Conny Knutssons dikter

Conny Knutssons dikter

Regntunga skyar

 

 

När skyarna hänger som tyngst

på himlen

när det gråa tränger sig in

i mitt inre.

 

Gräv ner mina rötter

plantera mig

i ny jord

på annan mark

 

Låt någon väcka mig

då ljuset återkommer

då de milda vindarna

sveper fram

och för bort

de regntunga skyarna

 

 

Väck mig vackert

ta tag i mina fingrar

och för mig ut

till en annan värld

  

 

Där asfalten är som svartast

 

Igår, ljuset, sommaren och värmen

Idag, påträngande mörker och kyla

 

Ett angrepp, som så många gånger förr

oförberedd, som det aldrig

tidigare hänt

 

Kunde jag lagrat det ljusa och varma

 lite längre

burit det inom mig,

mera varsamt?

Var jag inte varsam nog?

 

Ljust idag –  mörkt imorgon?

Varmt idag – kallt i morgon?

 

Kan man lagra det ljusa och varma

utan att tända lågor på nytt?

 

 

Mörkret har belägrat  mina domäner

på väg att tränga sig in

- i mitt inre

Mitt ljus på väg

att slockna

det lilla

som kvarstod

 

Från ovan tycks inget gott komma

regnet faller som vassa nålar

Molnsjoken hänger som ett tungt draperi

mellan stolpar och höghus

 

Där gatlyktornas sken

lyckas tränga sig fram

blänker dock ljuset

som allra bäst

i asfalten

 

När regnet faller

som vassa nålar

från ovan

dansar det

som glimrande pärlor

mot asfalten

 

 

Ljus i mörkret,

det lilla

utströdda som pärlor

på en stor och svart duk

 

Några gula löv

fastlimmade

mot asfaltens lera

nertryckta av det tunga och våta

 

Dansade igår

i den virvlande vinden

Idag

orörliga,

på väg att smälta

bli ett

med vatten och jord

 

Dock blänker de vackert

I gatlyktans sken

tycks de dansa i harmoni 

med de glimrande vattenpärlorna

 

 

Där asfalten är som svartast

blänker ljuset

som allra bäst.

Fångad av dagen

 

 

Jag är fångad av dagen

men fri i mina sinnen

Jag är fångad av ljuset

som flödar in

i mina innersta rum

 

Jag blundar

andas in luften

sväljer ljuset

öppnar ögonen

förvissad om 

att drömmar

inte bara finns

bakom ögonlocken.

 

 

Jag är fångad av dagen

av stunden

glömd är gårdagen

i morgon

är framtiden

långt där borta.

 

Jag har fångat dagen

här och nu är jag

i ett flöde av ljus.

Frustrationer

 

 

Jag är trasig

sliten av frustrationer

förbannelsens skärvor

rispar min själ

 

Små bloddroppar

fläckar vit oskuld

spår längs vägen

påminner om trasig själ

 

Om min själ blöder ymnigt

tycks den inte renas

av nytillströmmat blod

 

Inget blod är renare

än dess källa

 

Om min källa är sprungen ur fruset arv

borde inte dess flöde vara klart och rent?

 

 

Men frostigt fragment tycks

ha grumlat dess tidiga flöde

därtill solkig av ljummen törst 

är min källa grumlad

redan i dess första flöde?

 

Jag är trasig

sliten av frustrationer

förbannelsens skärvor

rispar min själ

 

 

Fotograf: Conny Knutsson

Fotograf: Conny Knutsson

Fotograf: Sara Knutsson

Iskallt blod

 

 

Mitt blod är iskallt

nedkylt av frusna själar

vilseledd i mörka korridorer

av trampande i frostiga fragment.

 

 

Bara i det tydliga ljuset

det något bleka

framträder ljummare blod

i det redan självklara och formade

 

Men i de kärvaste klimaten

skyddar mitt frusna inre

alla yttre påfrestningar

 

  

Vem kan tina upp redan fruset blod?

Vem kan smälta arvets frostiga fragment?

 

Vilken värld önskar ta vid strömmar av iskallt blod?

 

  

Mitt blod är iskallt

rinner vidare längs mörka ådror

osynligt passeras

ett likgiltigt hjärta

 

Bara i de varmaste rummen

det något solkiga

gläntar sig hjärtat

för det som redan tinat.

 

  

Mitt blod är iskallt

nedkylt av egofrusen själ

självledd i skuggan av ljusa rum

trampat i frostiga fragment

ur mitt frusna inre.

 

  

Mitt blod är iskallt

nedärvt av frusna själar

strömmar det vidare

från ett hjärta av is

till ett vidare arv.

Fotograf: Conny Knutsson

Fotograf: Conny Knutsson

Dölja spår

 

 

Jag snurrar runt och gör mig osynlig.

Virvlar runt och döljer alla spår av tydlighet.

För stunden kan ingen se

de stela former jag burit med mig.

 

Måste snart stanna upp.

Se klart igen.

 

För vem döljer jag?

Mig själv eller den som ser mig?

Vem vågar vara yr länge

utan att stanna upp?

 

Måste våga.

Våga snurra runt,

Virvla runt och sudda ut det som en gång var.

Snurra länge utan att stanna upp.

 

Kanske jag inte förmår att sudda ut allt.

Behöver jag det?

 

Men varför inte kliva några steg framåt?

Låta allt virvla runt endast på den fläck jag står på.

 

Där virvelvindar dragit fram har något förändrats.

Spår suddats ut och former ändrats.

Fullt synligt när allt stannat upp. 

 

 

Det slutna spegelrummet

 

Jag står i det slutna rummet

framför min egen spegelbild

I det svala och trånga rummet

andas jag mot spegelglaset

 

Imman suddar ut

bilden av mig själv

När spegelbilden tonar bort

upphör min andning

 

 

Jag faller sakta och ljudlöst ihop

mitt kroppsliga jag suddas ut,

såsom imman tonade bort

spegelbilden av mig själv

 

När min andning upphör

börjar bilden i spegelglaset

saktat klarna upp

slutligen bli tydlig och klar

 

 

Blek och fallen

trevar jag mig sakta upp

Andandes orytmiskt,

flämtande

reser jag mig

famlandes mot spegeln

 

 

Den sköra ytan

hotas av att splittras

i skärvor

 

 

Den håller,

ytan består

Jag andas rytmiskt

och lugnt intill spegeln

Ser mig tydligt och klart 

Fotograf: Conny Knutsson

Våren 2009

 

I mars kom mörkret

kylan trängde på

vita kristaller

föll ner

från nattsvart himmel

Snön virvlade runt

likt dansande älvor 

lika vilsna

som ett höstmörker

i mars

 

Det var över

påträngande tomhet

mitt bland älvors dans

 

Isande vindar

viskade

om utsuddade spår

Iskallt blod

trängde in

i mina ådror

dess kalla flöde

sipprade in

i varje ljummen vrå

 

Det var över

frusen inifrån

skred jag

obemärkt in

i tomhetens land

 

 

 

Gläntan

 

I skogens glänta

finner jag mitt rum

där ingen annan

kan nå mig

 

Omsluten

av trädens

luftiga grenverk

ljuset som sakta

når mitt inre

 

Droppar

bladvis

trillandes

lågmälda

små tickanden

tiden

finner sin ro

 

I skogens glänta

susar vinden

sveper

tidens tankar

landar mjukt

bortom

alla andra

världar

 

 

Sensommar

 

Långsamt tränger augustinatten undan

de aldrig sinande sommardagarna

långsamt rinner ljusets flöde undan

trängda av augustinattens intåg

 

I augustinatten dansar skuggorna

längs gatlyktornas sken

flämtar sommarens sista andetag

krusas mina hårtussar

av silvervita stänk

 

Augustimånen lyser blek

på den molntussade himlen

månljuset blänker silvervitt

mot den krusande vattenytan

 

Stråk av kalla vindar

rufsar mitt hår

månens ljus tonar bort

molntussar dansar

på den mörka augustihimlen

 

 

Höst

 

Endast fragment

kvarstår av sommaren

minnen blott 

nostalgi?

Framtidsvisionernas tid är här

i morgon då…

till våren ska …

 

 

Vinter i stan

 

Ur den stillastående röken

från bilarnas avgaser

reser sig de frostiga fasaderna

likt bleka teaterdekorer

strikt uppställda 

mot fastfruset draperi.

 

Från värmeverkens höga skorstenar

tonar röken upp sig

mot den blålila januarihimlen

som fastfrusna siluetter

oförmögna att röra sig

 

Det är vinter i stan.

kylan har greppat och

förlamat staden.

oskyddad

under en tunn hinna

mot en oändlig rymd.

 

Solen lyser som aftonstjärnan

svagt i horisonten.

År vi obemärkt på glid

mot den yttre delen av rymden

oförmögna att vända tillbaka?

 

Gamla stans tinnar och torn

pekar vasst mot den livlösa himlen

skyddande dess huskroppar

tätt sammanslutna

intill varandra

 

Som ett vitt skynke av kristaller

ligger Riddarfjärden där

fastspänd mellan stränderna

sträv och återhållsam.

 

Det är vinter i stan

kylan har tagit sitt bittra grepp

staden andas tungt

fastfrusen under vita skynken,

mellan siluetter och frostiga fasader.

 

Något rör sig ändå

en svag puls

små vibrationer

det kärvas och gnisslas

rök ur munnar

från hopkurade människor

ger tecken på liv

 

Staden lever trots allt vidare

trotsande alla yttre grepp

 

 

I väntan på våren

 

I väntan på våren

som sänder sitt bleka ljus

som sakta fräter bort

det mörka och dystra

letar sig fram

och in i våra frusna själar

 

I väntan på våren

som sänder sitt milda

jungfruliga leende

mildrar det bleka

och för ut oss

ur våra vintergömmor.

 

Våren -

som i nästa stund blåser bort

som ett torrt löv i vinden

hånskrattande ekar den mellan

knutarna på husen

en kurragömmalek

med oss otåligt väntande.

 

När hittar våren tillbaka?

 

 

Landsbygdens sommarnatt

 

Ljuv är landsbygdens sommarnatt   

mjuk blir himlen

under nattens intåg

som likt en filt

lägger sig

över landskapet.

 

De sträva sädesslagen

ute på de öppna fälten

tycks mjukna 

i sommarnattens

märkliga ljus.

 

Landsbygden grusvägar

som långsamt ringlar fram

likt ljusa sandstränder 

mellan de mörka skogsfonderna

och de skimrande trädgårdarna.

 

I landsbygdens sommarnatt

doftar

fältens grödor

skogens mossor

trädgårdars prunkande växter

allt i en aldrig sinande

sinnesström.

 

Ljus är sommarnatten

i dess öppna landskap

himlen når endast skymning

sänder sitt matta ljus

stillsamt vaggas bygden

till rofylld vila.

 

 

Skuggad av tiden

 

Jag är skuggad av tiden.

 

Skuggor ur mitt förflutna

kastar långa svep

följer alltid efter mig

 

Jag kommer aldrig undan

de skuggor som redan finns

ingen tid förmår

sudda ut det förflutna

 

Ingen sträcka är lång nog

att få skuggorna uttänjda

sköra nog att brista

 

Kan inte skydda mig i mörkret

där skuggorna blir vita

likt yrande snö

letar de sig in i de mörkaste hörn

 

De ljusa minnena

tycks dränkas i mörkret

eller blekna bort i ljuset

 

Aldrig bleknar

mina mörka skuggor

ens i det ljusaste rum

 

Kanske ljuset runt mitt mörker

ger mig mer hopp

än att själv stå i ljuset

med det mörka runt mig

 

Allt är inte kolsvart

I det mörkaste av mörker

vänjer sig ögat

framträder alltid något

men det tydliga

kan bara ses

i mitt inre

 

I mitt inre kan alltid ljuset framkallas

men aldrig tända allt runt omkring mig.

 

 

Vägen

 

Längs den långa allén

ser jag frostiga träd,

strikt uppställda

stela och fastfrusna

 

Ohotad är vägen

mellan träden

orörliga i det stilla

och dimmiga landskapet.

 

Vem vågar droppa varmt vatten på det frusna

lösa upp det som stelnat i sin fasta form

vågar beakta de oförutsägbara?

 

Vem vågar kliva in i det dimmiga

och för stunden osynliga

lämna det bakom sig

som dimman snart döljer?

 

Kanske jag behöver det raka och uppställda

gå vägen mellan träden,

den så synliga och enkla

 

Ohotad är vägen

som håller dimman kvar

på andra sidan träden

 

Trygg är dimman bakom träden

som döljer det jag inte vill kännas vid.

 

Fotograf: Conny Knutsson

Fotograf: Conny Knutsson

Fotograf: Conny Knutsson

Fotograf: Conny Knutsson

Fotograf: Conny Knutsson