfälle att träffa Anna och lyssna till skvaller om nejden.

Oron släppte emellertid inte taget om Magdalena. Hon fortsatte att öka sin skatt. I och med att hon drev handel var det inte svårt, viktigare avtal bekräftades ofta med en gåva. Nu visste hon dessutom var hon skulle gömma skatten: i Länsmansberget, i skrevan som Anna visat henne och som de sedan satt igen. Men hur skulle hon få skatten dit?

Vid sina besök på gårdarna höll Magdalena ögon och öron öppna för att komma på en utväg, och så gjorde hon också när hon var i prästgården och hälsade på Anna. Hon kom fram till att det inte fanns någon strand eller brygga vid prästgården där hon säkert kunde få vara i fred ens på natten för att låna en båt. Det bodde för många människor i närheten. Till slut fann hon längre norrut en strand som inte syntes från vägen. Där fanns liten båt uppdragen som inte såg ut att användas ofta. Hon fann också åror gömda i några täta buskar.

 

Magdalena tog reda på vilken gård stranden tillhörde. Den visade sig vara ett av Erik Jöranssons skattehemman. Innan hon besökte gården, frågade hon Anna om hon visste något om folket där. Anna berättade att bonden och hans hustru hade en son som inte var som han skulle. Han var stor, stark och snäll men förståndet var illa klent och han kunde inte tala.

”Sammel är sannerligen en börda för mor Elisabet!”

Magalena besökte gården och ställde sina vanliga frågor men nickade dessutom vänligt mot Sammel. Hon fick så småningom klart för sig att föräldrarna blev allt oroligare för honom. Elisabet blev mycket ledsen när hon kom in på den frågan.

”Hur kommer det att gå för Sammel när inte vi kan ta hand om honom längre? Han som är så snäll som han är stor, han har i hela sitt liv blivit så illa retad och hanterad av elaka pojkar att han alltid gömmer sig när han ser folk komma och inte vi är i närheten. Nu går han mest ut på natten. Men det värsta är att han dreglar så att han inte kan äta i drängstugan.”

”Men kära mor Elisabet, hur äter han då?”

”Jag matar honom när jag hinner men oftast får jag sätta ut maten till honom i laggårn.”

”Kan han inte arbeta?”

Magdalena fick klart för sig att Sammel inte ville något hellre än att göra nytta för sig. Han gjorde allt de bad honom om. Men att få honom att förstå vad de bad om, det var arbetsamt.

”Vi kan inte be Sammel gräva. Vi måste be honom först att gripa spaden, sedan köra den i jorden, sedan bända … ”

”Så Sammel förstår bara en sak i taget?”

”Så illa är det men han är så snäll, och han vill så gärna hjälpa till, men ofta hinner vi inte säga till honom på rätt sätt. Och dessutom kan han inte tala riktigt – och han klarar inte att fråga!”

Magdalena återkom till gården och snappade upp mer om Sammel. Han blev glad av att få hjälpa till och var stark som få. Han tyckte om mörka nätter då andra inte var ute, och då gick han gärna längs stranden. Nu förstod Magdalena vad hon kunde göra – men vad skulle Gud säga om gjorde det? Han måste väl döma henne till evig pina om hon … Men Gud måste väl också tänka på mor Elisabet! Hon och hennes make plågas av oro. Vad skulle hända med Sammel när de inte längre kan ta hand om honom? Och inte jaga bort pojkar som vill plåga honom för sitt nöjes skull?

 

Magdalena började tro att hon måste ha Gud med sig. Efter halvannat år hade hon tänkt färdigt och förberett allt. Silverskatten hade hon nu ökat till fem bägare, 18 skedar, flera dussin knappar samt beslag, söljor och spännen. Hon hade packat detta tillsammans med fem guldmynt och sytt in allt i två säckar som hon dragit åt hårt med låsstygn. Säckarna var så hårt packade och åtdragna att ingenting kunde skramla. Hon hade med almanackans hjälp valt ut en natt i början av december då månen inte skulle visa sig ens med en skära. Erik Jöransson skulle vara borta; han skulle än en gång besöka kung Gustav i kriget. Just det hade gjort att Magdalena kunde ge alla i huset ledigt, också kusken.

När Stockholm blivit mörkt och alla höll sig inomhus, for hon iväg men inte i schäsen. Hon hade i stället spänt den lugna märren för den tvåhjuliga kärran som de brukade hämta varor i, och för säkerhets skull hade hon klätt sig själv som en kusk. Ingen skulle se en fin dam på landsvägen, och ingen såg henne när hon for förbi Sollentuna Kyrkby i mörkret. Så småningom lyckades Magdalena ta sig ända ned till stranden med sin vagn, låt vara att hon fick leda märren sista biten. Hon band henne vid ett träd och hängde en tornister med havre på mulen så att märren inte skulle bry sig om annat. Nu kunde hon bara hoppas på att Sammel skulle komma. Gjorde han inte det, fick hon försöka en annan gång.

Men Sammel kom! Magdalena ropade hans namn och han märkte att hon blev glad över att han kom. Hon letade fram årorna där de var gömda, tog ett av tågen hon lagt i kärran, fäste ena ändan i fören och den andra vid ett träd. Det andra tåget hade hon bundit genom hålet på ett tungt slägghuvud. I andra ändan hade hon gjort en pålstek. Hon började lyfta och skjuta för att få ut båten. Då högg Sammel i alldeles som hon hade hoppats. Magdalena tog sedan ena säcken ur kärran och bar den fram till båten. Sammel gjorde på samma sätt med den andra säcken. Magdalena satte sig vid årorna, svängde runt båten så att aktern kom mot land och vinkade åt Sammel att komma ombord. Han klev i och satte sig på aktertoften.

Åter tänkte Magdalena på att det var en svår synd, det hon tänkte göra. Hennes tankar började snurra igen. Det kändes som de blev till en virvel men så började den ställa sig fast på en punkt. Sammel var en svår börda för sina föräldrar, och värre skulle det bli när inte de kunde ta hand om honom längre. Vid den tanken kände hon sig som Guds verktyg och fick tillbaka sitt klara förstånd.

Det var inte lätt att finna skrevan – det var just det som gjorde att den blev en utmärkt skattgömma – men Magdalena lyckades till slut. Sammels styrka blev till god hjälp när den stora skärvan i öppningen på skrevan skulle bändas loss och lyftas ut. Hans långa armar hivade säckarna längre in i skrevan än vad hon skulle ha klarat. Hon såg sedan till att skrevan med den inkilade skärvan över huvud taget inte syntes.

 

Så var de åter i båten. Magdalena rodde ut en bit på det öppna vattnet där mörkret inte var lika tätt. Nu var det inte längre svårt för Sammel att se att hon log mot honom och han blev glad. Sedan började hon lyfta det tunga slägghuvudet för att kasta det i sjön och visade tydligt att det lyftet var för tungt för henne. Sammel lyften släggan, och hon fick honom att vända sig mot aktern för att hiva i den. Medan han vände sig om, gjorde hon med hjälp av pålstekens ögla en löpsnara runt hans ena fot. Sammel förstod inte mer än en sak i sänder och märkte inte vad hon gjorde.

När Sammel stod där med släggan och skulle hiva i den, stötte hon honom hårt i ryggen med sin ena åra. Han slog i med ett plask och fäktade vilt med händerna men den tunga släggan drog ned honom i djupet. Magdalena skyndade sig att ro över sjön till den lilla stranden, drog upp båten och gömde årorna där de varit gömda. Sedan flyttade hon tåget som hon förtöjt båten med över till kärran tillsammans med tornistern som hon lyfte av märren. Hon ledde upp märren till landsvägen, körde hem i mörkret och kom fram utan att bli sedd.

Vid nästa besök i Sollentuna fick hon reda på att Sammel försvunnit. Hon sökte upp mor Elisabet och beklagade sorgen. Man hade gissat att Sammel drunknat men inte funnit det lönt att dragga efter honom. Mor Elisabet och hennes make hade sörjt honom men samtidigt upplevt en lättnad inför framtiden. När Magdalena hörde det, kände hon att Gud förlåtit henne – ja, att hon varit ett redskap för honom.

Erik Jöransson fortsatte att ha Konungens ynnest, fick tillbaka adelskapet som hans far berövats och fick tack vare det bära namnet Tegel. Skatten behövdes inte längre för att döva Magdalenas oro. Så småningom ville hon emellertid berätta för den stabile av sina söner att skatten fanns och var den fanns. Hon ritade en karta över roddturen till Länsmansberget. Hon blev emellertid hastigt sjuk, så sjuk att hon inte kunde förklara för sonen vad hon ville berätta och varför hon ritat en karta.

Skatten fick ligga i fred i tre hundra år. Freden bröts av ett sprängskott när sten behövdes för en mur vid Sollentuna Kyrka. Det mesta av skatten finns nu i Guldrummet på Historiska Museet.



Fredag 19 juli


Rum 332



Charlotte Ekbom



    – Är det du som är Milton?
Jag tittar på den blonda mannen framför mig. Han står vid den runda baren, som ligger mitt i restaurangen på Scandic Star i Sollentuna centrum, och smuttar på en Guinness, trots att klockan bara är elva på förmiddagen. Ett äldre par sitter vid ett bord i restaurangen bredvid. I övrigt är det tomt på folk.

Det rycker lätt i överläppen när han sväljer den mörka drycken. Han bär en svart skjorta av obestämbart märke. Breda axlar, lätt solbränna, men håret på huvudet är glesare än det såg ut att vara på bilderna på nätet. Han nickar diskret och sneglar mot den unga tjejen bakom bardisken.
   – Du är tidig, säger han lågt, men jag rycker bara på axlarna och lutar mig mot det vita, snidade räcket som skiljer baren från restaurangen.
   – Vilket rumsnummer är det?
   – 332, svarar han och ställer bestämt ifrån sig det redan urdruckna glaset på trädisken.

Vi står på bara någon meters avstånd ifrån varandra i hissen. En lätt doft av Boss-parfym blandad med Guinness fyller utrymmet. Klassisk musik i högtalarna. Skyltar med öppettider för restaurang, bar och gym. Sommarerbjudande på Scandic. En stor spegel i vilken jag ostört kan betrakta hans orakade nacke.

När hissen stannar på andra våningen och en lång man med mustasch kommer in och ställer sig bredvid oss, fäster Milton blicken på mig. Som för att försäkra sig om att jag inte ska försvinna. Hissen rör sig uppåt och jag hör hans andetag bredvid mig. Jag behöver inte göra det här. Än är det inte för sent att vända om.

Hissdörrarna glider upp på tredje våningen och han håller fram armen och låter mig gå ut först. Det är första gången jag träffar den här mannen i verkliga livet. Att Milton inte är hans riktiga namn kan jag svära på. Han skrev att han bodde söder om stan, att han gillade bilar och att han hade fyllt trettio härom året. Mycket mer vet jag inte.

Mina klackar rör sig ljudlöst på den blå mattan med beiga sirliga blommor som sträcker sig genom korridorerna. Vita dörrar på båda sidor. 334, 331, 332. Han sticker ned handen i byxfickan, drar fram några sedlar och sedan ett kort som han sätter i dörrlåset. Det klickar till och dörren går genast upp.

Rummet är inte speciellt stort. Väggarna har grå tapeter med vita moln. Gardinerna är beiga. En dubbelsäng med blått överkast står placerad mitt i rummet. Vita kuddar. Bredvid sängen, intill fönstret, står ett skrivbord med en spegel, en telefon och en lampa på. På andra sidan rummet sitter en teve fäst på väggen.

Jag drar sakta av mig stövlarna och sätter mig ned på sängen med handväskan bredvid mig. Andas. Min svarta kjol slutar strax ovanför knäna, en maska har gått på insidan av strumpbyxorna, men det är ingenting som syns om man inte vet om det. Blusen är uppknäppt i halsen. Underkläderna valda med omsorg. Svart spets.

Milton sparkar av sig skorna i hallen och försvinner in i badrummet. Jag sitter kvar på sängen, tar upp mobiltelefonen ur väskan, men lägger nästan genast ned den igen. Andas. Det är inte första gången jag gör det här, men jag hoppas att det är den sista. Efter en stund hör jag toaletten spola och vatten som rinner i kranen. Jag ställer ned väskan på golvet.

   – Jag fixar lite musik, säger han när han kommer ut och skruvar upp högtalarvolymen på sin iPhone. Let’s get it on med Marvin Gaye.

Han sätter sig ned bredvid mig på sängen, tar av sig sin armbandsklocka och lägger den på nattduksbordet. Han ler onaturligt mot mig och drar ett finger utmed min bara arm. Jag sväljer, det är inte för sent.
   – Du är vacker …
   – Du behöver inte, mumlar jag och känner samtidigt hans händer runt min midja.

Han kysser mig på halsen, mjukt till en början, sedan allt ivrigare. Bestämt puttar han ned mig, så att jag ligger ned överkastet. Det är inte för sent. Everybody needs love, sjunger Marvin och det gör bara lite ont.

                                                                     –

Efteråt ligger jag kvar under täcket och betraktar honom medan han klär på sig. Muskulösa armar, antydan till kulmage, knappt något hår på bröstet.
    – Hur gammal är du? frågar han medan han drar på sig byxorna.
    – Trettioåtta, snart trettionio.
    – Jag trodde du var yngre.

Jag ser hur omsorgsfullt han knäpper sin skjorta. Rättar till den vita kragen.
    – Är du gift? frågar jag.
Han nickar och vänder sig bort. Inga frågor hade varit en del av överenskommelsen.
    – Är du?
    – Då skulle jag knappast vara här, eller hur?

Jag sveper lakanet runt kroppen och går in i badrummet med mina kläder i en hög under armen. Snart strilar varmvattnet över min kropp. Jag trycker ut duschtvålen ur behållaren som hänger på väggen och tvålar in mig från huvudet ned till fötterna.

När jag kommer ut står han med ryggen mot mig och ser ut genom fönstret, ned mot Aniaraplatsen. Lamporna i det övre biblioteksrummet på andra sidan torget lyser. Kommersen nere vid frukt- och blomstånden är i full gång.

Jag stryker händerna över kjolen och hämtar min handväska som ligger kvar bredvid sängen.
   – Var det tvåtusen vi sa?
Milton nickar och vänder sig om.
   – Plus tusen för rummet. De hyr inte ut några hotellrum per timme på det här stället.

Dragkedjan krånglar lite som vanligt, men snart får jag upp min beiga plånbok. Jag plockar ut sex nystrukna femhundralappar och överräcker dem till Milton.
   – Tack, säger han och viker noggrant ned sedlarna i sin ficka. Hoppas det går bra för dig nu.

Jag hummar till svar, redan på väg mot dörren, vill bara bort härifrån nu. Bort. Vi kommer aldrig att ses eller höras igen. Det är också en del av överenskommelsen.

Dörren bakom mig stängs och jag skyndar mig fram mot hissen. På vägen ut ur hotellet slänger jag en sista blick på den pråliga inredningen. Kristallkronan i taket. De vita pelarna och de stora fönstren i hotellrummen som vetter mot innergården. Även den här gången undviker jag att titta på kvinnan i receptionen.

Innan jag går ut genom hotellets glasdörrar stannar jag till och låter handen vila lätt på nedre delen av min mage. Kanske har det funkat den här gången. Om två veckor kommer jag att veta.

 

Torsdag 18 juli


Radband


Sain Sucha

 

Hela dagen har det varit mycket hålligång i Rafiqs hus och huset bredvid där Nasira vuxit upp. Nasira giftes bort för två år sedan. De, som i åratal hade varit tillsammans, separerades efter att en mulla mumlat några ord i utlandet. Inte bara separerades utan de blev också främlingar för varandra. Och när hon kom tillbaka till sina föräldrar hus för två dagar sedan hade hon börjat bära slöja. Det var en självklarhet om man gifte bort sin dotter till någon i Bahawalpur.

Rafiq blev jätteledsen när han fick höra om hennes äktenskap, men vem bryr sig om en nittonårings svidande känslor. Han förblev ledsen, äktenskapet hade ägt rum och en främling hade istället kommit närmare Nasira. På det sättet stämde Qadirs namn, härskare, totalt.

Klockan var två på natten. Rafiq kämpade hårt mot de ständiga angreppen av sömn – han hade lovat Qadir att köra honom till flygplatsen klockan fyra på morgonen. Qadir skulle göra en två dagars affärsresa till Tyskland. Alla festdeltagare var nu borta från villans yttergård. I grillen glödde några få kol långsamt som om de var hans minnen. Hans rum i huset var ockuperat av en familj med unga barn, så Rafiq gick över till biblioteket tvärs över gården. Ända sedan hans barndom fungerade biblioteket som hans skyddsrum när det var för mycket stojande i huset. Biblioteket, vars övervåning fungerade som gästrum, hade förutom böcker ett par stolar och en säng.

Rafiq gick upp till gästrummet och öppnade fönstret för att få frisk luft, sedan drog han sängen närmare fönstret och efter att han hade ställt in larmet på mobilen lade han sig i sängen och blundade. Det var lite svalt i rummet nu. Strax efteråt började sömnen besegra honom.

Deras och Nasiras familjs villor hade samma planlösning, men de var spegelvända mot varandra. Det fanns cirka tio meters passage mellan villorna med en häck i mitten. Han hade halkat ner till ett halvsömnigt tillstånd när han väcktes av någons stönande. Han reste sig, gick fram till fönstret och tittade neråt. Där fanns ingen. När han samlade sig kom han på att de suckande och stönande ljuden kom från övervåningen i huset bredvid. För honom var jämmern helt obekant, men av någon okänd anledning blev hans mun helt torr och han fick känslan av att hans ben darrade. Han ville gå därifrån men något sorts magnetisk kraft höll fast i hans fötter. Han stannade kvar, och medan han lyssnade till det sensuella oväsendet blev det plötsligt dödstyst och sedan tändes lampan. Han tog ett steg tillbaka, men hans ögon var fastklistrade på fönstret. Qadir var på väg till badrummet. Sedan såg han Nasira. Hon hade bara en tunn dräkt av elektrisk ljus på sig, och hennes ungdomsskönhet uppenbarade sig på de två topparna av mjölkbergen. För ett ögonblick lyfte Nasira sin blick och tittade mot hans fönster. Ett mystisk leende lyste på hennes ansikte, sedan  släcktes lampan.

Rafiq och Nasiras mödrar var nära vänner. De hade bott en längre tid på Skansvägen i Sollentuna. Trots deras djupa vänskap blev det aldrig någon närkontakt mellan deras män. De hälsade bara formellt på varandra. Rafiqs far var av den sorten som trodde på evolution och mänsklig planering, medan Nasiras pappa hade sin tro baserad på kreation och ödet. Deras vägar, trots att de reste bredvid varandra på livets spår, möttes därför aldrig.

Två år tidigare, när Nasira åkte tillsammans med sina föräldrar till Multan återvände hon inte. Han fick veta att hon blivit bortgift. Det var den första gången Rafiq hörde sin pappa använda ordet förbannade idiot mot Nasiras far. Och även om de fortsatte leva på samma gata blev avståndet de två männen emellan längre.

Rafiq blev väldigt ledsen, men vad kunde han göra! Det fanns ingen riktigt relation mellan Rafiq och Nasira, förutom att de varit nära varandra sedan barndomen. Men det var heller inte rätt att deras vänskap bröts så abrupt. De kunde åtminstone ha frågat honom! Och vad den frågan skulle ha varit, hade han ingen aning om.

Och idag såg han Nasira på det sätt som, enligt hennes pappas tro, hennes kreatör hade skapat henne – och han tyckte om den skapelsen oerhört mycket. Efter en kort stund började hans puls slå normalt. Han torkade svetten från sin panna och tittade på klockan. Den var kvart i fyra. Rafiq reste sig, gjorde sig i ordning och gick ut för att hämta bilen.

Vanlig restid till Arlanda från Sollentuna var cirka tjugoåtta minuter. Men idag tog det bara femtio minuter för en tur och retur resa. Det var ingen trafik vid den här tiden på morgonen. Rafiq hade kört Qadir till flygplatsen men han stannade inte där med honom.

Det var fortfarande helt tyst hemma vid hans återkomst. Vem skulle orka stiga upp så tidigt efter nattens festligheter. Han gick till gästhuset, tog av sina skor och hade just vänt när han blev överrumplad av en bekant doft. Rafiq tittade in i rummet. Nasira satt på sängen och stirrade på honom.

”Hur kom du hit?”

”Häcken har fortfarande det gamla glappet i den, och det här rummet låser du aldrig.”

”Vad gör du här?”

”Väntar på dig, vad annars,”

”Varför?”

”Du tjuvtittade, så jag bestämde mig för att hälsa på dig.”

”Har du blivit tokig?”

”Det jag går igenom kan göra vem som helst tokig!”

”Vad menar du?”

”Två år tidigare var jag en oskyldig flicka. Jag blev lurad till Multan. Och innan jag kunde säga något var jag

någons fru och låg i hans säng. Allt jag hade lärt mig i Sverige om mina rättigheter var obetydligt, som

bortkastat; istället lärde dem mig nya plikter och konster.”

”Vilka konster?”

I detta halvmörka rum kunde Rafiq se Nasiras ögon lysa. Hon reste sig från sängen, släppte sin dräkt och rättade till sin skarf på huvudet.

”De säger mig att du är en främling nu. Och enligt tradition, om man råkar träffa på en främling, borde huvud och ansikte täckas.”

Det var inte bara i Rafiqs huvud utan allt annat utanför snurrade också. Han hade inte bara andningsbesvär utan det kändes som om alla hans kläder hade skrynklat ihop sig. Nasira tog först av hans skjorta och sedan allt annat.

”Vad gör du?”

”Du frågade ju vilka konster jag har lärt mig. Nu ska du få alla detaljer om det som jag har lärt mig.”

De kommande två timmarna fick Rafiq vandra genom livets berg- och dalbanor där marken under honom ibland darrade, ibland strömmade svetten ut och ibland lava. När resan var över och båda hade nått sitt mål låg de två bredvid varandra och lyssnade på varandras hjärtas samklang.

Efter en lång stunds tystnad viskade Nasira: ”Nu kan jag också blunda”.

”När?”

”När jag vill ha dig nära mig.”

Rafiq tittade på henne frågande.

”Vet du hur det är att ligga under en främling?”

Rafiq svarade med sitt huvud nekande och sade: ”Är Qadir fortfarande en främling till dig?”

”Främling idag och han kommer alltid förbli. Han använde mitt namn i Sverige för första gången. I Multan är mitt namn nummer tre.”

”Nummer tre?”

”Ja, nummer tre. Jag är hans tredje fru. På bröllopsnatten var hans andra två fruar också där, och hjälpte till.”

”Hjälpte till? Vad hjälpte de till med?” Rafiq kunde inte förstå Nasiras prat.

Nasira brast ut i ett vilt skratt, ”Du har alltid varit en dumbom och är det fortfarande. Varför var du i fönstret tidigare inatt?”

”Hade jag ett val med allt detta oväsen. Varför allt stönande och suckande?”

”Jag måste göra det annars blir min herre inte nöjd.”

”Skäms du inte att någon ska höra det?”

”Min Dumbom, jag gör det för att det ska höras. Skäms? Min man sover i villans stora rum med alla sina tre fruar. Och av alla heliga traditioner tycker min man särskilt om en. Det är därför jag varje natt både hör och gör detta oväsen.”

”Och vad var det du sade om att blunda?”

”Oj, det glömde jag. Jag kände inte några personer i Multan, förutom moster Hamida. Kommer du ihåg onkel och moster Hamida? De återvände till Pakistan. Jag har känt dem sedan min barndom.” En bild av en relativt bastant man och hans ganska bräckliga fru exponerade sig framför honom.

”Jag kommer ihåg henne. Hon hade alltid ett radband i sina händer.”

”Precis, och vet du varför hon hade ett radband? Ah, glöm det, när Jag träffade henne några veckor efter mitt äktenskap berättade jag min verklighet för henne, och frågade om hon kunde hjälpa mig.”

”Vad svarade hon?”

”Först gick hon i några djupare tankar, sen sade hon: ”Flicka min, det trassel du har hamnat i har ingen väg ut.

Men jag kan lära dig hur du kan förvandla din misär till nöje.”

”Hur?” frågade jag henne direkt.”

”Genom att blunda!”

”Genom att blunda?” frågade jag förvånad. ”Ja, min flicka, genom att blunda. I åratal har vi kvinnor varit offer för tillfredställandet av mannens ego. Hemska människor som var överstolta över deras manlighet har, efter att de överskridit alla gränser för mänskligheten, plockat upp ungdomens blommor och sedan trampat ner de i tvångssamlag. Det spelar ingen roll om en flicka är från deras närmaste vän, fru till en adopterad son, hustru till en nyligen mördad fiende, ett barn som leker på gatan eller en oskyldig flicka på semester. Det enda de (de inte dem) vill är att hon ska hamna under dem. Idioterna förstår inte att man inte kan köpa en kvinnas kärlek bara för att man har betalat för hennes kropp. Kärlek väcks när två hjärtan slår i takt. De flickor har tur som får välja en livskamrat, eller blir gifta med någon som höjer deras puls; annars på grund av fattigdom, dålig ekonomi eller släktskap blir unga kvinnor bortgifta till män som de betraktar som äckliga. Jag har aldrig träffat någon sådan, men har hört att de finns sådana män som beskådar sin fru, inte som en prydnad i sängen utan har dem som livskamrat. Men jag är helt säkert på att din man inte skulle vilja bli beskylld för att ha ett så respektabelt beteende mot kvinnor.”

”Men vad har detta prat att göra med att blunda”, frågade Rafiq henne.

”Jag ska berätta. Jag ställde samma fråga till moster Hamida. Hon svarade: ”Flicka, när din man demonstrerar sin manlighet så kan du blunda och i din fantasi lämna rummet tillsammans med din älskare och ta tillflykt till en trädgård. Låt den idioten visa sin glöd, men du kan förvandla hans hårda kamp till din egen glädje. Lyssna Nasira, alla har rätt att fly från en orättvis fångenskap med alla möjliga medel. Att leva tröstlöst eller dö medan man andas är ett övergrep på sig själv. Ibland spelar det inte så stor roll i vilken säng du ligger utan i vems sällskap du befinner dig.” Jag vet inte vilka gamla minnen moster Hamida hade väckt hos sig själv, men när det gick för långt med hennes prat frågade jag henne: ”Hade du en älskare? Blundar du också?” Efter en kort tveksamhet svarade hon: ”Ja, jag blundar, och det radband jag alltid har, vems namn tror du jag repeterar och påminner mig om på det?”

Det rådde absolut tystnad i rummet. Sedan sade Nasira: ”Tills idag hade jag ingen älskare som jag kunde fly med till trädgården, men från och med inatt kommer jag också kunna blunda.”

En ny period av tystnad återhärskade.

Sedan tittade Nasira rakt in i Rafiqs ögon och sade: ”Rafiq, det borde vara vi som gift oss. Vi som känner varandras glädje, sorg, önskningar och avsky. Men jag blev såld.”

”Vad menar du med såld? Nu är du i Sverige, varför återkräver du inte din frihet? Här har Qadir inget övertag.”

”Han har det. Han har lämnat kvar min son där, och jag måste återbetala min fars gamla skulder annars blir alla i våra släkt som bor i byn i Pakistan ruinerade.”

”Varför förälskar du dig inte med Qadir?”

”Man kan inte välja att förälska sig i en person, utan man blir förälskad i en person. Och Qadir har ingen plats för kärlek. Han är en affärsman; han kan bara sälja och köpa.”

Efter en stund sade Nasira: ”Men jag ska bevisa att han denna gång har gjort en dålig affär.”

”Hur?”

”Om din natts ansträngning bar frukt så kommer du i gestalt av ditt barn alltid att vara med mig, annars ska jag varje gång Qadir kommer nära mig blunda och förena mig med dig”

På vägen ut lovade Nasira: ”Och varje gång jag har ett radband i mina händer ska jag be för dig, medan jag förbannar honom och alla andra som satte mig i denna livslånga fångenskap.”

 

 

 

Onsdag 17 juli


En midsommarnattsdröm



Ulrika Marmfeldt Lindgren


 

Hon hade lagt det som var kvar av tvätten i kärran för att slippa gå en vända till och nu var den givetvis alldeles för tung att dra. En stor rot som stack upp på den upptrampade stigen fick hjulet att vicka till så att tvätten nästan föll ner på marken. Det värkte i handlederna när hon kämpade för att få tillbaka balansen. Till slut lyckades hon få kärran upprätt igen. En tröja föll ändå över kanten och ner på marken, lite jord fastnade på det våta. Hon suckade, släppte ner kärran och gick runt och la tillbaka den, drog fram en näsduk som suttit inkilad under kjolens linning och torkade sig på halsen och i pannan. Värmeböljan, som verkade ha kommit för att stanna, var skön, men inte om man skulle dra tvätt hela dagarna.

En svag förnimmelse av att vara iakttagen fick henne att vända sig om, samtidigt som hon gömde tröjan bakom sig, orolig att det var brukspatron som kanske sett att hon nästan tappade tvätten. Men det var en man i smedjan som mötte hennes blick. Han vände sig bort när deras ögon möttes. Vem var det? Hon hade knappt hunnit se hans ansikte, bara de varma ögonen. Kunde det vara en av smederna som skulle komma utomlands ifrån den här veckan? Värmen från ugnen hade gjort honom svettig och musklerna på hans nakna överkropp glänste i ljuset från elden.

”Amelia, vad gör du? Jag väntar på dig.”

Hon tog tag i kärran och vinkade till sin mor som hade gått före henne till tvättlinorna.

”Jag kommer, det är så tungt!” ropade hon till modern.

Hon lyfte upp kärran, kontrollerade att hjulet stod rätt och lutade hela kroppen för att får den att börja rulla.

Mannen vände sig om och följde hennes väg förbi.

”Det här var det sista före midsommarhelgen. Nu behöver vi inte tvätta mer på ett par dagar”, sa mor.

”Skönt.”

Amelia tänkte på smeden hon sett.

”Jag tog inte med mig tvättborstarna och såpan upp, kan du springa ner och hämta?” frågade mor.

Det gjorde hon gärna. Hon hoppades att få se honom igen. När hon närmade sig smedjan gick hon saktare. Där stod han, så vacker han var! Hon stannade. Han höll in någonting i elden, placerade det där elden var som starkast, kroppen följde med, det verkade tungt. Han tog ut det uppvärmda och såg efter om det var tillräckligt upphettat, la in röret igen, tog fram en stor hammare och la den på en stenbänk, gick och hämtade vatten vid sidan om ugnen, drack ur kärlet och gick sedan och hällde resten i en sten som var urgröpt. Han tog en trasa som hängde på väggen och torkade sig i ansiktet, drog händerna genom håret och satte det bakom öronen. Nu såg hon honom. Han var verkligen underskön. Hon flämtade till, och hjärtat stannade nästan. Elden i ugnen flammade upp och verkade ge ifrån sig en enorm värme, för han backade snabbt. Nu kunde hon se hela honom.

Han hade ett par svarta byxor på sig med ett brunt bälte och han var barfota. Elden falnade så att han kunde gå fram och ta ut smältan. Hon följde honom med blicken när han först la den i vattnet och sedan snabbt över till stenen, tog hammaren och började slå.

Hon kom på att här kunde hon inte stå och glo, det kunde bli skvaller om någon såg henne.

”Far har kommit hem, han är ledig i tre dagar!”

Det var lillebror som kom springande före sin far som han hade mött upp. Amelia såg upp från potatisen som hon hackade. Hon var trött. Visst, far var ledig men midsommar betyder extra mycket arbete i köket. Alla smeder blir lediga men inte vi andra. Hon log lite och torkade bort en hårlock från pannan. Fast det var kul ändå, det skulle bli fest i dagarna tre, och värmen verkade stanna. Kommer den nya smeden dit? Han satt på hennes näthinna hela eftermiddagen.

Hon ville gå ner och bada när allting var gjort i köket. I kväll skulle hon träffa flickorna borta vid den stora stenen. De skulle gå tillsammans till dansen. Hon var nästan framme vid sjön när hon såg honom. Han stod en bit från bryggan och kände på vattnet med handen. Hon vek av från stigen och smög närmare mellan träden. Han vek upp byxbenen till knäna och tog några kliv ut i vattnet, böjde sig ner och sköljde av ansiktet. Sedan tog han av sig skjortan och kastade upp den på strandkanten och sköljde av halsen, nacken och armarna. Hon hörde ett knak i skogen bakom sig och vände sig om för att kontrollera att ingen kom.

När hon tittade igen såg hon att han hade han gått upp en bit och tog av sig byxorna. Hennes andhämtning stannade i halsen. Han gick fort ut i vattnet och simmade en bit innan han gick upp igen. En vackrare man hade hon aldrig sett.

Hon slutade andas när han stod på stranden och skakade vattnet ut håret innan han klädde på sig igen.

Ville gå fram och smeka hans hud, hålla hans ansikte mellan sina händer. Känna på lockarna som ramlade ner i ansiktet. Hon satte sig ner och lutade sig med ryggen mot trädet för att samla sig och när hon såg upp igen var han på väg därifrån.

”Är det någon som har sett de nya vallonsmederna som anlände igår?”

Det var Greta som frågade. Amelia ville inte svara. Hon tänkte ha honom för sig själv ett tag till. Tids nog kommer han att upptäckas och då kommer han i princip bli uppäten av Greta. Hon skakade på huvudet.

”Neej.”

De var på väg till Rådan. Spelmännens musik hördes genom skogen. Alfred kom emot dem och log.

”Vill ni dansa flickor?”

”Inte med dig va!” ropade Greta.

”Äsch dig skiner jag väl i. Jag menar er andra.”

Greta låtsades sura och sprang iväg före de andra mot landsvägskorsningen i Helenelund som var ett

samlingsställe för ungdomarna. Amelia såg att hennes mor och far redan var där. Hon gick dit för att prata en stund innan dansen skulle börja. Några män talade om de nykomna smederna.

Hon lyssnade: ”De är inte inbjudna i kväll, det kan bli bråk mellan våra killar och dem. Det ska vi inte uppmuntra till, nu när de ska börja jobba tillsammans. Kommer ni inte ihåg förra året när en nykommen vallon höll på att bli ihjälslagen för att han tittade för mycket på flickorna”, hörde hon.

Hon gick därifrån.

De dansade hela natten. Först i gryningen var det slut. Flickorna gick trötta hemåt och skildes åt som vanligt vidden stora stenen. Amelia hade en kort bit kvar till sitt gårdshus. Fortfarande yr av dansen märkte hon inte att hon vek in på fel stig. En fågel blev skrämd när hon kom gående och flög upp framför henne. Hon hoppade till och såg förvånat att hon befann sig bakom smedjan. Hur kunde hon gå så fel, tänk om någon såg henne här. Norrlandssyrenen välvde sig över stigen och doften från de nyutslagna blommorna svävade i luften omkring henne. Solen hade inte gått ned i natt, ett märkligt ljus låg över bygden. Ett darrande skälvande ljus som inte gav några skuggor och som ännu inte hunnit ladda om inför den nya dagen.

Hon smög runt smedjan och gick mot smedsbostaden, där stannade hon. Tröttheten var helt borta nu. En vind tog tag i hennes hår och virvlade runt så att hårbandet följde med upp i luften och flög in en bit i skogen. Egendomligt, det var ju helt vindstilla annars. Hon letade men hårbandet fanns ingenstans. Hon satte sig istället på ekstocken som låg längs med stigen. Ett skrapande mot trägolv hördes från huset, dörren öppnades och där stod han.

De såg på varandra. Han gick emot henne sakta och stannade en bit ifrån.

”Ça va?” frågade han.

Hon nickade. Ça va förstod hon i alla fall.

”Bien merci.”

Han gjorde en gest som visade att det var varmt, hon nickade igen och torkade sig på halsen med ovansidan av handen. Löven från träden omkring dem ruskades häftigt. I ögonvrån såg hon något som sprang över gräsmattan och försvann bakom en brunn. Röster hördes långt borta.

Efter hon besvarat hans vänliga fråga om hon mådde bra, tog han några steg och plockade ner hårbandet från en trädgren ovanför henne.

Åh, var det dit det flugit, tänkte hon och sa: ”tack”.

Han satte sig bredvid henne. Det var alldeles tyst omkring dem. Tre kaniner, en svart, en brun och en vit hoppade fram ur en buske, de sniffade i det torra gräset och drog några strån här och där. De följde kaninernasväg över gräsmattan och in i skogen. En lukt av hav och tång smög sig över dem. Det är en insjö som ligger här, det kan inte lukta på det viset, tänkte hon. Eller var det han som luktade så starkt. De såg på varandra samtidigt, han rynkade på näsan och log lite. Syrendoften kom tillbaka och tog över igen. Han tog hennes hand och drog upp henne sakta, pekade mot sjön och började gå. Hon följde med.

De var vid sjön. Dimman låg någon meter över ytan och rörde sig i virvlar runt, runt. Ibland kom en virvel närmare men vände och blandade sig med de andra och försvann. Hon gick till strandkanten och kände på vattnet, det var ljummet och gav ingen svalka alls. Hon längtade oerhört efter något kallt. Utan att ett ord sades var de samstämmiga, hon hade aldrig varit så lugn och tillfreds.

Ångan över sjön kom närmare dem. En bro med början vid deras fötter formades, virvlarna försvann en efter en därunder. Hon satte sin bara fot på bron för att känna efter om det skulle hålla. Han tvekade, och nu var det hon som tog hans hand. Så började de gå. Ångan var het och brände mot deras fötter. Ju närmare slutet av bågen de kom, desto varmare blev det. Virvlarna under bron kom upp från sidorna och svepte runt deras fötter som för att hålla fast dem.

Brandrök svepte över dem. Hon blev orolig och stannade och höll ut en arm för att stoppa honom. De lyfte blickarna och såg att det brann överallt framför dem. Om de ville fortsätta fanns det endast en möjlighet, och det var att följa strandremsan där bron slutade, men hettan var enorm, de skulle säkert bli brända ändå. Varför skulle vi fortsätta, tänkte hon. Vad håller vi på med? Som om han förstod hennes tankar, såg han på henne, skakade på huvudet och vände om. Då förstod hon.

”Nej”, skrek hon och pekade, där borta finns vår framtid. Vi kan ta oss igenom det här, fortsatte hon envist och tog tag i hans axel och vred honom mot sig.

” Det kommer att talas om oss, men min far är respekterad i trakten och motståndet kommer att lugna sig. Vi måste bara ge det tid, fortsatte hon.”

Ett snabbt andetag och hon satte sig upp. Var var hon? Hade hon somnat? Klapprandet av trätofflor nådde henne. Dörren öppnades i smedernas barack och den vackre klev yrvaken ut.

Hon visste vad som väntade dem.

 

 


 

Tisdag 16 juli 


Hans Lundell


När Alfred skulle gå till sjöss


 

Jag var arton bast och skulle ut på sjön. Erfarenhet? Visst. “Valsens” gamla aktersnurra i Stockholms skärgård plus lite vinterfiske på Görveln. Men nu jävlar, nu skulle man ut på havet. Hej å hå.

Alltså, först fixades krånglet för att kirra passet, sedan in på sjömanshuset och grejade sjömansboken för att sedan fortsätta karusellen till läkarundersökning. Om det nu kunde kallas läkarundersökning. En sänka och ett pissprov. Visserligen drog dom till med en skärmbild också, så det var väl därför dom kunde kalla det för vad dom gjorde. Sju veckor för hela skiten. Snabbt som fan tyckte vissa, för vadå datorer. Det var ju 1966, men jag tyckte det var som ett halvår för jag skulle ut på havet. Inga flera gamla risiga aktersnurror här inte. Inte för mig iallafall, det hade jag högtidligt och bestämt lovat både polare och min smått hysteriska morsa, för att inte snacka om mig själv. Morsan diggade aldrig mina idéer, det hade hon inte gjort sedan jag var fem och fick med mig grannarna Berra och Janne och eldade upp Järvafältet. Brandkåren släckte i fjorton dagar. Nu lade hon sig i det här också med att säga: Alfred, (ett namn som bara en mor kan älska) mycket tokigt har du gjort trots dina unga år. Men det här, det är inte bara tokigt. Det är vansinne. Farsan däremot tog det lugnt, han hade själv varit kock på några av Johnssonlinjens amerikabåtar långt innan han och morsan träffades i en bilskolebil. Han var läraren, hon eleven. Den där svåra eleven som tar sju, åtta månader på sig och därför blev det som det blev. Körkort och bröllop i samma förpackning för morsan var snål med fester. Redan då. Men han höll oftast på mig. Visst ska du ut på drickat och se dig om i världen grabben, för sedan kommer lumpen och efter det vet man aldrig vad som händer. Du kanske blir stammis, ha ha.

 

Nu stod jag iallafall där med ett sprillans  nybakat pass och en lika sprillans sjömansbok i innerfickan på en lika sprillans kostym som jag köpt på Kostymex nere på Hamngatan för etthundrasjuttiofem spänn enbart för detta tillfälle.

In till Norra Bantorget med 525:an, vidare upp till sjömanshuset vid Katarinaberget med trådbussen. Stolt som en jävla fasan i nya sviden och allt klev jag in genom en halvrutten dörrport som inte kunde ha haft många öppningar och stängningar kvar innan den förmodligen skulle rasa av sina lika slutkörda gångjärn. So what, jag skulle ju varken ha dörr eller gångjärn med mig hem så dom fick väl se ut hur fan dom ville. Jag skulle ha en hyra på en båt med mig hem. Helst till någonstans på andra sidan jordklotet, för det hade jag spånat om varje gång vi satt ute på gräsmattan och drack mellis i någon snabbväxande förort.

 

Rak i ryggen och världsblicken påkopplad var jag på väg in genom ett par höga svängdörrar med långa smala fönster som var så skitiga att det var omöjligt se igenom om man inte ställde sig på tå och spanade in genom det högra översta hörnet på den vänstra halvan. Den hade tydligen råkat ut för något, för där var ett hål stort som femmans fotboll med trasig snörning och halva blåsan utanför. Skitsamma, den dörren skulle heller inte med hem, så med en lättare tuch på den andra dörren var jag inne. Inne ja, men var. Var fan hade jag hamnat? Var det någon sorts reservutgång under Katarinaberget för icke önskvärda alkisar, eller möjligen någon sorts genväg till Gula gången under Slussen. Där låg ju uppropsrummet för stans stuveriarbetare som satt och väntade på att få lossa någon spritbåt nere i Frihamnen. I bästa fall kunde dom lura bort ”Löpar-Nisse med cykeln,” tullar´n, och då var vägen fri för morgonens återställare. Det där hade jag hört av ”Valsen” som redan hade hunnit med och knogat där en kort period. Mycket kort period, men för honom en hel evighet för han var arbetsskygg. Av ”Valsen” hade jag  också  hört  att  om  extrastuvarna  blev  tilldelade  en saltbåt, alltså en lastbåt lastad med bara salt i lösvikt, vilket i klartext betydde inget vin och ingen sprit, bara ösa salt med skyffel hela jävla da´n, då gick dom hellre hem. För av salt blev dom bara törstiga och törstiga var dom ju redan.

Samma sekund jag insåg att jag trots allt kommit rätt blev jag pinsamt medveten om min miserabla jättegroda.

KOSTYMEN. Vadå kostym! Här satt sjöfolk från när och fjärran. Antagligen mest fjärran eller möjligen ännu längre bort. Det var en brokig samling av gamla som unga, skäggiga som skäggigare, långhåriga som långhårigare. Några som såg ut som greker eller nå´t i den stilen satt där med lite underligt säckiga vaddkläder av något slag jag aldrig sett maken till tidigare. Däremot senare. Noga räknat tre sekunder. Två araber i full mundering för att anfalla Sahara. Vad fan gjorde dom? Där alltså. Jag hade aldrig föreställt mig en arab till sjöss. Hade väl alltid inbillat mig att dom bara höll på med sina egna ökenskepp långt ute bland sanddyningarna. Okay, dyningar som dyningar, mig spelade det ingen roll, dom kunde lika gärna få segla runt i sina små oaser där ute. Men havsluften då? Den salta havsluften?

Jag var nog den enda som var nyklippt, nyrakad och hade kostym. I alla fall hel. Dessutom ny, med pressveck och sånt.

Allihop satt dom på väggfasta träbänkar tätt som sillar i en stor halvskum lokal som säkert mätte femton gånger tjugofem gånger fem meter. Med andra ord ganska högt till taket. Det fanns bara bänkar efter långsidorna och efter den ena kortsidan, för vid den bortre höll något som såg ut som ett sekretariat till på en slags upphöjd scen bakom en två meter hög disk. Dom höll tydligen på att mässa ut lediga båtar. Med information var dom låg för tillfället, och destination dit den skäggige skulle bege sig för att mönstra på.

Där stod jag med etthundrasjuttiofemkronorskostymen som  knappast  gick  hem  i  det  här  gänget.  Inte  ens  i sekretariatet såg det ut som. Det hade nog varit bättre att gå till Gula gången, köpt en jutesäck av stuvarna för en kvarter Bejas, klippt hål i botten och sedan bara dragit den över huvudet, hivat upp en pissljummen bira ur bakfickan, slagit sig ner på en bänk och känt sig som hemma i stället för att stå där som någon jävla Roger Moore och dofta White Horse. Till och med potatisnäsan som höll igång högtalaren från kortsidan blev tyst. Trodde kanske jag var skeppsredarson eller liknande som var på jakt efter farsan och snurrat vilse i huset. Vad vet jag. En sak trodde jag mig veta i alla fall, han trodde definitivt inte att jag kommit rätt och ville bli sjöman. Nä, det hade nog varit bättre med jutesäcken, en termos kaffekask, lite braxenfjäll på fingrarna och lite spillolja i fejset.

Jag återfick dock fattningen, satte mig på bänken bakom svängdörrarna bredvid en eskimå som laddat stövlarna med tidningspapper, och som när han drog dom av sig formligen dränkte hela golvet med strimlade Dagens Nyheter.

Ordningen verkade ha blivit återställd, för potatisnäsan hostade till och började snacka båtar igen, och sjöpöbeln glömde mig för en stund.

”En motorman till Ms Vidaland, Broströmsrederierna, ligger i Pireus, Grekland, den ska hit till Stockholm” sa potatisnäsan och en lång överrock från ena långsidan sköt iväg över golvet med destination tvåmetersdisken. Jag hade aldrig satt en tunna skit ens på att han kunde röra sig så snabbt. Han lämnade över ett kuvert med papper till potatisnäsan som öppnade, kollade lite innan han skickade det vidare till dom andra gökarna i sekretariatet strax bakom. Sedan fortsatte han med någon båt som redan var i Sverige, närmare bestämt Göteborg, och som behövde en båtsman. Den skulle vidare till Sydamerika. Nu blev jag ytterligare en erfarenhet rikare. Eskimån som jag tyckte satt och halvsov bredvid stövlarna formligen exploderade och likt suset i lövskogen for han över lokalen så att Dagens Nyheter fladdrade runt fötterna innan jag ens hunnit reagera. Samma procedur med pappersexercisen där också. Så där höll det på någon halvtimme till och jag började bli mäkta imponerad av dessa halvsovande snabbfotingar ända tills potatisnäsan förkunnade att det var slut på förmiddagens utrop men om en och en halv timme skulle eftermiddagens börja, alltså klockan fjorton noll noll.

Jag fattade ingenting men höll god min, man skulle ju spela världsvan, så när en del gick upp och läste på listorna som sattes upp på diskens framsida så gjorde jag det också. Det blev en jävla trängsel där framme så när jag hörde två skägg snacka om att gå till sjappet för att käka löksoppa med vitt bröd för två spänn med backning, så hängde jag på där istället. Fast tio meter bakom. Man ville ju inte bli avslöjad som novis om snacket glidit in på båtar och hamnar i dom olika metropolerna världen över.

Klockan var halv två och jag var tillbaka på träbänken. Dom flesta satt och halvslumrade lite, förutom en liten skara, dom låg och slumrade. Det hade kommit lite nya ansikten nu som såg betydligt fräschare ut, men det var väl i och för sig inte så konstigt, klockan var ju i alla fall eftermiddag, så dom hade väl hunnit med att sno åt sig en tvål någonstans och till och med använt den. Jag blev mäkta överväldigad.

Jag tog mod till mig och gick fram för att titta på listorna eftersom det var så gott som tomt där nu. Alla tog tydligen igen sig så att dom skulle orka accelerera dom där femton metrarna när det behövdes. Det handlade om lediga båtar förstås. Vad annars? Jag läste några stycken och hittade en som hette Rio de Janeiro, Johnsonlinjen, och låg i Västindien, lossade styckegods och skulle sedan på en halvårstripp på Sydamerika och behövde en timmerman. Timmerman tänkte jag, vad fan gör en timmerman på en båt? Jag kom fram till att det kan nog bara vara enklare reparationsjobb, laga trasiga stolar från matsalen eller dra i en skruv här och där.

Säger ingen något om dom ropar upp den tänkte jag, så går jag fram, eller ska jag accelerera som eskimån gjorde och få hans pappersstrimlor, som fortfarande låg kvar, att flyga ännu högre, vilket skulle vara en prestation i sig. Nå ja, det visar sig väl tänkte jag, det är inte säkert att dom ens ropar upp den. Fortfarande för feg att fråga någon av “havets hjältar” i lokalen.

Klockan blev två, “potatisnäsan” och hans stab hade tagit plats efter att ha tagit ner listorna från disken. Det kanske fanns hopp trots allt. Efter en  kort  inledning, alla var välkomna och allt det där, började “näsan” med samma tråkiga röst som på förmiddagen. Han lät mer som en böneutropare i Turkiet än en båtutropare i Sverige. Nu börjar det hända saker tänkte jag när jag kände igen ett par båtar från listorna och kom allt närmare ett nervöst sammanbrott. Jag målade upp bilden av lagunerna i Västindien, palmerna i Sydamerika, hula hula på Hawaii och allt det jag spånat om över mina mellisar med “Burtan”. Skillnaden var bara att nu var det allvar. Jag höll så hårt om pass och sjöfartsbok och allt vad det var att jag fick akut handsvett.

Rio de Janeiro behöver en timmerman hörde jag bara, sedan var jag mitt i eskimåns Dagens Nyheter och därifrån kastade jag mina sprillans handlingar in över disken så dom hamnade på golvet där inne någonstans bakom “näsan”. “Potatisnäsan” tittade lite underligt, tog upp kuvertet samtidigt som han tyckte jag kunde ta det lite lugnare, båten ligger kvar en hel vecka till. Han tittade på mina dagsfärska certifikat, rätade till glasögonen, tittade en gång till innan han småleende kikade ner på mig, vände sig mot mikrofonen och asgarvade.

“Här ska ni höra” sa han till lokalfolket. “Här kommer en obefaren ljungman med pass och bok så färska att det ännu luktar tryckeri om dom och tror han ska få ta hyra på Rio till Västindien som timmerman. Ha ha ha, det var det värsta jag hört från bägge sidor av ekvatorn. Ha ha.”

Ridå. En del av bänk-nissarna garvar också, högt och skadeglatt medan andra nöjer sig med att fnissa lite. Själv har jag bara lust att gråta och längtar än en gång efter jutesäcken, men den här gången utan hål i botten för huvet.

“Gå hem igen grabben och plugga på, sedan om du vill kan du alltid komma tillbaka.

Men inte förrän du kan skilja på en obefaren ljungman och en timmerman. Ha ha.”

Ridå        nummer    två.     Tillintetgjord,    förintad,    men knappast död.

Jag tog tillbaka mina tryckeridoftande och betydelsefattiga dokument, betydelsefattiga för den där alkoholiserade potatisen kanske men inte för mig. Tog sikte på svängdörrarna och var nästan framme när jag hörde han som tagit min plats från förmiddagen.

”Ta´t me en klack pysen, de går fler skuter.”

“Ja, det gör väl det” sa jag och log generat.

“En sak är säker” sa han sedan, “du har iallafall sett till att hans helghumör är grejat.”

“Jag  har  väl  det”  sade  jag,  gjorde  tummen  upp  och sade hej. Sedan sparkade jag till den högra dörrhalvan så ytterligare en fotboll fick plats i hålet innan jag gick ut genom den vänstra. Då blev jag glad igen, men ute på gatan mötte jag ”Fimpen”, och jag hade det som han aldrig hade, jag hade egna cigarretter, men saknade tändstickor.

Fimpen var en fyrkantig typ med en alltför stor keps av äldre modell, stora öron och en näsa som ett dräneringsrör. En tvåkronors ”Bic”-tändare åkte fram och erbjöd eld, för ”dräneringsröret hade redan nosat upp mina Lucky Strike i innerfickan. ”Fimpen” var inte van vid att kompisarna gick i kostym och glömde sänka lågan så nu var slipsen ett minne blott. ”Fimpen” garvade och gick mot hamnen, jag

mot Centralen med ett svart skosnöre runt halsen, och av ”Fimpen” har jag inte sett röken sedan dess. Han hamnade visst på Långholmen för en skogsbrand.

 

Måndag 15 juli


Heidi Jergovsky



Visst, älskling!


Vem är det som äter pennor i det här huset? Hon muttrade för sig själv medan hon gick runt i lägenheten, svepande med blicken efter något att skriva med. Hon hade ju använt den vita med Statoil-reklamen så sent som i morse när hon löste korsord.

Där var den. Bra. Hon tog pennan och gick och satte sig vid det lilla köksbordet, där hon redan lagt två ark av sitt finaste brevpapper.

Med frånvarande blick såg hon ut genom köksfönstret och sög lite på pennan innan hon satte den till papperet och började brevet:

 

Hej älskling!


Välkommen hem från affärsresan. Du blir nog lite förvånad när du läser det här brevet. Ärligt talat är jag nästan lika förvånad själv. Förra måndagen när jag kom hem från affären låg det en broschyr på hallmattan om Kanada, och det verkade alldeles underbart att bo där, så jag tog ut min del av våra sparpengar och nu flyttar jag dit!

Det gick himla fort allting. Men så har du ju alltid sagt att jag är alldeles för impulsiv. Det är lite rörigt i lägenheten för jag har inte städat den här veckan. Ungarna hade visserligen kalas i tisdags, men du brukar ju säga att om något ska bli riktigt gjort här i huset så är det bäst att du gör det själv. Visst älskling?

Jag glömde hämta ut din ljusa kostym från kemtvätten. Tänk att du alltid har rätt. Du säger ju alltid att jag är så glömsk. Du måste i alla fall hämta den innan klockan fyra i morgon eftermiddag. Hoppas att du kan komma ifrån på jobbet. Du har väl inte glömt chefens middag i morgon kväll? Alla vita skjortor är tvättade och hänger på tork i tvättstugan. Hoppas någon av grannfruarna kan stryka dem, och knyta din slips också förresten.

Jag gav bort maten i frysen till Frälsis natthärbärge inne i stan. De blev jätteglada. Så nu kan du laga din egen spännande mat. Du har ju alltid sagt att jag lagar så tråkig mat. Jag vet att du inte ens kan koka potatis, men du får väl gå någon kurs. Det finns såna för ungkarlar. Och en sån har du ju blivit igen. Bra va? Du har ju alltid sagt att du saknat den tiden. Visst älskling? Det där fixar du.

Hunden måste ut åtminstone tre gånger om dan. Om du rastar honom på morgonen, på lunchen och när du kommer hem får det räcka. Kickan måste hämtas från dagis före halv fem på eftermiddagarna. Och lämna henne går ju bra om du börjar arbetet en halvtimme senare. Hoppas din chef säger okej. Han är ju inte så pigg på sånt annars. Men du är ju bra på att organisera. Det har du ju alltid sagt. Visst, älskling?

Att du lätt som en plätt skulle fixa alltinghär hemma utan att ens behöva tänka.

Jag har köpt både kattmat, hundmat och fågelmat så att det räcker ett tag, och undulaten fick sina klor klippta hos veterinären i onsdags. Hoppas inte Sickan valpar innan midsommar, så du hinner ordna allting runtomkring.

Jag har vattnat alla blommor, även de i trädgården. Gräsmattan kunde jag inte klippa eftersom du fortfarande inte har lagat gräsklipparen.

Kylskåpet är avfrostat, så det behöver du inte göra. Där finns visserligen ingen mat nu, så du måste handla. (Lövgrens har extrapris på köttfärs månaden ut) Jag sparade i alla fall en av mina hembakta limpor undan Frälsis. De ligger i skafferiet. Jag tror nog att du klarar dig. Du har ju alltid sagt att allting skulle vara bättre utan mig. Visst, älskling?

                             Puss

                                   Tua



Hon vek ihop brevet med aningen av ett leende och lade det överst i en hög med nästan exakt likadana brev, knöt omsorgsfullt om det ljusblå sidenbandet igen, gjorde en vacker rosett, gick in i sovrummet och lade tillbaks bunten allra längst in i linneskåpet.